Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

Konsten att göra brudkronor med traditionell bakgrund, vackra höga uppsättningar med blommor av papper i alla färger, kan vi lära i en ny handbok som presenterades i somras: Krona och krans. Smycka till fest och bröllop. Författare är Gunilla Mattsson. Det är hemslöjdsföreningarna som vill lyfta fram gammal sed som en motvikt till bröllopsmagasinens amerikanska förebilder. Krans av silkeband har också den färöiska brud från 1770-talet som står staty i Nordmandsdalen i Fredensborg på Själland, en traditionell nordisk utsmyckning.

 

www.portal.fo ser jag bilden av ett brudpar som vigts i kyrkan á Toftum på Färöarna och hållit brúdleypsveitsla bröllopsgille) på Hotel Føroyar. Paret sitter, hon med stor brudbukett, klädd i vitt liksom den elvaåriga dottern, och han i mörk kostym, de tre sönerna i vita skjortor och västar och minstingen i pappas knä. Gästerna var 300–350 sägs i reportaget från Socialurin.

 

Bröllop på Nólsoy 1966

Bröllop på Färöarna har traditionellt varit något stort. Ett sådant minns jag på Nólsoy 1966. Eter dansen gick jag lycklig i säng en vacker sen morgon när decemberljuset redan kommit. Där hade varit brudfölje, skott, offer, kaffehus, middag, till slut lite ”engelsk” eller modern dans. Efter vigseln söndag eftermiddag rörde barn och vuxna sig mellan husen. Middagen serverades i fyra omgångar med 50 gäster i varje och dansen inleddes med brúðardansur klockan ett. Så följde lite ”engelsk”, modern dans och så god färöisk dans till niotiden måndag morgon, då det åter blev modern dans. Då var det brúðarhúsdagur bröllopshögtidens sista dag) och bruden satt blek på sängen och tog emot gåvorna, nästan alla inköpta i bygdens två butiker. Vi kvinnor bjöds på portvin i ett snapsglas. Sedan var det kedjedans igen och vid tvåtiden på natten tog någon fram en grammofon till modern dans. Tisdag fortsatte överlämnandet av gåvor och de tillresta gästerna for hem. Samma vecka hölls kokkagildi med 30 personer som deltagit i arbetet. Till bröllopet beställdes 24 lådor starka drycker.

 

”I ærlige brudefolk”

För något år sedan gav etnologen Jóan Pauli Joensen ut boken I ærlige brudefolk. Bryllup på Færøerne och av den förstår jag bättre en del av det jag upplevde. Var det verkligen ålderdomligare seder där än i andra bygder? Boken ger det intrycket. En av de intressanta kvinnor från Nólsoy som jag fick tillfälle att lära känna var Johanna Maria Skylv Hansen, fyrmästarens hustru 1877-1974). Hon skrev om vardag och fest som hon mindes och jag undrar idag vad som fick henne att göra det? Nu är hennes anteckningar en av de återkommande källorna i boken. Lärarinnan Maria Eide Petersen 1894-1994) är en annan kunnig kvinna från bygden som skrivit om sin hembygd, liksom bonden Marianna Jacobsen 1905-1997), som levde i Nólsoy och gärna svarade på frågelistor från universitetet.
”Ett eller två bröllop, de förkortade så väl den långa vintern” skriver Maria Skylv om bygdebröllop. Ett bröllop kunde bli en händelse som annat kan dateras efter, som efter det året då Sanna blev gift till bygden Hestur vintern 1920-21, något, som jag ofta hört talas om. Då blev det oväder andra dagen och gästerna kunde inte fara hem. Att etnologen Jóan Pauli Joensen lockats av ämnet beror både på en stark tradition och på de stora förändringar som skett på senare år. Detta framgår redan när man bläddrar i boken och fångas av de intressanta bilderna.

 

Materialet. Fästningen. Vigseln

Material om sederna kring giftermål har han hämtat i äldre skildringar, Tarnovius, Svabo, Landt, Hammershaimb och yngre texter. En lysande beskrivning från 1946 finns med som bilaga till boken. Den hör till en tävling som universitetet utlyst för att samla material. Frågelistor skickades till präster och gymnasister fick skriva uppsatser om sina tankar kring bröllop. Boken ingår i ett större undersökningsprojekt om tradition och modernitet.
I inledningen berättar Joensen att förlovningen, fästningen, en gång varit det juridiskt bindande, när en ny familj skulle bildas, senare var det bröllopet och det berörde parets två släkter. Kyrkan strävade under medeltiden efter att få vigseln erkänd som den viktigaste äktenskapshandlingen, men författaren har exempel från 1900-talet på att bröllopet fortfarande ansetts vara det som stadfäste äktenskapet. Den danska lagen om äktenskap från 1922 har gällt till 2002. Vigseln skedde på danska, den första hölls på färöiska 1926 och prästen kan också idag tala danska. Den stadfästa psalmboken på färöiska utkom 1958, men färöiska psalmer fanns tidigare. 
Bokens titel stammar från inledningen till den danska brudevise som sjöngs vid bröllopet. Det har traditionellt många inslag gemensamma med Danmark och det övriga Norden. Joensen beskriver de olika momenten från trolovning till avslutande gille för kockar och andra medhjälpare och jämför ibland med Shetland, ibland med andra områden.

 

Tre kategorier av bröllop

Författaren ser tre kategorier av bröllop i sitt material: inget bröllop, dvs. när bara de närmaste är inbjudna, bygdebröllop, då släkt och vänner och folk i bygden är bjudna, och modernt bröllop. Bygdebröllop, som brukade stå i tre dagar, förekom också på 1900-talet och även idag, men som regel bara under en dag. Det moderna bröllopet i Tórshavn liknade redan i början av 1800-talet det som hölls i danska städer och nu hämtas inslag från olika håll.

 

Bygdebröllop

Bygdebröllop hölls på vintern då färskt kött fanns att få och det fanns detaljerade sedvänjor hur det kunde skaffas. Slakten började i oktober. Då var potatisen upptagen. Antalet får har alltid varit begränsat och tidigt i planeringen bestämdes om speciella bröllopsfår, som köptes in och även kunde fås som gåva enligt gammalt, ömsesidigt system mellan husen eller familjerna. Därutöver kunde brudparet få gávuseyður, gåvofår. Slakten av detta inledde bröllopsfestligheterna.

Omkring 1860 berättas att 40 får, förutom lamm, inte räcker till ett större bröllop utan en oxe måste också till. Till 300 gäster beräknades 50 kg gryn, 100 kg socker, 25 kg sviskon, 20 kg russin, 50 kg mjöl och 25 kg kaffe förutom kryddor, skriver Maria Skylv från Nólsoy. Hon påpekar att efter frihandelns införande 1856 öppnades ett bageri i Tórshavn och från bygder som låg nära staden, kunde folk beställa bröd som kransekage, sviskontårta och andra tårtor. Det var för övrigt vid samma tid som de första, fåtaliga järnspisarna kom till öarna. Öppen eld var det vanliga i husen och där var det inte lätt att baka sötebröd.

Dryckesvaror kunde från 1856 köpas i Tórshavn, men 1908 kom förbud för nykterhetens främjande. Brännvin, vin och öl ransonerades och fick beställas från Danmark. En extra tilldelning fanns för bröllop. Jóan Pauli Joensen påpekar att brännvin bara förekom vid festliga tillfällen.

Mängden av varor säger något om det stora arbete som hörde till ett bröllop i dagarna tre, bröllopskvällen, bröllopsdagen och sedan brudhusdagen. På Nólsoy engagerade brudgummen två män och två kvinnor till att leda förberedelserna. Han skulle också kontakta kockar och munskänkar. Det krävdes extra torv till eldstäderna, stora grytor, annan utrustning och husrum. Gästerna skulle sitta till bords till middagen, om än i omgångar, och de som kom från andra bygder skulle övernatta. Kaffedrickningen fick ske i ett hus och dansen i ett annat. Gästerna rörde sig över hela bygden.

 

Bröllopskläderna

Bröllopskläderna var under senare delen av 1800-talet danska kläder, dvs. kostym och klänning, mörk eller vit, och gärna slöja och myrtenkrans. De färöiska kläderna, som nu kallas nationaldräkt, kom i bruk med den växande nationalismen i slutet av århundradet. Då togs också stakkur, en klänning som blivit omodern i början av 1800- talet, fram igen. Till den hörde traditionella smycken med hängande löv och äldre håruppsättningar med färgade band. På 1900-talet kunde bruden vara klädd i vitt och brudgummen i färöiska kläder eller i kostym med brudfölje i färöisk dräkt.
När gästerna steg i land på Nólsoy stod de två skänkarna redo att välkomna dem med brännvinsflaska och ett rejält glas. Till dansen och till kvällsmaten kom då också brudfolket, de som var ombedda att delta i processionen till kyrkan.

 

Festtåget, ”brudloppet”

Ordet bröllop stammar just från festtåget eller brudloppet. Det har fängslat de äldre författarna, som detaljerat skildrar hur brudgummen tågar med sitt följe för sig och bruden för sig med sina brudpigor i rangordning. Det var endast så om bruden var jungfru, annars gick de parvis med brudparet i täten. Detta blev allmän sed under senare delen av 1800-talet. Medan brudföljet, brúðarfólk och offurfólk, gick till kyrkan klämtade kyrkklockan och gevärsskott hördes. Här använder Joensen träffande ordet scenografi för gestaltning av ceremonierna inom det som kan kallas folklig offentlighet kring bröllopet.

bild

 

Offergång

Efter vigselakten med prästens tal och psalmsång gick brudpar, brudfolk och offerfolk till altaret och offrade, lade en slant, invirad i papper, till prästen, medhjälparen och klockaren. Traditionen stammar från katolsk tid och har funnits i hela Norden. Kyrkotjänarna fick efter 1919 betalt för sitt deltagande och offrandet upphörde, men på Nólsoy ville man fortsätta, eftersom folk menade att det blev mindre högtidligt utan offergång, har Marianna Jacobsen meddelat. Uppträdandet skulle vara höviskt med bugande åt olika håll och det kunde mycket väl kommenteras efteråt. I Nólsoy går brudföljet också i dag runt altaret och offrar.

Vid processionen från kyrkan smällde skotten igen. En vanlig förklaring är att det var för att driva bort onda andar, men seden tycks inte vara äldre än från senare delen av 1800-talet. Författaren förbinder den med den allmänna ekonomiska utveckling som då skedde. På Nólsoy lever seden att skjuta vid bröllop.

 

Bröllopsmiddagen

Till bröllopsmiddagen, direkt efter vigseln, hörde soppa, varmrätt och efterrätt. Man sjöng psalmvers till bords och när man gick från bordet. Också i bygder som hade en samlingslokal fick gästerna äta i omgångar med brudparet, prästen och den närmaste släkten i den första. När alla sittningar var färdiga började brúðardansur, som var en högtidlig dans där även prästen kunde vara med. Då sjöngs I ærlige brudefolk, giver på agt… och sedan Kong Hans han sidder i København och Fisken tager sin føde i vand. Den färöiska brudvisan, Várharra hann segði, tað var ikki gott at maðurin livir so eina, tillkom 1901 och sjungs ofta efter den danska. Sedan följde den traditionella kedjedansen och både under den och måltiderna gick munskänkarna runt och förplägade gästerna.

bild

 

Kvällsmålet

Kvällsmålet, med kallt kött, kunde serveras mycket sent, en brudgröt kokt på vetemjöl kunde också bäras fram. Till maten hörde en traditionell lek. En drunnur, en pyntad svans av ett får eller oxe, skickades runt på ett fat och den som fick den skulle rimma och det väckte ofta skratt. Dansen fortsatte, med avbrott för frukost och då återkom drunnur. Sedan var det brúðarhús. Då tog brudparet, omklädda, emot gåvor som gavs i mynt, och brudgummen bjöd på förfriskningar, ännu finare än dagen innan. Efter detta var det middag. Åter serverades kött, innan gästerna reste hem.

 

Kokkagildi

Följande söndag var det dags för kokkagildi, då alla som haft uppgifter vid bröllopet var inbjudna till en måltid med brudparet som värdar. Det gillet stammar från slutet av 1800-talet menar författaren. Då serverades sötsoppa, bröd, och kött och sedan följde dans och kortspel. Hela bygden kunde vara med, berättar Maria Eide från Nólsoy.

 

Större befolkning – fler bröllop

Från att i flera hundra år ha varit omkring 5 000 hade då antalet färöingar år 1903 ökat till 15 230. Ökningen fortsatte under 1900-talet till dagens 47 000. Med större befolkning och större släkter blev det både fler bröllop och fler gäster, en tydlig ökning under 1800-talets senare del, skriver Jóan Pauli Joensen. Under 1900-talet sägs också att de stora bygdebröllopen, som välbärgade bönder och köpmän kunde hålla, har upphört.

 

Det moderna stadsbröllopet. Nyritualisering

Inför det moderna stadsbröllopet står brudparet själva för planering och inbjudan och annonserar idag tid och plats i dagspressen. Där berättas om det är ett bröllop dit alla är välkomna eller om gäster skall ringa och meddela sitt deltagande. På 1980- och 90-talen har helt nya inslag som svensexa och möhippa dykt upp med en iscensättning ute i samhället, i ett köpcentrum eller liknande. Joensen kallar det nyrituali-sering, som kan ha kommit genom media eller kontakter med Danmark. En återupptagen sed är den att inleda bröllopet med att slakta gåvofår och hela familjen deltar då vid slakten, som framgår av fotografier i boken.

De flesta vigslar äger rum i november och december, men sedan 1960-talet har de varit många i juli månad, den tid då de som studerar eller bor utomlands kan komma hem. Det anses lättare att hålla bröllop på sommaren.

Brudparet bär ofta färöisk dräkt och bruden kanske stakkur enligt återupplivad tradition. Brudfölje förekommer sällan och folk kommer i bil. Festen hålls i en större lokal, ofta i en bygde- eller idrottsförenings hus eller på hotell. Munskänken bjuder välkommen med snaps ur ett glas. Borden står dukade med ljus, blommor, servetter och sånghäften. Till middagen serveras gärna en soppa eller förrätt med skaldjur, lammstek som huvudrätt och glass eller fruktsallad som dessert. Vin och öl kan också vara på borden och munskänkarna går runt. Ræst kjøt, lamm som hängt, kan också serveras som en som en nationell rätt, men har inte haft plats i bröllopstraditionen. Ett överdådigt bord med kakor hör till med hembakta tårtor, men också kransekage och hög, modern bröllopstårta. Med en följer en internationell ceremoni, som kommit via Danmark: brudgummen skär tårtan och ger bruden första biten. Toastmaster håller ordning på en rad tal och olika uppträdanden som kan förekomma. Ett nytt inslag är att om brudgummen går ut störtar alla män fram för att kyssa bruden och omvänt. Den traditionella bruddansen lever och gärna dansas kvaden Harra Pætur og Elinborg och Leivur Øssursson. Sedan kan brudvalsen, till N. V. Gades melodi, dansas innan man växlar mellan färöisk dans med försångare och modern pardans, ibland till orkester.

bild

Det är intressant att läsa hur försiktigt negativa prästerna är till nya påfund som att fadern ledsagar bruden in i kyrkan i stället för att paret går in tillsammans eller att gästerna kastar risgryn över brudparet. Prästen vill inte direkt förhindra nya seder och en skriver att när brudparet växlar ringar framför altaret, måste han bara stå tyst och vänta. De många blixtrande kamerorna blir ett irritationsmoment, som stör själva vigseln.
Nästan alla vigslar, bortåt 80 %, sker i kyrkan, även om det sedan 1895 funnits borgerlig vigsel genom polismyndigheten och sedan 2002 har även frikyrkorna vigselrätt. De borgerliga vigslarna skedde länge utan större ritual, men har på senare år fått nya former.

Lokalen är smyckad och orgeln brusar, brudens far leder bruden, alla sjunger, efter vigseln växlar paret ringar och kysser varandra. Två ljus i en trearmad stake är tända och brudparet tar ett var och tänder gemensamt det mittersta. Författaren har samlat in beskrivningar av dagens romantiska kulisser och iscensättningar utanför folkkyrkan. Han noterar att en del av de nya ritualerna också förekommer vid kyrklig vigsel.
Alkohol hörde och hör till vid festliga tillfällen och författaren ser det som en social katalysator eller mask. Sedan nykterhetsrörelsen vann terräng i början på 1900-talet blev det vanligt också med nyktert bröllop. Jóan Pauli Joensen noterar att inom frikyrkorna, som tar avstånd från alkohol, blir bröllopsfesten planerad med program på ett nytt sätt som för att säkra att festen blir lyckad. Även om inte gästerna dansar kan brudparet mycket väl dansa brudvalsen.

Sedan 1992 finns färöiskt vin- och spritmonopol i Tórshavn och alkohol är lät- tillgängligt, men till höga priser. Hälften av kostnaden för ett bröllop beräknas gå till drycker och till dagens största bröllop bjuds kanske 500 gäster. Kostnaderna kan bara anas och finansieringen kan man fundera över.

De flesta hade inte haft möjlighet att hålla stort bröllop, men de traditionella penninggåvorna till brudparet var förr ett sätt att göra det möjligt. Länge har gåvorna bestått av saker köpta i butik, men den senaste trenden är att åter skänka kontanter. Antalet vigslar på Färöarna tycks ha varit några hundra per år, men det är inte sagt hur många som kan kopplas till bygde- eller stadsbröllop.

I dag skapar det färöiska brudparet stadsbröllopet efter egen önskan och söker en vacker och gärna speciell iscensättning. Det traditionella bygdebröllopet hade en fastare form med inslag som också förändrats över tid, men där många i bygden medverkat. Det är intressant att fundera över vilka val ett ungt par står inför, när de vill hålla bröllopsfest. Säkert är att traditionen hjälper dem att skapa en stämning som den som, liksom jag, kommer utifrån, upplever som enastående.

 

 

LITTERATUR

  • Jóan Pauli Joensen, I ærlige brudefolk. Bryllup på Færøerne. Museum Tusculanums Forlag. Etnologiske Studier. 10. København 2003. 298 sid. Ill. Litt. [Bilaga: Bryllup i Kvívík s. 249 ff. – Summary s. 253 ff.]
  • Mattson, Gunilla, Krona och krans. Smycka till fest och bröllop [redaktör: Cecilia B. Dackenberg]. [Utg. av] Tidskriften Hemslöjden och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund SHR). Stockholm 2005. 59 sid. Ill. Litt.

 

SUMMARY

On weddings in the Faroe Islands
Weddings in the Faroe Islands have traditionally been great feasts involving almost all the village, and today big wedding parties are in fashion in the towns too. The Faroese scholar Jóan Pauli Joensen has written a book on the subject: I ærlige brudefolk: Bryllup på Færøerne Copenhagen, 2003). He relies on old topographical accounts and later material collected by students and questionnaires answered by clergymen of today.

In the nineteenth century the preparations for the wedding involved many people, getting the food and preparing the meals for a large number of guests, some of them having to be housed for three days. Several customs belonging to marriage have been preserved on the island of Nólsoy, and it is an open question whether they have been retained longer there than in other villages. The ceremonies in the cities have recently been changing in an individualistic way, and there is a new international scenography. I ærlige brudefolk Ye honest bridal couple), in the title of the book, is the beginning of the Danish bridal ballad, still sung and danced along with its Faroese counterpart.

 

Denna artikel är publicerad i Gardar XXXVI, Årsbok för Samfundet Island i Lund och Malmö, Samfundet Sverige-Island och Samfundet Sverige-Färöarna 2005. s. 31-48)

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.