Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

 

Öarnas flora

 

I augusti 2006 reste vi runt på Färöarna under omkring 10 dagar först i en grupp från senioruniversitetet i Uppsala ledd av Nanna Hermansson, sedan några dagar på egen hand. Vår erfarenhet av Färöarnas växtvärld är alltså högst begränsad, men för Lena tillkommer att hon besökte ögruppen också 1975. Islands och givetvis Skandinaviens flora känner vi däremot väl och de jämförelser vi kan göra med dessa områden kanske kan motivera dessa rader. Vi börjar med en översikt av öarnas växtvärld och ger sedan några glimtar från lokaler vi besökte.

 

De två viktigaste moderna översikterna av Färöarnas flora är: Jóhannes Jóhansen, Føroysk flora (2000), och Kjeld Hansen, Vascular Plants in the Faeroes (1968).
Den förra innehåller bestämningsnycklar, beskrivningar och bilder, den senare utbredningskartor.

 

Mycket har skrivits om Färöarnas vegetation alltsedan Eduard Warmings tid vid förra sekelskiftet, under senare år framför allt av S. Tuhkanen och Anna Maria Fossaa, som vi refererar till i texten.

 

Efter istiden, då ögruppen var istäckt, har växterna koloniserat Färöarna från öster och söder, d.v.s. från Skandinavien och Brittiska öarna. Många växter har invandrat spontant, medan andra kommit in genom människans medvetna eller omedvetna aktivitet. Enligt en nyutkommen lista finns det omkring 330 kärlväxtarter på Färöarna, av vilka åtminstone drygt en femtedel kommit in med människan. Detta kan jämföras med omkring 450 på Island och omkring 2000 på Skandinaviska halvön. Överensstämmelsen med Islands flora är ganska stor vad beträffar artinnehållet, men det är andra arter som dominerar där, som gör intryck. Med tanke på lavafälts och grusmarkers utbredning på Island är detta knappast förvånande, men också gräsmarkerna i låglandet domineras av andra arter. Berggrunden är på Färöarna, liksom på Island, i huvudsak basalt, relativt ung och lättvittrad, och i motsats till Skandinaviens enhetlig över hela ögruppen. Därför kan berggrunden inte förklara skillnader i arters utbredningsmönster, inte heller klimatet, frånsett möjligen exposition mot norr eller söder men då blir det fråga om mycket lokala skillnader, såsom nordeller sydsidan av en viss ö. Höjden över havet är som vi skall se däremot en mycket viktig faktor och säkert också historiska faktorer – invandring och förmågan till spridning därefter, eller utdöende i vissa områden.

 

Höjden är alltså den viktigaste faktorn för fördelning av vegetationstyper på Färöarna i stort. Det har rått olika uppfattningar – och gör kanske så än – om vegetationsgränserna i höjdled, men enligt senaste undersökningar * 1 har man upp till 200 m höjd ett tempererat bälte, alltså av typisk låglandsnatur. Redan vid ungefär 200 m börjar ett lågalpint bälte, och vid omkring 400 m följer det alpina bältet upp till topparna. Bältena definieras genom förekomsten av vissa karaktärsarter, men många arter är gemensamma, i synnerhet för det tempererade och det lågalpina. De artrikaste nivåerna finns i övergångarna mellan bältena eller strax ovanför, vid cirka 250 respektive 500 m. Som man kan vänta sig är det också skillnad mellan nord- och sydsidor – på de förra är det ofta inte mycket kvar av det tempererade bältet.

 

För den som botaniserat i Mellansverige och i de Skandinaviska fjällen är nog de flesta färöväxterna välbekanta, men det finns även mera ”exotiska” element, flertalet tillhörande den speciella oceaniska flora, som har förekomster i västra Norge, Jylland, och i någon mån allra västligaste Sverige och västligaste Mellaneuropa. Dit hör, för att nu nämna några få, hedjungfrulin (Polygala serpyllifolia), som är mycket allmän och kryper nere i gräsmarken, den ytterst gracila ormbunken hinnbräken (Hymenophyllum peltatum) i skuggiga klyftor vid havet och den rätt höga, raka hedjohannesörten (Hypericum pulchrum) här och var på hedarna.

 

Det finns ingen naturlig skog på Färöarna, och har säkert aldrig funnits under postglacial tid, men det finns förutsättningar för att skog kan växa i vissa lägen, vilket framgår av att inplanterade träd, framför allt utomeuropeiska barrträd, växer ganska bra, t.ex. i dalar vid Torshavn. Tillvaron där är dock osäker på grund av stormar som kan drabba hela bestånd. Inte heller buskar finns i någon större utsträckning. Den som har erfarenhet av vegetationen i svenska fjällen skulle kanske vänta sig mycket videbuskar, men sådana drabbas säkert av det intensiva betet.

 

Något helt ”naturlig” vegetation, i bemärkelsen opåverkad av mänsklig aktivitet finns knappast på Färöarna, eftersom de under lång tid helt och hållet utnyttjats för fårbete. Endast vissa stränder, framför allt de branta klippstränderna, kan sägas vara utan kulturpåverkan.

 

Det finns flera detaljerade översikter över Färöarnas vegetation med huvudgrupper och undergrupper av vegetationstyper. Här bygger vi på Anna Maria Fossaas nya översikt.* 2

 

Stora delar av Färöarna upptas av gräsvegetation, som på inägomarken är gödslad och slåttrad och på avstånd är lysande gräsgrön. Den består förstås till stor del av olika gräsarter, och den man särskilt lägger märke till är luddtåtel (Holcus lanatus), som för övrigt även ingår i torvtaksfloran. Detta mjukhåriga gräs växter allestädes i låglandet, ofta i stora bestånd. Ett annat viktigt gräs är vårbrodd (Anthoxanthum odoratum). Bland örterna i gräsvegetationen kan man nämna flera för oss välkända arter som smörblommor (Ranunculus acris, R. repens), gökblomster (Lychnis floscuculi), svartkämpar (Plantago lanceolata), strätta (Angelica sylvestris). Tusensköna (Bellis perennis), som blommar året om, är säkert en sen inkomling som spritt sig överallt. Påfallande för svenskar är att ängsvädden (Succisa pratensis) hör till de allmännaste och har mer lysande blå huvuden än vi är vana vid. Ängsskallra (Rhinanthus minor) – färöiska snjallabjalla – är också vittspridd i sådana miljöer. Med förvåning och glädje möter man inte sällan stora bestånd av den i svenska ängar starkt hotade fältgentianan (Gentianella campestris). I vattenflöden är den krypande lilla källörten (Montia fontana) allestädes närvarande. I inägomarken växer också den kraftiga kvannen (Angelica archangelica), som även odlas i trädgårdarna som grönsak. Där gräsvegetationen inte hävdas får den större inslag av risartade växter, som annars är kraftigt utbredda på hedarna. Där betet är särskilt starkt blir gräset stagg (Nardus stricta) med sina styva blekbruna basalslidor särskilt framträdande, så också på hedarna.

 

Stora ytor av utmarkerna är täckta av hedvegetation med mycket risartade växter. Här finner man mycket av vår vanliga ljung (Calluna vulgaris), men i låglandet inte sällan också purpurljung (Erica cinerea) som i Skandinavien bara växer i den allra mest oceaniska delen, västligaste Norge. Andra viktiga hedväxter är kråkris (Empetrum nigrum), och blåbär (Vaccinium myrtillus). Också lingon (Vaccinium vitis-idaea) och odon (Vaccinium uliginosum) förekommer men mer sparsamt. För oss speciell är islandstimjan (Thymus drucei), kraftigare än vår egen backtimjan och en av Islands allra vanligaste växter men också hemma i Skottland – ett inte ovanligt utbredningsmönster för färöväxter. I dessa överallt mer eller mindre fuktiga hedar finner vi också välbekanta arter som hönsbär (Cornus suecica) och blodrot (Potentilla erecta) men inte sällan en specialitet som färödaggkåpa (Alchemilla faeroënsis). Den växer endast på Färöarna och östra Island, är vad man kallar endem för detta område och ser ut som ett mellanting mellan vanlig daggkåpa och fjälldaggkåpa – liksom denna har den på undersidan silverglänsande blad. Den har antagligen en gång uppstått som en hybrid mellan dessa två.

 

Färödaggkåpa Alchemilla faeroënsis

Fig. 1 Färödaggkåpa (Alchemilla faeroënsis) på östra Island nära Neskaupstaður. 28/7 1991. Foto: Bengt Jonsell.

 

Man kan också nämna bergsyra (Rumex acetosella), den lilla krypande dvärglummern (Selaginella selaginoides) och ormbunken kambräken (Blechnum spicant). Flera arter av ögontröst, Euphrasia, varav i varje fall en endemisk, är påfallande i sensommarens vegetation, när flertalet andra arter är på väg att blomma över.

 

Myrar är vanliga i sänkorna i gräs- och hedmarker. Där spelar flera starrarter, släktet Carex, stor roll. Andra viktiga myrväxter är ängsull (Eriophorum angustifolium), den sega styva borsttågen (Juncus squarrosus), den lysande djupt gula myrliljan (Narthecium ossifragum), som hos oss är vanlig i Sydvästsverige, men inte annars, och tätört (Pinguicula vulgaris). Myrarnas vattenkemi är på grund av den enhetliga berggrunden ungefär densamma överallt och någon differentiering i rik- och fattigkärr, som hos oss, existerar inte.

 

Småsjöar och tjärnar är vanliga i låglandet och där finner man i regel både flytbladsväxter och nedsänkta bottenlevande arter. Bland de förra märks särskilt bäcknate (Potamogeton polygonifolius) också vanlig i västra Skandinavien, bland de senare strandpryl (Plantago uniflora) och två arter av braxengräs, släktet Isoëtes. Vattenvegetationen är oftast ganska sparsam och bildar inga täta bestånd, kanske med undantag av vattenklöver (Menyanthes trifoliata), som ibland kan växa tätt.

 

Den alpina vegetationen (över c. 400 m över havet). Här återfinns många av våra svenska fjällväxter såsom fjällummer (Lycopodium alpinum), dvärgvide (Salix herbacea), ormrot (Bistorta vivipara), fjällglim (Silene acaulis), fjälldaggkåpa (Alchemilla alpina), mattbräcka (Saxifraga rosacea), åter en art som vi också finner på Island och Brittiska öarna, men inte i Skandinavien. Flera av dessa växer också på lägre nivåer, men kan uthärda de kärvare villkoren på högre höjd. På högre nivåer dominerar ofta raggmossor av släktet Racomitrium. Blomväxter och gräs spelar där en mer underordnad roll. Många av våra fjällväxter är beroende av att skyddas av stabilt snötäcke under vintern, och kan tänkas ha svårigheter i Färöarnas mer instabila vinterklimat, andra kan helt enkelt ha haft svårt att hitta dit och etablera sig. Påfallande är att många verkliga fjällväxter har mycket få lokaler på Färöarna, t.ex. fjällvallmo (Papaver radicatum) och fjällsippa (Dryas octopetala).

 

sandstränder växer flera av de arter som även finns vid de svenska kusterna, strandråg (Leymus arenarius), broskmålla (Atriplex glabriuscula), saltarv (Honckenya peploides), gåsört (Potentilla anserina) och en speciell form av marviol, som troligen är unik för Färöarna. Den får tills vidare ändå räknas till arktisk marviol (Cakile maritima subsp. islandica), som växer på Island samt norska och ryska ishavskusten.

 

Arktisk marviol

Fig. 2. Arktisk marviol på sandstranden vid Húsavik på Sandoy. 28/8 2006. Foto: Bengt Jonsell.

 

Där det är litet grusigt kan man ännu finna den allt sällsyntare ostronörten (Mertensia maritima). Varför den minskar kraftigt i hela Norden utom möjligen på Island är svårt att förklara, men kan bero på att sommarklimatet blivit för varmt.

 

De branta klippstränderna, t.ex. fågelbergen, där havsvågorna ger en mycket fuktig och saltmättad miljö kan inte så många växter klara sig. Här finner man skörbjuggsört (Cochlearia officinalis), ofta mycket kraftig på grund av fågelgödslingen; också på hamnmurar och kajer kan skörbjuggsörten bilda stora, närmast täckande bestånd. Andra klippväxter är rosenrot (Rhodiola rosea), trift (Armeria maritima) och strandbaldersbrå (Matricaria maritima) samt i skrevor med litet mera jord den för lunnefågelmarkerna typiska, speciella formen av gräset rödsvingel (Festuca rubra ssp. fraterculae – Fratercula arctica = lunnefågel), på färöiska lundasina.

 

Floran förändras ständigt. Liksom i de flesta europeiska länder är det många arter som avtar i frekvens, en del så långt att de uppfattas som hotade. Enligt en uppgift är 38 % av arterna mycket sällsynta, några av dem förekommande bara på några få kvadratmeter. Till de hotade arterna hör norsk blåstjärna (Scilla verna), hartsros (Rosa villosa) och ostronört (Mertensia maritima), den senare kraftigt avtagande även på den svenska västkusten, trots att man inte kan se några uppenbara förändringar av dess växtplatser.

 

Många växter har kommit in i floran ganska sent och mer eller mindre naturaliserats, t.ex. gyckelblomma (Mimulus guttatus) med sina knallgula blommor. Den har odlats som trädgårdsväxt och nu spritt sig till den naturliga vegetationen utefter bäckar och i vattenflöden på sluttningarna. Det är en vacker växt, men troligen trivs den alltför bra, så att den kan konkurrera ut den naturliga floran och därmed bli ett hot mot den. I bebyggda områden finns överallt rikligt av alaskadunört (Epilobium glandulosum), så sent inkommen och snabbt spridd att dess frekvens och utbredning ännu inte kunnat bedömas. Jätteälggräs (Filipendula kamtschatica) odlas en hel del i trädgårdarna och ser även den ut att vara på väg att förvildas.

 

Gyckelblomma Mimulus guttatus

Fig.3. Gyckelblomma (Mimulus guttatus) vid Kaldbak på Streymoy. 31/8 2006. Foto: Bengt Jonsell.

 

Några lokaler

Vi ger här korta botaniska glimtar från några av de lokaler vi besökte på Färöarna.

 

Saksun på nordvästra Streymoy är en på många sätt sevärd och mycket vacker plats, så även botaniskt. På de översilade klipporna alldeles intill havsviken, nedanför kyrkan, finns en rik flora av nedspolade fjällväxter som fjällruta Thalictrum alpinum och stjärnbräcka (Saxifraga stellaris), alldeles ovanför havsstrandens växter. Går man vidare upp i slänten just nedanför kyrkan möter vackra bestånd av myrlilja och fältgentiana bland mycket annat. Man kan sedan förflytta sig längs strömmen en eller annan kilometer upp i dalen, som också vägen genomlöper. Utmed strömmen finna en hel del intressanta arter som måste ha följt med från högre nivåer, bland andra färödaggkåpan, den minimala, rödaktiga dvärgsyran (Koenigia islandica) och strandtrav (Cardaminopsis petraea). Den är vanlig på högre nivåer, liksom över hela Island och här och var i Skottland. I Skandinavien finns den bara i mellersta Norges fjäll samt, märkligt nog vid Ångermanlands kust. Det är sannolikt rester av en sammanhängande utbredning, kanske i istidens slutskede, som vi nu ser.

 

I Kaldbak på östra Streymoy omkring 10 km norr om Torshavn ligger en marinbiologisk station och Färöarnas herbarium, som dokumenterar ögruppens vilda flora. I strandsluttningen finns frodig vegetation med en blandning av inhemska och införda arter. Fältgentiana och ängsvädd lyser violettblå och strax intill dominerar alaskadunörten och gyckelblomman med sina stora gula blommor med purpurfläckar. Uppe längs bäcken som faller ut vid Kaldbak är en hel sluttning klädd av gyckelblomman, som expanderar alltför kraftigt. Kabblekan (Caltha palustris) står i frodiga bestånd, här som över hela låglandet. Vandrar man uppåt över inägorna finner man en rik provkarta först på inägornas flora, sedan på hedmarkernas, t. ex hedjungfrulin, islandstimjan, färöarnas vanligaste orkidé jungfru marienycklar (Dactylorhiza maculata), och i fuktigare lägen kärrviol (Viola palustris) och myrlilja.

 

I Húsavík på Sandoy finns en mycket fin sandstrand i bukten nedanför kyrkan. Nästan alla Färöarnas sandväxter står att finna i goda bestånd: saltarven, broskmållan, strandrågen, den arktiska marviolen, strandkrypa (Glaux maritima) och en av Färöarnas ytterst få förekomster av sandrör (Ammophila arenaria), mycket allmän vid Danmarks och Sydsveriges sandstränder. Alldeles ovanför stranden finns en äng med massor av fältgentiana.

 

Nólsoy är det botaniskt givande att gå från samhället söderut och på västra sidan stiga upp i branten tills man når en platå med myrar och en del små tjärnar. I grusmark och på ganska torra klipphyllor växer den kuddlika fjällglimmen (Silene acaulis), översållad av skära blommor, purpurbräcka (Saxifraga oppositifolia) och klibbig fetknopp (Sedum villosum), som är en av våra sällsyntaste fjällväxter med bara 13 lokaler, men mycket allmän både på Färöarna och Island. Vanligt är också gräset groddsvingel (Festuca vivipara), som är mycket nära släkt med vår vanliga fårsvingel, men har groddknoppar på blommornas plats; fårsvingel saknas på Färöarna. I myrarna, som domineras av ängsull, finns en mängd starrarter, ältranunkel (Ranunculus flammula) med små gula blommor och flytande blad, myrlilja och kärrviol.

 

Från Tvøroyri på Suduroy österut mot Froðba går en väg som passerar några kullar med sluttningar som vetter mot söder. Här kan en värmekrävande flora förväntas och vi fann till vår överraskning där en av Färöarnas stora sällsyntheter, ängsstarr (Carex hostiana), i Sverige en exklusiv, men ganska vittspridd rikkärrsart. Lokalen var tidigare känd, men den enda som noterades vid karteringen 1960-61. I denna sluttning växte också bland annat vildlin (Linum catharticum), också värmekrävande, dvärglummer och ängsskallra.

 

Klibbig fetknopp Sedum villosum

Fig. 4. Klibbig fetknopp (Sedum villosum) på norra Island, Hverfjall nära Mývatn. 19/7 1991. Foto: Bengt Jonsell.

Dessa lokaler är bland dem som gjort speciellt intryck på oss under vårt korta, men intensiva besök på Färöarna. Urvalet av nämnda arter påverkas av att vi var där under sensommaren, när mycket blommat över och inte längre var så lätt att upptäcka. Det finns säkert hundratals platser tämligen likvärdiga med dem vi nämnt här.

 

TEXT
Bengt och Lena Jonsell

 

FOTNOT

*1
Fossaa, A. M. 2003.
*2
Fossaa, A. M. 2001.

REFERENSER

Fossaa, A. M. 2003.
Mountain vegetation in the Faroe Islands in a climate change perspective. Diss. Lund.
Fossaa, A. M. 2001.
A review of plant communities of the Faroe Islands. Fróðskaparrit 48, bók 2002: 41 – 54.
Hansen, K. 1968.
Vascular plants in the Faeroes. Dansk Botanisk Arkiv 24 (3). København.
Jóhansen, J. 2000.
Føroysk flora. Torshavn.
Ostenfeld, C. H. & Gröntved, J. 1934.
The flora of Iceland and the Faeroes. Copenhagen.
Tuhkanen, S. 1987.
The phytogeographical position of the Faroe islands and their ecoclimatical correspondants on the other continents: Problems associated with highly oceanic areas. Ann. Bot. Fennici 24: 111 – 135.
Warming, E. (utg.) 1901 – 1908.
The botany of the Faeroes. Vol. I – III. London.

 

 

 

SUMMARY

 

The flora of the Faroes

The flora of the Faroes includes about 330 species of vascular plants, compared with about 450 in Iceland. The Faroes are basaltic throughout and bedrock has little impact on distribution. The altitude is most important for plant species and vegetation distribution. Up to 200 m is a temperate lowland belt, from 200 to 400 m a low alpine belt, and above this an alpine belt to the highest peaks at over 800 m. Forest has not been present in postglacial time. All vegetation is affected by sheep grazing except for vertical cliffs, mainly by the sea. Grass meadows predominate in the farm areas, more or less moist heathland over most of the lowland and up into the alpine belt. Many alpine species have only few isolated localities. Mires and small lakes are frequent and fairly uniform. Examples of the flora are given from five different localities.

 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.