Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

 

 

 

FLOTT

besök möter färöisk gästfrihet.

 

Med hjälp av anteckningar, foto- och klippböcker beskriver Erik Walberg sin fars resa till Färöarna med ubåten Näcken i samband med flottbesök i Tórshavn 1947.

Mina föräldrar Ryde Walberg och Kajsa Nordin gifte sig i juli 1947. Far började i flottan 1936 och tjänstgjorde nästan bara på ubåtar fram till sin pension 1975. 1947 var han 3:e maskinist ombord på ubåten Näcken.

På sommaren samma år började det gå rykten på kustflottans andra och tredje ubåtsdivisioner om att ett flottbesök möjligen planerades till Reykjavik, Bergen, Torshavn, Kristiansand och Aarhus. Efter tre veckors övande kring Bottniska viken kom besked att resan till Färöarna skulle bli av med en avstickare till Kristiansand på hemvägen.

Entusiasmen bland ubåtsbesättningarna var väl inte särskilt stor. Och när man slog i uppslagsböcker kunde man konstatera att det inte verkade speciellt lovande :

  • 300 dagar om året med regn,
  • endast juli och augusti frostfria,
  • en medeltemperatur på + 11° C,
  • stormar särskilt vanliga.

Dessutom var ”huvudstaden” Torshavn bara ett fiskeläge med 2 500 invånare.

Den 13 augusti gick fyra ubåtar ut från Stockholm mot Göteborg nämligen Dykaren, Neptun, Näcken och Sjölejonet. Från Karlskrona gick dagen efter, den 14 augusti, tre ubåtar ut mot Göteborg nämligen Delfinen, Nordkaparen och Sjöhästen. Fredagen den 15 augusti anländer sex ubåtar till Göteborg. Nordkaparen kom följande dag.

 

Västerut

I det mest idealiska sommarväder tillbringades helgen med att bese Göteborg, samt att bada både i havet och på Renströmska badet. Måndag morgon den 18 augusti togs in fullt förråd av vatten och olja. Kursen lades sedan mot Marstrand (S) - Skagen (DK) - Lindesnes (N) - Utsira (N) - Shetland (GB) - Tórshavn (FO). Beräknad gångtid 3 dygn.

Vädret var det bästa tänkbara och dykövningar skulle utföras varje dag. Att man hamnat i betydligt saltare vatten än Östersjön märktes genom att fartygen lättat ca 15 ton trots fulla förråd. Att frivakten kunde knacka rost och måla överbyggnaden visar också på det fina vädret då fribordet på en ubåt inte är särskilt stort.

Utanför Stavanger girade Nordkaparen ur och gick in med en man med misstänkt blindtarmsinflammation.

På väg mot Shetlandsöarna mötte konvojen den svenska fiskebåten Lento från Tjärnö. Fiskebåten anropades och man köpte färsk sill och makrill, fast :

- De' var inge' att ta betalt för.

Vid Shetlandsöarna kom den första sjöhävningen och man fick stänga däcksluckorna. Tidigare hade man åkt berg- och dalbana i långa dyningar men nu blev det gropigare och dimma stötte till. Men på västsidan av Shetland klarnade det upp och den behagliga dyningen kom tillbaka. Nu spann dieselmotorerna igen sin jämna lunk på ca 12 knop.

 

Färöarna

Torsdag morgon den 21 augusti kl. 06:00 dök den sydligaste av Färöarna upp i diset. Kl 10 stävade sju svenska ubåtar in genom Nolsöfjorden för att kasta ankar på Torshavns redd.

 

Någon lots fanns inte men en sk ”kænd man” kom ombord på DC-båten (DC= divisionschef) och anvisade ankarplats. Ett visst missnöje bredde ut sig då kommunikationen med land skulle ske med jollar. Rutinen blev följande: arbete för alle man på förmiddagen och permission för 2/3 av besättningen på eftermiddagen.

 

Färöisk gästfrihet

I den färöiska pressen kunde man bland annat läsa :

bild tidningsklipp
  • Dagblaðið
    Svenski kavflotin,
    7 kavbátar i tali komu inn á Havnina í gjár og kastaðu akker úti á vágini.
  • Dimmalætting
    Stort svenskt Flaadebesög i Thorshavn.
    7 U-baade fra 2. og. 3. Divisionen med ca 250 mands Besætning gæstar Færöerne.

Färöingarna svärmade runt fartygen i sina båtar, smala snipor, mest påminnande om dem man använder i norrländska älvar. Intressant att de i stor utsträckning var försedda med svenska Göta-motorer. Var det någon som hade segel var det av ”vikingatyp”. Det språk som talades kunde vara taget från en runsten. Det var inte många ombord när klockan gick mot kvällsmat, då det överallt i staden sågs svenskar i samspråk med befolkningen.

Det följde en räcka av dagar fyllda med luncher och middagar omväxlande med utflykter såväl till lands som till sjöss med bil, båt eller buss. För gästfriheten fanns inga gränser. Amtmand Cai A. Vagn-Hansen - som var Färöarnas sista amtmand eftersom han året efter fick den nya titeln rigsombudsmand - var med att underhålla de besökande svenskarna. Vagn-Hansen höll ett cocktailparty för en officer och en underofficer från varje fartyg. Stort intresse tilldrog sig också en utflykt till äldsta kyrkan på Färöarna: Ólavskirkjan i Kirkjubø, och den bredvid liggande ruinen. Där deltog man också i höbärgningen.

På kvällarna dansades det i Sjónleikarhúsið, en kombinerad dans- och teatersalong där trängseln var oerhörd men humöret på topp. På lördagskvällen blev det tillfälle för ett par kollegor att delta i ett färöiskt bröllop på hotellet i Torshavn. Det torde ha varit mycket festligt med tanke på deltagarnas utseende dagen efter. Men färöingarnas kondition var god, gårdagens värd hade dagen innan lovat en utflykt till valstationen i Sundini och trots hans deltagande i bröllopet till kl 4 på söndagsmorgonen kom han ändå kl 8 med två båtar för en utflykt.

 

Utflykt till valstationen

Söndag, utflykt till valstationen i Sundini. Svenskarna hade rustat sig som till en picknick och bett ursmiður, urmakare Aage Dahl och sivilverkfrøðingur, civilingenjör Pedersen att ta med sina fruar. Vilket ställde till det då den gamle valfångare som Dahl hade engagerat för utflykten vägrade ta kvinnor i båten eftersom :

- Kvinnor i båt är en styggelse för Gud. Skrev min far.

Så det blev att ordna en ny båt. Jens Simonsen - vanligen kallad ”Gøtu-Jens” eftersom han kom från Gøta, förde den nya båten och han var en som visste det mesta om valfångst. Hur många gånger han gått runt Färöarna med sin båt i grindvalsjakt, kunde varken han eller Dahl minnas. Ibland drevs grinden helt in i Torshavns hamn, berättade han.

Strålande solsken gjorde att färden var mycket behaglig och på väg uppför fjordarna kom vi i kontakt med en valfångare som just hade fått korn på ett par finnvalar. Han tog båda och hann upp oss på vägen med en förtöjd på vardera sidan. Färden till valstationen tog ca två timmar med underbar utsikt över öar som stupade brant ner i havet och en mjuk dyning gjorde färden till en upplevelse. Dessutom gjorde en 25-pack svenskt exportöl sitt till för att hålla bröllopsgästerna i form. Men sjön suger och strax innan ankomsten förtöjde vi båtarna med stoppade motorer och gick lös på matsäcken. Smörgåsar, snaps och pilsner uppskattades livligt av våra värdar som nu för en gångs skull tjänstgjorde som gäster.

Efter att ha styrkt oss fortsatte vi upp till stationen Víð Áir där bestyreren, chefen tog emot oss. Välviljan var lika kompakt som odören som stod tät som en vägg. Valstationen förevisades och man satte genast igång med en nyfångad val för visa oss hur men befriar en sådan bjässe från späck och kött. Tre stycken låg förankrade utanför kajen där en äldre valfångare tjänstgjorde som ångcentral. Dom tre klumparna påminde mest om ett stormslipat skär där dom låg med bukarna i vädret, men representerade ett värde på 10 000 kr styck.

 

I gapet på kolossen

Den söndagsfångst som drogs upp på slipen med hjälp av vinsch och grova kättingar om stjärten uppskattades väga 60 ton, verkligen något att karva i. Vår 4:e maskinist Fridell som verkligen inte är någon duvunge och mäter 1,85 i strumplästen provade att känna sig som Jona i valfisken buk genom att ta plats mellan barderna i gapet på kolossen. Kamerorna smattrade.

Sedan tog flänsningen vid och det tog inte lång stund innan en sida var avklädd och man satte igång att skära ut smakbitar till oss. 60 ton kupongfritt kött! Det kanske hade varit något för svenska husmödrar att välja i – om dom kunde stå ut med lukten. Köttet skars i bitar av en margarinlådas storlek, höggs med krokar och lastades i en kärra. Den ena efter den andra kördes ner till våra motorbåtar, för vi skulle få kött till alla sju undervattensbåtarna! Vi åt valbiff i två dagar efter besöket.

Tiden rann iväg och det blev dags att ge sig av hemåt. Ingenjör Pedersen, som varit vår gäst på fredagen, hade ordnat lite på hotell Färö kl 16. Kl 18 skulle vi förbrödras med kollegorna på den danska fregatten Holger Danske som på söndagen angjort Tórshavn på väg hem från Grönland. Hemfärden från valstationen till Tórshavn företogs under samma goda stämning som betecknat hela utflykten och ankomsten till båtarna med köttlasset, valbarderna och de övriga souvenirer blev bekikad från kajen dit nu tre av ubåtarna lagts in för att förnya vattenförrådet.

Den formella avslutningen skedde hos fabrikör Hansen som i sin fabrik i Torshavn inrett en ungkarlslya av synnerligen hög valör och där färöingar och svenskar ingick fostbrödralag på gammalt känt maner. Vid det laget hade vi kommit en god bit in på måndagen, som också var vår sista dag i Torshavn. Ingenjör Petersen och fabrikör Hansen kom ombord för lunch och för att ta farväl och så hade vi två timmar av eftermiddagen för avsked iland. Där hade Dahl, den gode urmakaren, ordnat med valtänder åt oss som souvenirer.

En valtand är en dyrgrip också på Färöarna. Valtänderna lämnas till sanatoriet som råmaterial för diverse arbeten, vilka utförs av patienterna och sedan säljs i stadens affärer. En liten val ca 5 cm lång och avsedd att bäras som brosch betingar ett pris av 15 kronor, och just nu sitter ett antal sådana valar på svenska kvinnors blusar och jumprar.

Ryde Walberg köpte en sådan valbrosch av den kvinnliga expediten i bokhandeln för de som fanns i disken var inte lika välgjorda. Den broschen fick en helt fantastisk historia, men det kommer i en annan artikel.

 

Mot Norge

Nåväl - uppbrottets timma stundade och efter många ”Farväl vi ses igen” skildes vi från de mest gästvänliga människor vi råkat på. Belåtenheten med besöket var stor och allmän. De enstaka kverulanterna hade samt och synnerligen omvänts. Fregatten Holger Danske lättade samtidigt för att gå till Köpenhamn och vidare till Stockholm. Programenligt lättade ubåtsavdelningen – utom en båt som vid sammanräkningen saknade fyra man! Nå, de inringades. Avskedslunchen hade tydligen varit i kraftigaste laget för deras del. Slutet gott allting gott, och med alle man ombord stävade vi nu sydvart igen. Denna gång skulle vi gå väst om Orkneyöarna och bestämt var att konvojen skulle ha rendez-vous vid Sule Skerry väster om Orkneyöarna.

Det gick stakrakt och påföljande dags eftermiddag länsade vi genom sundet som skiljer Orkneyöarna från Skottland : Pentland Firth. Man kunde faktisk säga att vi länsade då vi trots motvind och sjö ”halkade” fram med ungefär 19 knops fart! Fartrekord för svenska ubåtar! Att strömmen hjälpte till med 7 knop förringar inte prestationen.

Ordet Ness återkom hela tiden på sjökortet. Här var det återigen hänt för Nordkaparen. Blindtarm nr 2. Hon girade ur formeringen och satte denna gång kurs mot Kirkwall, Orkneyöarna. Strängt taget fick Nk:s (Nordkaparen) besättning ut det mesta av färden med besök i både Stavanger och Kirkwall utom programmet.

På torsdagsmorgonen samlades vi utanför Kristiansand för att i eskadernummerordning gå in i hamnen. På ett ställe kunde vi konstatera en välkomsthälsning från några ungdomar, för övrig syntes man tämligen blasé på örlogsbesök. Kajen pryddes emellertid av en svensk flagga flankerad med två norska. Någon rusning till kajerna i likhet med vad som sker i Stockholm vid örlogsbesök märktes inte. Det förekom officiella mottagningar för våra officerare och KFUM bjöd på utflykt till ett samlingsställe de hade utanför staden. Där bjöds på smörrebröd, kaffe och läskedrycker. Flera andra utflykter ordnades också. Det var en avsevärd ansamling människor på kajen när vi gick, fler än när vi kom till Kristiansand.

Tillbaka i Sverige

Utkomna i Skagerack fick återigen stänga däcksluckorna för sjögång. Skagen passerades i kvällningen och danskarna var tydligen vakna ty rätt var det var blinkade ett QRA-anrop emot oss:
– What ship?
– Swedish submarines bound for Helsingborg.

Helsingborg mötte med folksamling på kajen, inspektion av chefen för kustflottan och – tullen. Dessutom bjöds vi på bad i verkligt flotta folkbad. Ubåtsfolk gillar varma bad i sötvatten. Kl 21 kastade vi loss på nytt och vi satte kurs på Hårsfjärden dit vi anlände i god kondition och precis efter tidtabellen. En synnerlig intressant resa var tillända.


 

Notiser från tidningar.

Dimmalætting 23 augusti 1947

Kapten Svedman från Dykaren.
– Vi har varet meget taknemlige for den mottagelse, der er bereds os.

Besøget af uofficiell Karakter. De svenske Blaatøjerne har sat et livligt Præg paa Bylivet og i övrigt allerede forstaaet at gøre sig populære blandt Torshavnerne.

Aftonbladet den 30 augusti 1947

Torshavn lördag.

Svenskt ubåtsfolk fångade av ö-naturen.

De sju svenska ubåtarnas besök i Torshavn väckte mycket stort intresse, då det var det första svenska flottbesöket här. Eftersom färöborna i gemen är mycket älskvärda och gästfria blev det mycket snabbt kontakt mellan torshavnarna och de svenska gästerna.

Men man har varit älskvärd från båda sidor: färöborna har fritt kunnat ge sig ombord på de svenska ubåtarna och svenskarna har i sin tur varit inviterade till många privata hem.

- Vad visste ni om Färöarna innan ni kom hit? tillfrågades en av de svenska officerarna.
- Jag trodde det var några nakna skär från det sjunkna Atlants, svarade han leende.
- Och vad vet ni nu?
- Nu vet jag att det är ett land med en vacker och storslagen fjällnatur och med en gräsväxt i dalarna så härlig och grön, att jag aldrig sett dess make. Detta gör att fastän själva landet är skoglöst är det vänligt och omväxlande. Tänk vilken härlig utsikt man måste ha när man beger sig upp i fjällen!
- Och befolkningen?
- Jag kommer att minnas den länge som intelligent och ytterst gästfri.
Efter fyra härliga dagar stack svenskarna åter till sjöss.

Sverre Patursson.

Helsingborgsposten 2 september 1947

Andra och tredje divisionerna här efter första expeditionen utomlands efter kriget.

Resan en underbar upplevelse.

 

Intresset fortsätter

Man skulle kunna tro att fars intresse för dess nakna skär inte bestod, men på den här tiden var det inte ovanligt med klippböcker där man satte in diverse tidningsurklipp och annat som var av intresse. Hela denna artikel bygger på klippböcker och fotoalbum.

I klippboken hittar vi fler klipp om Färöarna, bl.a. :

1948
Ett klipp från Dagbladet 29 juli angående ”Politisk nyordning på Færøyene” av Sverre Patursson.
1948
”Fågelfångst på Färöarne” av Bertil Bodén.
28 nov. 1948
”Färöarna i konst och kultur” av Bertil Bodén.
1950
En dikt med foto av tre kvinnor i folkdräkt. Dikten heter ”Tacksam färöing” angående en svensk bokgåva som forslades till Färöarna sommaren 1950 med hjälp av Kustflottan.
1952
Fuglefjord, Österöy Færøerne.
1953
En bild från dansk kalender.

Åren gick och när Samfundet Sverige-Färöarna bildades 1973 var det min mor Kajsa Nordin-Walberg som blev intresserad och även for dit ett par gånger. Men inte med ubåt.


 

Tingakrossur - artikel i färöisk tidning 27 augusti 1947

Svensk kavbátavitjan í Tórshavn.

7 kavbátar við um 250 monnum umborð.

Um 10-tíðina siðsta hósdag komu 7 svenskir kavbátar inn á Havnina. Bátarnir vóru úr svenska Eystursjóflotanum: teir itu: Sjölejonet, Delfinen, Dykaren, Nordkaparen, Neptun, Näcken og Sjöhästen.

Kavbátarnir komu fra Göteborg og sigldu haðani fram við Lindesnesi. Haðani settu teir kós a Pentlands Firth og sigldu víðari til Föroya, tilsamans ein leið, sum er 650 sjómil long.

Komnir væl yvir á Norðsjógvin sigldu teir nakað undir kavi, og undir eini vitjan, sum vit fríggjadagin hövdu um borð í Sjölejonet greiddi sjefurin Björkmann frá at teir fyri at koma undir kav her úti í víðum havi noyddust at taka 15 tons meiri inn av sjógvi fyra at fáa bátin at ganga undir enn teir gjördu í Eystursjónum. So nógv tyngri er sjógvurin úti á víðilsi enn eystanfyri Oyrasund.

Kavbáturin.

Kapt. Björkmann greiddi frá, at »Sjölejonet» var 65 m langur, 6 m breiður, har hann er breiðastur. Hann eins og hinir kavbátarnir hevur tvinnanda borðingar: eina ytri borðing, sum gevur bátinum sítt skapi og so einn innari borðing sum skal bera alt tað trystið, báturin fær, tá hann kavar í sjógvin. Okkurt um ein minut tekur tað at fáa bátin undir. Fyri at standa betri móti trystinum er hin innara borðingin sirkulrund. At ganga gjögnum kavbáturin innan virkar tí mest sum at ganga ígjögnum eitt stórt rör, hvar gólv er lagt í í neðra. Rörið er um 4 m vitt. Tað er býtt sundur í partar: ein rúm til mannskap, eitt til yviroffiserar, eitt til undiroffiserar, manövrurúm, diselmotorrúm, (2 motorar) og rúm til elektriskar greiður. Pláss er sjálvsagt eisini til at gera mat í og so onnur smápláss.

Instrumentir bæði til eitt og annað eru at siggja allar staðir. Ekkolodd er sjálvsagt. Tað visti dýpið 24 m, har báturin lá. Radar er eisini um borð. Periskopið kann skjótast upp og niður í manövrurúminum. Plássið niðri undir var ikki störri enn, at maður kundi fara imillum har, sum neyðugt er.

Um borð í bátinum vóru 35 manns, og hann er um 600 tons stórur.

Báturin hevur 2 Bofors-kanónir, sum kunna verða skotnar upp úr brúnni og undir aftur, alt sum báturin er omaná ella undir sjónum.

Tá ið báturin siglir omaná, kann hann ganga 15 sjómil um tíman, undir vatni gongur hann vanliga ikki meira enn 4, kann tó ganga eitt sindur harðari. Hann verður tá drivin fram við elektriskari kraft. Báturin hevur 2 skrúur.

Allir teir svensku bátarnir, her vóru, eru bygdir fyri Eystursjógvin. Oljugoymslan er ikki nóg stór til at gera langar leiðir við út á Atlanshav, men er tó nóg stór til ein túr sum henda.

Føroyingar eitt skandinavisk brøðrafólk.

Sviar sögdu, at teir gleddu seg til at koma til Föroya, hvar teir vistu búðu eitt skandinaviskt bröðrafólk, og teir kendu seg eisini at vera vælkomnar higar. Á hvörjum sumri vóru teir vanir at gera slíkar túrar í fremmand lond, og í ár hövdu teir so avgjört at vitja Föroyar. Bátarnir greiddu túrin væl, men rullingin kendist væl störri á og undir tí breiðu Atlantsbylgjuni enn inni í Eystrasalt.

Svenska konsulatið í Föroyum hevði lagt vitjanina her væl til rættis fyri teir. Friggjakvöldið vórðu teir svensku offiserarnir saman við föroyingum bodnir til amtmannsins.

Nosligt og snotiligt.

Allir kavbátarnir vóru svenskt bygdir og vóru snotiligir á at líta bæði uttan og innan. Alt var sera nosligt og væl hildið. Svensk skip yvirhövur eru eisini tiltikin fyri at vera noslig umborð.

Á afturferðini er ætlanin at leggja at landi í Kristiansand í Noreg og so gongur ferðin aftur til Göteborg. Úr Føroyum var farið í fyrradagin.

 

 

TEXT
Erik Walberg

KÄLLOR

  • Dagblaðið 22 aug. 1947
  • Dimmalætting 23 aug. 1947
  • Kristiansands stiftsavis 30 aug. 1947
  • Christiansands tidene 30 aug. 1947
  • Aftonbladet 30 aug. 1947
  • Helsingborgsposten 2 sep. 1947
  • Den svenske underofficeren 1947
  • Dagbladet 29 jul. 1948
  • Okänd tidning , Bertil Bodén 1948

BILDER
Klicka på en bild för att öppna galleri med bilder.

 

  Mer om Färöarna ?
 

 

 

 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.