Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

 

 

MÖNSTER

insamlat i sista stund.

 

Färöiska stickade tröjor var under 1800-talet oftast mönsterstickade eftersom mönstret gjorde att de blev både vackrare och starkare än enfärgade. Solveig Larsson på Solveigs Vantar i Luleå berättar om färöiskt mönster som inspirationskälla.

 

Uppsving

På foto från tidigt 1900-tal bär de färöiska männen enfärgade mörka tröjor. Mönsterstickningen som varit så framträdande under 1800-talet, var i avtagande. Av eget intresse började skräddare H. M. Debes samla in äldre mönster och prov på dessa visades på en industriutställning i Köpenhamn 1929. Drottning Alexandrine intresserade sig för dem och uppmärksamheten bidrog till att 125 mönster publiceras i Bindibókin 1932. Den blev populär och fick ett stort inflytande. Så populär att den efterföljande är återutgiven fyra gånger. När de engelska soldaterna under andra världskriget köpte stickade tröjor, betydde det ett uppsving för stickning till försäljning.

 

Skräddare Debes

Hans Marius Debes (1888-1978), eller "Skräddare Debes" som han kallades var född på norra Färöarna i byn Gjógv på Eysturoy. Som ung reste han till Danmark, där han lärde till skräddare. Han kom som 35-åring tillbaka till Färöarna och bodde där mellan 1924 och 1953, då han flyttade tillbaka till Danmark. Han blev känd då han 1932 utgav boken »Føroysk bindingarmynstur« (Färöiskt stickmönster).

Hans intresse för textilt arbete gjorde att han av eget intresse reste runt på Färöarna och samlade in mönster från nästan alla av de 18 Nordatlantiska öarna. Vid denna tiden var det populärt att sticka enfärgat, så vem vet vad som hade hänt om Debes inte hade samlat in dessa mönster och varianter av olika färgsammansättningar. Han skriver själv i inledningen till boken :

- “Mynstrini eru savnað í ellivta tíma, av tí at flest øll hesi mynstur einans vóru kend av teim elstu kvinnunum.” .
(Mönstren är insamlade i elfte timmen, eftersom de flesta av bokens mönster endast var kända och ihågkomna av de äldsta kvinnorna.) Hans Marius Debes - Føroysk bindingarmynstur

Inte alla mönster fick plats i boken, men de som står där har alla (undantagna mönster till nationaldräkten) fått eget namn; typ kattnos, timglas, halvmåne, hel- och halvstjärna, kniptång osv. Det visar att de färöiska mönstren typiskt blev gjorda efter ting och saker som fanns runt om dem i deras vardag.

 

Nödvändigt att kunna sticka

Mönstren i boken kan ses som en tidsstämpel. På den tiden, i början av 1930-talet, var det en självklarhet att alla skulle kunna sticka. Flickorna lärde det tidigt, 5-6 år gamla. De lärde sig det hemma, av mamma eller mormor, och de skulle helst kunna det innan de började i skolan. Att kunna sticka var en kunskap som var nödvändig för att överleva i dåtidens samhälle. Alla skulle ha kläder på kroppen och dessutom var det en inkomskälla eftersom mycket av det stickade såldes till affärerna. Stickade produkter, först strumpor och underkläder men sedan tröjor, var ju länge Färöarnas största exportvara innan fisket tog fart vid förra sekelskiftet.

Boken gav uppsving till mönsterstickning på Färöarna och gjorde så att stickning fick ett nytt liv. Men samtidigt som boken gav stickning nytt liv, satte den också gränser för vad som var "rätt" mönster, och hindrade kanske att nya mönster blev gjorda.
Boken återutgavs 1949, 1969, 1986 och 2008 i redigerade utgåvor - tillsammans är hon tryckt i mer än 18 000 exemplar, en upplaga som är få färöiska böcker förunnad. Utgåvan från 1949 är dedikerad drottning Alexandrine, som är farmor till nuvarande danska drottning Margrethe.

Hans Marius Debes var också en enastående historieberättare och hans berättarkonst var speciell och intresseväckande. De mest kända av hans berättelser blev 1977 tryckta i boken »Søgur úr gomlum døgum« (Historier från gamla dagar).

Nedan berättar medlemmen i Samfundet Sverige-Färöarna Solveig Larsson om färöiska mönster som inspirationskälla.

 

SOLVEIG LARSSON :

Varför jag är intresserad av färöarna och mönster till vantar

I grunden ligger förstås ett intresse för historia och kulturuttryck i olika delar av världen. Att jag för snart 20 år sedan kom att ägna mig åt att sticka vantar berodde på att jag blev sjuk och i samband med strålningen på Umeå universitetssjukhus fick jag mycket tid över på Patienthotellet. Jag fördrev tiden på olika sätt och ett av dem var att jag började sticka en vante med rosengångsmönster från en veckotidning. Eftersom jag alltid velat skapa själv, började jag ganska snart att rita egna mönster. Mitt historieintresse gjorde att jag sökte efter olika mönster på vävda och stickade föremål. Ganska snart upptäckte jag att mönstren hade vandrat långa vägar. Jag hittade till exempel nästan likadana stjärnor i Estland, Norge och på Island.
 

De samiska mönstren med starka färger intresserade mig mycket. Likaså mönster från öar såväl i Sverige, de baltiska staterna som i Atlanten, särskilt de som hade nordisk anknytning. Jag började forska lite och försökte också hitta personer, mest kvinnor, som betytt mycket för bevarandet och spridningen av mönster. Många mycket starka kvinnor har gjort stora insatser. För några av dem var stickning av tröjor och vantar ett sätt att få in lite pengar, så att den svåraste nöden kunde hållas utanför dörren. Så var det för Erika Aidanpää som skapade LOVIKKAVANTEN och Maria Juni med PORJUSVANTEN. I Norge räddade Marit Emstad hela samhället Selbu, då kvarnstenstillverkningen hastigt upphörde och både kvinnor och män istället började sticka vantar.
 

Jag har försökt följa vantmönstrens vägar och har konstaterat att i äldre tider var det älvar, sjöar och hav som med sina vattenvägar gav spridningen möjligheter. Från Östersjöns ostligaste delar i Baltikum och Finland färdades mönster till Sverige och Norge och naturligtvis andra vägen också. Svenska och norska mönster fördes med stora och små båtar vidare över Nordsjön och Atlanten. Sjömän och fiskare hade varma kläder, ofta stickade och med vackra mönster.
 

Island, Shetlandsöarna med Fair Isle och Färöarna började intressera mig mer och mer. Att få lära mig lite mer om Färöarnas stickmönster var inte lätt. Men så fick jag ett mail från en mycket duktig norsk stickerska, Torill Johansen i Tromsö. Hennes faster (tante) skulle göra en resa till Färöarna. Bl.a. skulle hon köpa en bok om färöisk stickning till Torill. Var jag intresserad? Naturligtvis. Torills tante köpte en till mig också. Fina mönster men språket var svårt! Jag har under senaste tiden fått hjälp med det och jag har också fått veta mer om Hans Marius Debes, som samlat in mönstren och skrivit boken.
 

Men redan 2004 hade jag stickat Vante med färöiskt mönster. Det och fem andra mönster sålde jag till ett förlag, som inte längre finns, och de gav ut mina sex mönster i ett Vanthäfte. Mönstret på ”Vante med färöiskt mönster” var ”gåsaryggur”. Den vanten fick stor spridning. Sammanlagt har jag stickat 13 par vantar med olika mönsterdelar påverkade av gamla färöiska mönster.
 

Detta är vantarna: Hjördis, Nicolina, Tanja, Andrea, Bjárta, Kvinnofolksvante, Mirjam, Ronja, Rävar, Silja, Torshavn, Magda och Vante med färöiskt mönster. Många har varit intresserade och via min hemsida köpt mönstren. Precis som Hans Marius Debes vill jag sprida vackra mönster med en förhoppning om att de på det sättet ska bli kvar som inspiration till alla som stickar.
 

De färöiska mönstren är en stor inspirationskälla för mig. De mönster som jag ritat och stickat vantar efter publicerar jag på min hemsida solveigs-vantar.se
 

SOLVEIG LARSSON

 

Mönstrade vantar

Dessa vantar innehåller alla en eller flera mönster ur skräddare Debes mönstersamling till färöisk stickning.

TANJA
Det översta är ett mönster från kvinnotröja. Under det ett mönster som kallas ”Spinnrock”. Liknande finns även i Sverige. Den vita bården har ett mönster med ”Blomman” i. Längst ned är det kvinnor som ”dansar i ring”.

RONJA
I boken Føroysk bindingarmynstur fann jag bårder som jag använt till min vante RONJA. De ursprungliga bårderna fanns på båtsmanströjor och dessa ulltröjor var småmönstrade för att bli täta. Ullfettet fanns kvar, så tröjorna var nästan vattentäta och vindtäta, vilket var mycket viktigt för att klara av kyla och fukt i fiskebåtarna.
De flesta mönsterbårderna är uppbyggda med fyrkanter, kors och trekanter. Några känner man igen även från mönster från Sverige, Norge och Finland, som t.ex. snöflinga, liten stjärna, stor stjärna, löss och nät. Ofta är de små mönstren insatta i bårderna.

MAGDA
En vante med färöiska mönster från Hans Marius Debes bok Føroysk bindingarmynstur som publicerades första gången 1932.
Mönstren heter: Rútarnir, Kettunøsin, Jógvansstovumynstrið, Mansstroyggjumynstur. Vanten Magdas baksida har mönstret Lítla skák. På framsida finns också inslag från bårdmönster.

HJÖRDIS
Tack ännu en gång till skräddare Debes. Vanten Hjördis har ett mönster som är inspirerat av Mansstroyggjumynstur ur boken Føroysk bindingarmynstur.

 

 

BILDER
Klicka på en bild för att öppna galleri.

 

 

  Vill du veta mer om Färöarna ?
 

 

 

 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.