Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

 

 

Inledning

av Torbjörn Nyström

Att kristna kyrkans första stödjepunkter ofta uppstår bredvid gamla hedniska kultcentra tycks passa också på Färöarna, visar språkvetaren Karl Gustav Ljunggren i denna artikel från 1955 där han förklarar ursprung och betydelse av tre färöiska ortnamn.

Arkiv för nordisk filologi är en för de nordiska länderna gemensam språkvetenskaplig tidskrift, grundad 1882 i Kristiania (Oslo) för att fr.o.m. 1889 utges i Lund. Den publicerar filologiska och lingvistiska artiklar om de nordiska språken och om äldre nordisk litteratur. Tidskriften är en naturlig mötesplats för de senaste rönen inom den språkhistoriskt och filologiskt inriktade forskningen inom Norden. Artikelförfattaren Karl Gustav Ljunggren (1906-1967) var professor i svenska språket vid Lunds universitet, men han var också tidskriftens redaktör från 1944-1967. Ljunggren författade avhandlingar och uppsatser rörande frågor angående bland annat svenska språket, ortnamnsforskning, runologi, fornsvensk lexikografi etc.

Även om det idag är närmast omöjligt att åstadkomma en bindande bevisning, är Ljunggrens argument om Färöarnas gamla kultcentrum mycket trovärdiga. Hans logiska förklaring till ursprunget på Kirkjubøur, Velbastaður och Tórshavn gör artikeln riktigt spännande. Resonemanget visar att det föga bemärkta Velbastaður är ett av Färöarnas allra märkligaste ortnamn, och att det här före kristendomens införande stod en hednisk kultplats.

 

 

NAMNET

som fortsätter att förbrylla.

 

bild bokens försättsblad

 

KARL GUSTAV LJUNGGREN : Färöarnas gamla kultcentrum.

 

 

Av namnen på de tre sydligaste bygderna och kyrksocknarna på Streymoy, Kirkjubøur, Velbastaður och Tórshavn är två — åtminstone ytligt sett — lätt tolkade, medan det tredje, Velbastaður, hittills trots beaktansvärda försök till förklaring fram står som dunkelt. Här skall göras ett försök att med utgångspunkt i nyare forskningar rörande namn av typen Kirkjubøur sätta alla tre namnen in i ett sammanhang.

I en uppsats med titeln »Kirkjuból»*1* har professor Ólafur Lárusson behandlat namnet Kirkjuból, av vilket han känner icke mindre än 26 isländska exempel. Man kunde tänka sig, att dessa namn endast angåve, att gårdarna i fråga en gång har varit kyrklig egendom, och i själva verket tycks kirkjuból också ibland nyttjas på samma sätt som kirkjuland. Ólafur Lárusson visar emellertid också på ett övertygande sätt, att Kirkjuból som namn antyder, att det en gång har stått en kyrka på gården. Vidare framhåller han, att namnen måste vara av hög ålder, ja stamma från kristendomens äldsta tid i landet. Därvid stöder han sig särskilt på berättelser i Landnámabók och Olav Tryggvasons saga om en eremit, Ásolfr, som hade kommit från Irland till Island och slagit sig ned på Akranes, varvid det också uppgives, att en kyrka senare hade blivit byggd på platsen för eremitens »kofi». Platsen fick därför heta Kirkjuból. Landnámaredaktionen i Hauksbók har i stället Kirkjubólstaðr, en form, som annars inte förekommer på Island men vilken är känd från Shetland (Kirkabister)*2*, Orkney (Kirbister m.m.), Hebriderna (Kirkebast)*3* och möjligen även kan spåras i ett fall från Färöarna: enligt Chr. Matras*4* tyder vissa omständigheter på att bygden á Kirkju på Fugloy en gång har hetat * Kirkjubólstaðr.

Beträffande appellativet kirkjubær fattar sig O.L. kort och framhåller endast, att det alltid, i Grågås och annorstädes, brukar betyda ’kyrkplats’.

Efter allt att döma helt oberoende av Ólafur Lárussons studie har dr Hugh Marwick i sitt 1952 utkomna arbete »Orkney Farm Names» s. 233 f. tagit upp till granskning de tio Kirbister/Kirbuster < Kirkjubólstaðr, som anträffas på Orkney. Det är genomgående betydande gårdar, och Marwick finner, att de på grund av skattläggningsförhållanden o.d. bör tidfästas till en tidpunkt före Harald Hårfagres tid. På den tiden var Orkney ännu hedniskt; öarna kristnades först av Olav Tryggvason omkring år 995. Marwick hänvisar emellertid även han till den nyss antydda berättelsen i Landnámabók om eremiten Ásolfr, som åtminstone indirekt gav upphov till namnet Kirkjuból / Kirkjubólstaðr på Akranes. H an tillfogar en tämligen analog notis om en annan kristen invandrare till Island, Ketill inn fíflski, som kom från Hebriderna och slog sig ned i Vestur-Skaptafellssýsla på en plats, som sedan kom att heta Kirkjubær. Det finns nu enligt Marwick ingen anledning att antaga annat än att Kirbister-namnen på Orkney har liknande ursprung — att antalet dylika namn där är så pass stort kan förklaras av att Orkney låg ganska nära kristna missionscentra.

I en utförlig granskning av Marwicks arbete i Maal og minne 1953 uttalar professor Magnus Olsen s. 116 f. sin fulla anslutning till Marwicks (och Ólafur Lárussons) teorier. Han understryker för övrigt det faktum , att varken Kirkjuból eller Kirkjubólstaðr finns i Norge. Däremot finns där ett tiotal Helgibólstaðr och ett Vébólsstaðr, som säkerligen alla är att hänföra till hednisk tid. Detta förhållande styrker i sin mån Ólafur Lárussons och Marwicks argumentering för de av dem behandlade namnens höga ålder.

Om det färöska Kirkjubøurs äldsta historia vet vi mycket litet.*5* När Färöarna omkr. 1100 fick egen biskop, slog denne sig ned i Kirkjubøur, där sedermera den aldrig fullbordade katedralen reste sig. Varför valde biskopen just denna plats? En orsak kan ha varit, att det redan fanns en så stark kristen tradition här, att det befanns lämpligt, att den blev biskopssäte. Är de här ovan relaterade teorierna om åldern av namnen Kirkjuból, Kirkjubólstáðr och Kirkjubær på Orkney och Island riktiga, kan och bör man även för Färöarnas vidkommande våga antaga, att Kirkjubøur är ett gammalt namn, ett minne från kristendomens allra första tid i landet, att namnet med andra ord är det enda spår som finns kvar efter en färösk motsvarighet till Ásolfr eller Ketill inn fiflski.

Härefter kan man ställa frågan: Var det en ren tillfällighet, att ett kristet centrum växte upp på denna plats, eller kan det ha funnits något särskilt, som blev avgörande härför? Det är tänkbart, att en granskning av namnet på Kirkjubøurs närmaste grannbygd, det endast 5 km åt nordväst vid samma kust belägna Velbastaður, kan lämna ett svar på frågan.

Velbastaður är det enda färöska bygdenamn som ändas på -stadur. Namnet skrives 1584 Valbösted, Valbysted, 1590 valböstedt, 1600 Velbostad, 1613 Velbustadt, 1622 velbestad o.s.v.*6* Dr Jakob Jakobsen, som har be- handlat det i sin för färösk ortnamnsforskning grundläggande studie »Strejflys over færøske stednavne»*7* framhåller med rätta det påfallande i att senare leden har singularform i stället för den från såväl Norge som Island välbekanta pluralformen (Bjarnastaðir, Kárastaðir o.s.v.). att namnet är så enastående vill han åtminstone delvis förklara under hänvisning till att bygderna på Färöarna praktiskt taget alltid ligger ute vid kusten och att det därför har legat närmare till hands att uppkalla dem »efter kystens forskellige formationer». Förleden vållar honom emellertid svårigheter. Han avvisar — säkert med rätta — ett äldre förslag att fatta namnet som ett gammalt *Velbústaðr med en betydelse »det vel bebyggede bosted» och finner det med tanke på att de isländska namnen på -stadir nästan alltid innehålla ett personnamn i förleden sannolikt, att Velba- återspeglar en genitiv av ett personnamn, nam net på den nybyggare, som en gång i tiden slog sig ned här. Detta *Velbi kunde tänkas utvecklat ur ett *Vilbi=*Vilbjørn eller ett *Valbi=Valbjørn liksom Arnbjørn, Sigbjørn har kunnat giva Ambi, Sibbi. Dock medgiver Jakobsen, att det är svårt att förklara e-vokalen i ett * Velbi ur vare sig *Vilbi eller * Valbi — han får tillgripa teorier om antingen ett senare, sporadiskt verkande i-omljud eller en vokaldissimilation i ett äldre *Valbastaðr.

Under dessa förhållanden torde det inte vara ur vägen att pröva en ny lösning, även om den vid första anblicken skulle förefalla ungefär lika besvärlig ur fonetisk synpunkt. Jag tänker mig, att Velbastaður egentligen är samma namn som det norska Vébólsstaðr, som Magnus Olsen har fäst uppmärksamheten på i sin tidigare nämnda granskning av Ólafur Lárussons och Marwicks tolkning av namn av typen Kirkjubólstaður. Detta namn, som möter — nu i formen Vebbestad — i Kvæfjord, Troms fylke, anträffas tidigast i formen (af) Vebolstad (Aslak Bolts jordebok 1430—1440). K. Rygh tolkar namnet*8* som »et helligt Bosted eller en Gaard, som paa en eller anden Maade er knyttet til en Helligdom» och tillfogar, att bebyggelseförhållandena i trakten mycket väl tillåter antagandet, att här har varit ett hov eller något annat slags helgedom. Ett nutida Veibost i Möre och Bomsdals fylke skrives likaledes i Aslak Bolts jordebok (af) Vebolstadum. Senare skrives namnet Vigbostad (1513—1521), Veidebostadh (1530) o.s.v. O. Rygh förklarar i NG 13:180, att den äldsta formen icke kan vara riktig, då namnet måste stå i förbindelse med namnet på det sund, Vegsund (till ett antaget önamn *Veig), vid vilket gården ligger. Påståendet upprepas av K. Rygh i samband med behandlingen av Vebbestad i Troms fylke. Häremot kan invändas, att det äldsta belägget dock härstammar från en god källa och att det ingalunda är otänkbart, att de yngre namnformerna beror på en i senare tid skedd anslutning till Vegsund — det förefaller mig rentav metodiskt riktigast att först pröva en sådan lösning.*9* Hur som helst är fallet från Troms i och för sig fullt tillräckligt för att bekräfta, att det i gammal tid har funnits ett ortnamn Vébólstaðr.

Färöskan uppvisar många exempel på metates, d.v.s. omkastning av två på varandra följande konsonantljud. Alldeles särskilt tycks l här som i många andra språk ha en tydlig benägenhet att byta plats med en annan konsonant och träda framför denna:

  • elva < efla
  • talv < tafl
  • striltin < *stritlin
  • sjølka =nor. dial. stjokla
  • klingra < kringla
  • krutla < klutra*10*
Även i sammansättningar kan denna företeelse iakttagas: fär. kalvi ’helgeflundra’ etymologiseras sålunda som ett gammalt *kaf-liði, väl egentligen en karakteriserande noa-benämning: ’djupgångare’.*11* Ett ortnamn Selvindi på Eysturoy torde återge ett äldre *Seflendi (1584 Seblennde) och ett Mikladalur skrives 1613 Mylkedal.*12* På liknande sätt bör ett Vébólstaðr ha kunnat giva *Velbostaðr. Vad vokalen i första stavelsen beträffar, så skulle en utveckling *vébol- > velbo- > valbo-, i färösk skrift återgivet valbo- (som i de äldsta beläggen) icke innebära något uppseendeväckande. Det gamla västnordiska bólstaðr lever inte kvar i färöiskan; däremot finns bústaður. När den förstnämnda formen försvunnit, bör förutsättningarna för en l-metates, som till att börja med gav till resultat ett namn på det välbekanta bústaður, ha blivit särskilt goda. Härefter — får man antaga — har av någon nu icke närmare påvisbar anledning det trycksvaga -o- utbytts mot -a- eller kanske snarare sänkts till ett alltmera -a-liknande ljud med den nutida formen Velbastaður som resultat.*13*

Denna tolkning har flera påtagliga fördelar, mot vilka den nu senast berörda, icke helt klarlagda övergången *Velbo- > Velba- synes mig väga lätt. För det första blir den singulara efterleden -staður (i stället för -staðir) helt naturlig. För det andra kan man hänvisa till en välkänd färösk ljudföreteelse, l-metatesen, i stället för till någon icke för övrigt påvisad ljudövergång *Valba- eller *Vilba- > Velba-. För det tredje kommer man fram till ett även från Norge känt ortnamn, Vébólstaðr.

Tyvärr är väl möjligheterna att åstadkomma en fullständigt bindande bevisning mycket små, men är den här framlagda tolkningen riktig, blir det hittills föga bemärkta Velbastaður ett av Färöarnas allra märkligaste ortnamn. Det minner i så fall om att här före kristendomens införande stod ett , en hednisk kultplats, som emellertid har fått vika för en strax i närheten anlagd kristen kyrka, som så långt tillbaka i tiden som vår blick kan nå framstår som Färöarnas centrala helgedom. Även véet kan därför förmodas ha haft central betydelse — dess läge i mitten av Färöarnas övärld stärker ytterligare detta antagande.*14* Det flerstädes iakttagna förhållandet, att den kristna kyrkans första stora stödjepunkter ofta växer fram i nära grannskap av gamla hedniska kultcentra, tycks passa in även på Färöarna, och Kirkjubøur kommer i detta avseende på samma linje som Lund och Roskilde, Uppsala och Viborg och många andra katedralstäder.

Med den tolkning, som namnet Velbastaður här har fått, synes mig också detta namn och Tórshavn ömsesidigt belysa varandra. Tórshavn är ett gammalt namn; det heter i Færeyingasaga kap. 5: »Þingstöd þeira Færeyinga var í Straumsey ok þar er höfn sú, er þeir kalla Þórshöfn». Namnet innehåller utan tvekan gudanamnet Tor — ett personnamn Tor kan inte rimligtvis förutsättas vid den tidpunkt som det här är fråga om — och det ligger nu nära till hands att förknippa detta gudanamn med den helgedom på sydvästkusten av Streymoy, som vi här har spårat. Jag föreslår att fatta sambandet på följande sätt. Folk från Streymoys västsida och från öarna i söder och väster bör visserligen, när vindar och strömförhållanden var gunstiga, ha kunnat färdas i sina båtar direkt till helgedomen (och senare till Kirkjubøur) på den kala och oskyddade kusten. Men vid ogynnsamt väder, d.v.s. ofta, har man tvingats att söka sig till närmaste mera skyddade och säkra hamnplats. Denna är uppenbarligen att finna i den vik på Streymoys östsida 5—6 km nordöst om Velbastadur, kring vilken Tórshavn har vuxit upp. För folk från östra sidan av Streymoy, från Eysturoy och Norduroyar som sökte sig till véet, var redan från början denna vik den naturliga landningsplatsen. Från dessa håll kommer man mycket lättare till Velbastaður landvägen från Torshavn än sjöledes, då man måste taga den flera gånger längre vägen runt Kirkjubønes. Det vore bara i sin ordning, att den hamn, där flertalet av dem som sökte sig till en känd Torshelgedom, steg i land, komme att heta Tórshavn. Att sedan denna plats kom att själv bli ett viktigt centrum — tingsplats och handelsplats — var givetvis en följd av det gynnsamma läget.

Enligt den uppfattning, som jag här har sökt att i korthet motivera, minner de tre här behandlade namnen om ett mycket viktigt avsnitt av Färöarnas historia, varom andra källor tiger. En centralhelgedom, helgad — i varje fall i främsta rummet — åt Tor, har en gång funnits på Streymoys sydvästra kust. Samfärdseln dit har varit en viktig hävstång för Tórshavns uppkomst och satt spår i själva namnet. * Vébólstaðr har så fått vika för Kirkjubøur, men Tórshavn låg lika väl till för detta kristendomens centrum och har alltmera befäst sin ställning.

 

 

FOTNOT

  1. Árbók hins íslenzka Fornleifalélags 1937—1939 s. 19 ff.
  2. J. Jakobsen, Shetlandsøernes Stednavne s. 80 (Aarb. f. nord. Oldkynd. 1901).
  3. M. Oftedal, The village names of Lewis in the outer Hebrides (NTS 17:382).
  4. Chr. Matras, Stednavne paa de færøske Norðuroyar s. 15.
  5. Se vidare avsnittet »Um biskuparnar i Kirkjubo» i Jakob Jakobsens inledning till Diplomatarium Færoense s. VII ff.
  6. För dessa belägg ur jordeböcker och räkenskapsböcker har jag att tacka professor Chr. Matras, som jag också tackar för givande diskussioner i anknytning till det här framlagda tolkningsförslaget.
  7. Festskrift til Ludv. F. A. Wimmer 1909 s. 74 f.
  8. Norske Gaardnavne 17:7.
  9. I tidskriften Svenska landsmål 1950 s. 135 ff. har jag behandlat ett fall, som förefaller erbjuda en ganska god parallell. Det halländska sockennamnet Knäred har tolkats såsom innehållande knä och syftande på någon icke närmare bestämd krök på en förbiflytande flod. Den äldsta namnformen Knarruth (Ribe-årbogen) tillåter emellertid inte en sådan tolkning och har därför ansetts felaktig. Jag tror mig ha visat, att Knarruth, som jag fattar som en bildning till knarr ’fartyg’, mycket väl kan ha sekundärt ombildats till Knäred genom en anslutning till knä, medan det inte förefaller möjligt att förklara formen Knarruth, om förra leden från början skulle vara knä-.
  10. Se vidare M. Hægstad, Vestnorske maalføre fyre 1350 II 2:132 f., H. Hamre, Færøymålet i tiden 1584—1750 s. 52 f. och där anförd litteratur.
  11. Jfr M. Hægstad a.a.
  12. H. Hamre a.a. s. 52 f.
  13. Jfr att ortnamnselementet (ur) har på Suðuroy under vissa betingelser blivit -ba: Sunnbø, Froðbø, Hvalbø uttalas somba, fråbba, kvalba. Se J. Jakobsen, Strejflys s. 73, H. Hamre a.a. s. 35.
  14. J. Jakobsen, Strejflys s. 73 f. antager, att Hov, i Hovi på östsidan av Suðuroy innehåller hof i betydelsen ’gård’. Då annars i Norden såväl det enkla Hof som namn sammansatta med -hof uppenbarligen brukas om hedniska kultplatser, synes det mest tilltalande att fatta namnet från Suðuroy på samma sätt. Jakobsen framhåller, att Hov var öns gamla huvudgård, och detta förhållande talar snarast för att betydelsen även här är »helgedom, gudahus».

 

  Vill du veta mer om Färöarna ?
 

 

 

 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.