Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

Innan tv och radio gjorde sitt intåg, fick många stillat sin nyfikenhet genom besök på bibliotek och där vetgirigt läsa atlas, lexikon och uppslagsverk. Ett av de mer populära sätten att inhämta detaljerade upplysningar om främmande ämne, var att läsa i Nordisk Familjeboks uppslagsverk.

 

Nordisk Familjebok- Konversationslexikon och Realencyklopedi, är ett klassiskt svenskt uppslagsverk. Den första upplagan kom ut i 20 volymer under åren 1876–1899. Den andra upplagan, vanligen kallad Uggleupplagan, kom ut i 38 volymer 1904–1926. Uggleupplagan kallas så eftersom dekoren på bokryggen till en av inbindningsvarianterna pryddes av en uggla. Senare trycktes ytterligare tre koncentrerade upplagor.

 

Första ordet i andra upplagans Nionde band som kom 1908, är Fruktodling. Typiskt för uppslagsorden i Nordisk Familjebok, är den djupa och ingående, förklarande beskrivningen. Läsaren får över två tättskrivna sidor följa med i fruktodlingens historia, plantering, geografi, plockning, beskärning, förvaring mm.
Längre fram i detta band av Nordisk Familjebok kommer läsaren till uppslagsordet Färöarna. Över tre tättskrivna sidor ges en god inblick i alla viktigare förhållanden och både karta och bilder hjälper till att illustrera texten. Geografiskt läge, natur och klimat beskrivs. Djur, språk och blodiga släktfejder håller fast intresset hos läsaren.
Det sista ordet i Nionde bandet är Gossensass  .

Här är text och illustrationer i sin helhet :

 

Färöarna

Färöarna (fär. Förjar, förkortning af Föroyar, d. v. s. Färöarna), en till Danmark hörande ögrupp i norra delen af Atlantiska hafvet mellan 61° 20′ och 62° 24’ n. br. samt 6° 15′ och 7° 41′ ö. lgd.

Den består af 18 öar (däraf en obebodd) och en del mindre holmar, omfattande tillsammans omkr. 1,400 kvkm. Genom Skopenfjord delas F. i en nordlig grupp, i hvilken öarna (13) ligga från ö, till v. på en sträcka af 75 km., och en sydlig, hvars (5) öar ligga från n. till s., och som slutar med klippan Munken; hela utsträckningen från n. till s. är 113 km.
De fyra största öarna äro Strömö (fär. Streymoy; 374 kvkm.), Österö (Eysturoy; 284 kvkm.), Vaagö (Vágoy; 170 kvkm.) och Suderö (Suðuroy, 142 kvkm.).

karta färöarna

Färöarna ligga på en undervattensbank, som förbinder Island med Skottland och skiljer Atlantiska hafvet från Norra ishafvet. Öarna skiljas från hvarandra genom djupa, ofta smala sund och ha starkt inskurna kuster; genom sunden och längs kusterna gå strida strömmar, som försvåra seglatsen.

Jordgrunden består af porfyr och basalt i tjocka skikt omväxlande med tunna af mjukare tuff. Genom öarnas inre sträcka sig fjäll, som bilda en högslätt med en genomsnittshöjd af 315 m.; härifrån höja sig dels spetsiga ”tinder” på de nordliga öarna, dels snedtuppstigande "fjæld".

Högsta punkten är Slattaratind på Österö (882 m.); därefter komma Vellingedals-fjæld på Viderö (844 m.) och Skjællingfjæld på Strömö (768 m.). På många ställen stiga klipporna (drängar, stakkar) tvärbranta upp ur hafvet med nästan lodräta väggar (jfr fig. 2); af uddar kunna nämnas Enniberg på Viderös (Viðoy) nordspets (755 m.) och Mýling på Strömös (564 m.).

Egendomlig är fjällens terrassform, i det de bilda afsatser (hamre), den ena öfver den andra, ofta med stora mellanliggande ytor. Denna bildning har uppkommit därigenom, att de mjukare tufflagren förvittrat och sedan sköljts bort af regnen, hvarefter de ofvanliggande stenmassorna störtat ned. Dalarna äro i regel trånga och ofta blott djupa klyftor; somliga, s. k. botnar, äro hästskoformiga ut mot hafvet med "hamre" till bakgrund. Där finnas flera större sjöar och många källor med vattenfall (också enstaka varma källor); längs kusterna finnas många grottor.

Klimatet är mildt öklimat, mycket fuktigt och ostadigt, eftersom Färöarna ligga i en af Golfströmmens utlöpare. Vintrarna äro mycket milda (hafvet och sunden tillfrysa aldrig), men somrarna äro kyliga, och den årliga nederbörden är omkr. 3 ggr så stor som i Danmark. Väldiga töckenmassor inhölja ofta de högre partierna, och starka stormar förekomma ofta; dessa äro farliga, i synnerhet när de antingen kastas tillbaka från fjällen eller genom öppningar mellan dessa tränga ut på den motsatta sidan.

Blott en mycket liten del af jorden är odlad eller kan odlas; korn och hafre äro de enda sädesslag, som kunna, dock ingalunda alla år, mogna; eljest odlas i trädgårdarna potatis, rofvor och kål. Skog saknas h. o. h.; hvarken träd eller buskar växa vildt, och sådana finnas blott i enstaka trädgårdar med godt skydd. Till bränsle brukas torf från mossarna, och på Suderö finns något stenkol. Medan fjällen högst upp äro bevuxna blott med ljung o. d., ha däremot de längre ned belägna ypperligt gräs.

färöarna

Det viktigaste husdjuret är fåret (1898 105,000 st.), som om vintern betar på fjällen och om sommaren på betesmarkerna och som ger både god ull - hvaraf tillverkas tröjor, vantar och andra klädespersedlar - och utmärkt kött. Af nötkreatur funnos 1898 blott 4,500 och af hästar 700; svin saknades alldeles. Hästarna brukas mest till gödsel och torfkörsel.

Samfärdseln sker till sjöss, och varorna bäras helst af öborna själfva på ryggen. Hufvudnäringen är fiske, såväl på djupt vatten som längs kusterna: stortorsk, som utföres till Spanien ("klippfisk"), helgeflundra, kolja, sill m. fl. sorter; dessutom idkas hvalfångst, i synnerhet på grindhval, hvaraf årligen dödas 55,000 st. Ett annat förvärf är fågelfångst (alkfågeln. sillgrisslan och lunnefågeln m. fl.) från de s. k. fågelbergen (se d. o.). Förutom husdjuren finnas af däggdjur blott råttor och möss; man har börjat införa harar från Norge; kräldjur och grodor saknas alldeles, och af insekter finnas jämförelsevis blott få.

Färingarna (1906 16,350 mot 5,265 år 1801) äro en välväxt, intelligent, flitig och förnöjsam befolkning af norsk härkomst. Förbrytelsernas antal är ringa, likaså antalet oäkta barn, och ännu färre äro själfmorden; genom allmän folkomröstning af alla 25 år fyllda män och kvinnor antogs 1907 ett förbud mot försäljning och utskänkning af spirituösa. På F. råder mycken allvarlig religiositet, men också mycken vidskepelse, särskildt tro på "huldrefolket". Färingarna äro utmärkta och oförfärade både som sjömän och fiskare, som fårherdar och bärare. Deras talspråk intar en mellanställning mellan isländska och de västnorska bygdemålen, men de fleste färingar förstå och kunna delvis tala danska, som är rätts-, kyrko- och skolspråk. På sista tiden ha några ansatser gjorts att i stället införa folkspråket i kyrka och skola.

Prosten Hammershaimb (se denne) utbildade för 50 år sedan talspråket till skriftspråk, och detta har under den sista mansåldern gjort sig gällande i ett par veckotidningar. Eljest finnes ingen modern litteratur på färöiska. Däremot har folkvisan slagit djupare rot på Färöarna än på något annat ställe i Norden. H. K. Lyngbye utgaf 1822 den första samlingen af detta slag, och 1851-55 gick Hammershaimb i hans fotspår; slutligen har Sv. Grundtvig utarbetat en fullständig handskrifven samling (om 15 bd), som nu förvaras i k. biblioteket i Köpenhamn. Många folkvisor äro säregna för Färöarna, särskildt de 15 delvis långa "Sjurdar kvädi" om Sigurd Fafnesbane. Likaledes äro melodierna egendomliga, och särskildt märkligt är, att visornas användning som dansvisor jämte den ursprungliga karakteristiska, till dem trådda dansen har bibehållit sig ända till våra dagar (jfr Dans, sp. 1325). En annan egendomlighet är, att på Färöarna i motsats till andra afsides trakter männen ha bibehållit den gamla folkdräkten (se fig. 3), medan kvinnorna ha aflagt den.

färöing

Färöarna skola en kort tid på 700-talet ha varit bebodda af irer. Efter Harald Hårfagers seger i Norge 872 bosatte sig norska flyktingar här, och Färöarnas äldsta historia är liksom Islands uppfylld af blodiga släktfejder. I synnerhet skildras Sigmund Bresterssons långa strid med den lömske höfdingen Thrond, och han kan räknas som färingarnas egentlige nationalhjälte. Omkr. 1000 infördes kristendomen från Norge, och sedan Magnus den gode (omkr. 1040) voro Färöarna ett skattland under de norske konungarna. Dock bibehölls den gamla ordningen, enligt hvilken bönderna själfva på tinget (lagretten) både utöfvade domsrätt och stiftade lagar, medan den norske "sysselmanden" egentligen blott hade makt och myndighet att indrifva afgifterna till konungen. Håkan Håkansson förenade på 1200-talet Färöarna och Shetlandsöarna till en lagsaga, men efter 1469, då Shetlandsöarna pantsattes till Skottland, och i hvarje fall från 1555 utgjorde Färöarna en särskild lagsaga. Lagmannen var öarnas förnämste man näst efter den kunglige länsmannen eller hans fogde. Omkr. 1100 fingo Färöarna egen biskop, som vann stort inflytande på alla samhällsförhållanden, och ännu kvarstår som minne af den katolska tiden en ansenlig ruin af biskopskyrkan vid Kirkebö på Strömö. Efter införandet af reformationen (omkr. 1540) indrogs biskopssysslan, och en prost blef Färöarnas högste prästman; 1557 ställdes han under Bergens biskop och senare (kanske 1607) under Själlands. Eljest ansågos Färöarna fortfarande höra till Norge, och 1688 blef Kristian V :s norska lag (och icke den danska) införd som lagbok.

Svarta döden i midten af 1300-talet ryckte bort största delen af befolkningen, och svåra farsoter, i synnerhet 1708-09, minskade den ånyo; lungtuberkulos har sedan äldsta tider funnits på Färöarna. Handeln föll tidigt i hanseatiska köpmäns händer, till stor skada för befolkningen; detta förhållande fortfor ännu på Fredrik II:s tid. Likaledes hemsöktes öarna ständigt af sjöröfvare (ännu 1629 af turkar). 1607 öfverlämnades handeln åt ett sällskap köpmän i Bergen och 1619 åt ett annat i Köpenhamn; men Kristofer Gabel, som 1655 såsom befallningsman på Färöarna fick inkomsten af öarna, erhöll 1662 tillika monopol för sin egen och sin son Fredriks lifstid. Då den sistnämnde dog 1708, fick konungens "landfoged" styrelsen, i det Färöarna underordnades det danska kansliet och Själlands stiftsamt, och handeln blef ett kronomonopol, hvilket förhållande egde bestånd till 1855. Vid Norges skilsmässa från Danmark 1814 fortforo Färöarna att tillhöra det senare riket och fingo 1816 en särskild amtman, under det däremot "lagretten" upphäfdes. Efter grundlagens införande i Danmark fingo Färöarna 1851 rätt att välja l medlem till folketinget och l till landstinget. 1852 upprättades ett nytt lagting (närmare ordnadt 1854), sammansatt af amtmannen, prosten och 18 folkvalda medlemmar, valda efter viss census; 1906 ökades de valde medlemmarnas antal till 20, och alla skattskyldiga män, som fyllt 25 år, fingo valrätt. Lagtinget är ej blott den högsta kommunala myndigheten för Färöarna, liksom landstingen i Sverige, utan har äfven rätt att framlägga nya lagförslag och afgifva betänkanden öfver, hvilka modifikationer Danmarks allmänna lagar böra undergå för att kunna tillämpas på Färöarna.

Landfogden är polismästare och uppbär dessutom skatterna; sorenskriveren är domare, och i hvart och ett af de 7 distrikten (syssel) utöfvar "sysselmanden" den lokala polisuppsikten, öarnas hufvudstad är Thorshavn (på Strömö). Större handelsplatser äro dessutom Vestmanhavn (på Strömö), Trangisvaag (på Suderö) och Klaksvig (på Borö).

Med Skandinavien stå Färöarna i telegrafisk förbindelse. Färöarna delas i 7 pastorat med 41 kyrkor. Handelsmonopolets upphörande har väsentligen främjat Färöarnas förkofran och särskildt fiskets utveckling (årlig afkastning l mill. kr.).

 

*** *** ***

 

Litt.:

Lukas Debes
- "Færöernes og færöiske indbyggeres beskrivelse" (1672),
J. Landt
- "Forsög til en beskrivelse över Färöarna" (1800),
A. Berg
- "Bidrag til kundskab om Färöarna" (1889),
J. F. Rönne
- "Färöarna" (1900),
C. C. Rafn
- "Færeyinga saga" (1827),
N. Winther
- "Färöarnas oldtidshistorie" (1875),
Niels Andersen
- "Färöarna 1600-1709" (1895),
Hammershaimb
- "Færöisk anthologi" (1891),
J. Jacobsen
- "Færöiske folkesagn og æventyr" (1898-1901),
Hj. Thuren
- "Dans og kvaddigtning paa Färöarna" (1901)

E. Ebg.

 

PS

Det sista ordet i nionde bandet är som tidigare nämt Gossensass  . Det är:
... en by i Tyrolen, söder om Brennerpasset och vid Pflerschdalens mynning i Eisackdalen. 1,066 m. ö. h. Det är Tyrolens främsta luftkurort, har torr, ren bergsluft och stark insolation samt flera järnkällor. Kurorten är öppen äfven om vintern.
Detta sista kuriosa är så typiskt för beskrivningarna och förklaringarna i Nordisk Familjeboks lexikon.

 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.