Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

Arne Kockum gör ett försök nu nästan 45 år senare, att i denna reseskildring besvara frågan varför han reste till Färöarna sommaren 1970. Hade Nils Linnman och Sixten Jonsson genom sin bok ”Färöarna – fåglar och fångster” ett finger med i spelet?

 

faroarnaVi var inte särskilt imponerade av den lilla och rätt klena båten, men med det vackra namnet ”Sulan” som skulle ta oss ut på havet från Vágur till Mykines. Skepparen, iklädd en fotsid poplinrock, keps och vita vanliga gammaldags gymnastikskor ingav inte heller något förtroende till en början. Inte speciellt sjömansmässigt klädd precis. Men vi fick snart veta att det visserligen var Färöarnas sämsta båt, men å andra sidan dess bästa befälhavare. Oron övergav oss för en kort stund tills en labb aggressivt dök ner mot oss i båten. De två andra passagerarna följde fågeln lugnt och iakttog den mer med nyfikenhet än med rädsla. De båda bar på ornitologernas alla attribut hängande runt halsarna och med den gröna boken, ”Europas Fåglar”, vilande i knäna. Av de få andra turister vi mötte under vår vistelse denna sommar var de nästan uteslutande fågelentusiaster. Vi hade inte kommit till Färöarna på grund av fågelintresse utan det var Mykines som plats och Färöarna som land som lockat oss. Däremot väcktes snart även hos oss ett intresse att artbestämma de fåglar vi såg och flera av ornitologerna som vi mötte, blev våra handledare under resan. Ett intresse som faktiskt levt vidare på amatörnivå sedan vistelsen på Färöarna.

 

Kännedomen om Färöarna växer

Varför reste undertecknad och Agneta Karlsson sommaren 1970 till Färöarna? En fråga som jag nu skall försöka besvara och dessutom skildra nästan 45 år senare. Nyfikenheten på Färöarna hade väckts under studieåren när jag på skolans bibliotek av en slump fick en bok i mina händer med titeln: ”Färöarna – fåglar och fångster” med text av Nils Linnman och därtill hissnande och de bästa tänkbara berättande fotografier av Sixten Jonsson. Jag visste inte ens var Färöarna låg någonstans och så är det fortfarande tyvärr hos många svenskar även i dag. Man kan spekulera i orsaken till att det är så. Sverige är ju lite av storebrorlandet i Skandinavien och kan därför vara lite av sig själv nokk. Till skillnad mot Danmark och Norge har den svenska intressesfären genom historien mer sträckt sig öster och söder ut vilket också kan vara en anledning. Men idag växer kännedomen om Färöarna inte minst tack vare idrottsutbyten och allt fler organiserade turistresor till öarna. Hos mig har det alltid funnits en dragning till öar och hav. Varför vet jag inte. Men den boken blev ett frö som låg och grodde inom mig i flera år och när jag träffade Agneta planterade jag tanken hos henne och så kom beslutet att resa till Färöarna och speciellt då besöka Mykines.

 

faroarna

 

Men hur resa till Färöarna?

Hos oss båda fanns ingen längtan efter charterresor till värmen i södra Europa. Utan vi ville upptäcka intressanta platser och få kunskap om dessa. Ett samhällsintresse som låg i tiden och speciellt för länder som sökte sin självständighet. Men, hur skulle vi ta oss dit? Vi skrev till rederier och till fiskehamnar i Norge för att hitta en så billig resa som möjligt. Vi var bägge fortfarande studenter. Det visade sig vara ett rätt krångligt alternativ. Bland annat var det inte legalt att ha med passagerare ombord på handelsfartyg eller fiskebåtar fick vi veta. Till slut återstod den reguljära båten från Köpenhamn. Det var nog tur att vi inte valde att arbeta vidare på alternativet med fiskebåt från Norge. Senare under vår vistelse på öarna träffade vi några unga norrmän som just fått följa med en mindre fiskebåt. De berättade att de varit så gravt sjösjuka att en av dem till och med övervägt att lämna båten och låta sig slukas av den råa Nordsjön, som en befrielse.

Det blev en överresa med krängningar och rullningar på Nordatlantens hårda vågor vilken inte var helt bekvämt. Dessutom hade vi de billigaste kojplatserna närmast kölsvinet. Men trots det besväret en spännande och minnesvärd sjöresa. När vi närmades oss Torshamn samlades hemvändande färingar i ring på däck och sjöng sina kvädens många verser till dans. En mäktig upplevelse och tankar om att folk som har sånger, kan inte dö.

 

Bok
Teckning
Anteckningsbok

Vandring och gästvänlighet

I Torshamn vandrade vi omkring en stund för att hitta en restaurang. Det var inte lätt. Vi såg inte många kommersiella skyltar över huvud taget. Till slut blev vi i alla fall hänvisade till ett hus i utkanten av Torshamn där vi kunde äta. Vi kände oss lite udda och onyttiga bland alla arbetare i arbetskläder som vi åt tillsammans med under tystnad. Två stora torskar låg fileade och till den färska och goda fisken fick vi också nyupptagen potatis. Sedan vidtog en vandring uppför en lång stigning med ryggsäckarna fyllda av mat, ombyten, kokkärl, fotoutrustning, tält och sovsäckar och en del annat som vi kunde behöva. Tanken var att i första hand bo i tält och laga vår egen vakuumtorkade mat som man gör i den svenska fjällvärlden. Efter att ha vandrat några kilometer stannade en taxibil och frågade om vi ville åka med. Vi svarade att vi tänkt vandra till sjön Leynavatn och vår kassa var knappast anpassad för taxiresor.
- Hoppa in, sa han, det kostar inget, jag ska ändå den vägen. Det var inte första gången vi möttes av gästvänlighet och inte den sista heller.

 

Kockum

Färöiska knott

Vi blev avsläppta vid sjön och där slog vi upp vårt lilla fjälltält intill en liten bäckkrök. I Nils Linnmans bok hade jag läst att de inre av öarna påminde om den svenska fjällvärlden men med den trevliga skillnaden att här fanns inga besvärande mygg. När vi vaknade följande morgon såg jag ut som Rocky Marciano, proffsboxaren, i femtonde ronden. Ögonen var i stort sätt igenmurade, ögonlocken var uppsvällda och överallt i ansiktet fullt av sönderkliade bett. Agneta däremot hade inte det minsta tecken på något utan var len och fin som vanligt. Tydligen fanns här i alla fall ett litet knott som Nils Linnman inte hade konfronterats med. Alla verkar ju heller inte vara, som synes ovan, mottagliga.

 

Hästkapplöpning på Färöarna 1970
Kockum
Hästkapplöpning på Färöarna 1970

Hästkapplöpning vid Leynavatn

Det så ödsliga landskapet runt oss förbyttes snart i full aktivitet med massor av folk, bilar och inte minst hästar runt sjön Leynavatn. Den färöiska flaggan fladdrade på flera platser starkt i den hårda vinden. Scouter skötte försäljningen av bland annat pölse, smørrebröd och godis. Nu skulle det bli hästkapplöpningar längs den ena strandsidan med spel på vinnare. Verkligen en annorlunda och spännande upplevelse. Vi spelade också och lyckades vinna tio kronor! En av de segrande hästarna blev lyft till stående på bakbenen av sin kraftfulle ryttare och bjöds på en öl direkt ur flaskan. En dråplig syn. Vi upplevde också dragkamp mellan yngre kvinnor och äldre mer bastanta damer. Efter tävlingarna samlades grupper av människor på olika platser längs bergsidorna och gjorde upp eldar. Och från dessa hördes sedan vackra sånger unisont och en del av dem i stämmor. Jag noterade hemlandstoner såsom ”Uti vår hage”.(vars ursprung är okänd och nedtecknades första gången på Gotland kring 1860, så vem vet?) Allt blev i alla fall en oförglömlig magisk upplevelse. Apropå hästar så mötte vi senare hela hjordar av hästar som rörde sig fritt i ett halvvilt tillstånd i fjällområdena.

 

Kockum
Kockum
image
Kockum
Kockum
Kockum

 

Längre än planerat på Mykines

”Sulan”, med den fryntlige kaptenen, krängde på vågorna ut mot Mykines. Runt omkring oss avtecknade sig branta bergssidor och starkt eroderade öar. En större samling lunnefåglar svepte lågt och nära vågtopparna intill oss. Efter de tvära stupen såg vi stormfåglarna modigt och nära bergssidorna följa med i de uppåtgående vindarna. Att angöra Mykines är inte det lättaste. Vi fick höra talas om en amerikan som på grund av bränningen tvingades kvar på Mykines i flera månader. Han lyckades i alla fall få iväg ett meddelande hem till sina anhöriga i USA med lydelsen:” I’m not dead yet”. Vi fick själva erfara samma sak och blev kvar flera dagar än planerat. Något som vi inte hade det minsta emot. Trots att det tärde på vår begränsade ekonomi. Men vi fick också senare hjälp av vår tillmötesgående värdinna, Sofia.

Man berättade för oss att Mykines nyligen hade fått elektricitet och att kylskåp och frysar hade anlänt i en strid ström till ön för att vinschas upp efter bergsidan från den primitiva och utsatta hamnen. Öborna hade också av glädje över den välsignade elkraften festat i fjorton dagar.

 

Bokens huvudperson

Vi fick bo hos familjen Sofia Davidsen i bästa sängen såklart. Att vi hamnade hos dem var märkligt då just pojken, Zackarias, var sonen i huset. Varför då? Jo, det var han som var huvudpersonen i boken och hans äventyrliga jakt där på lunnefåglar längs de branta klippkanterna i, ”Färöarna – fåglar och fångster” som starkt bidrog till att jag kom att besöka öarna. Under vår vistelse fick vi veta att han då studerade i Danmark. Intressant var det fina gräsbeväxta taket på huset och att korna hade sina bås under byggnaden, som på det miljösmarta sättet bidrog med stugvärmen. Vi sysselsatte oss med allt möjligt under vår vistelse på Mykines. Vandringar, samtal, tecknande och fotograferande av naturen, husen och dem som arbetade på ön. Olika fågelarter fick vi studera som, sillgrisslor, tobisgrissla, tortmule, stormfågel, skarv och lunne som med sin klumpighet hade egenskapen att använda vingarna som åror i vattnet och på det viset få lite mer fart när hon förflyttade sig. Vi fick hjälpa till med fåren. Jag spelade nästan dagligen då och då fotboll med barnen på en liten plan utanför skolan.

Numera är ju Färöarna duktiga i den sporten och jag såg dem spela på Friends Arena hemma mot Sverige nyligen. Något som de gjorde mycket bra och föll hedersamt med uddamålet inspelat av Zlatan Ibrahimovic, så klart. Jag kan erkänna att jag vid det tillfället uppträdde icke - patriotiskt och höll faktiskt på Färöarna.

 

image
image
image
image

 

Fet ull

En minnesvärd vandring var ut till fyren då vi blev attackerade av tusentals tärnor ovan våra huvuden som hade sina bon och ägg att försvara. Nästan lika dramatiskt som i Alfred Hitchcocks berömda film ”Fåglarna”. Vi överlevde och blev av fru Davidsen vid hemkomsten bjudna på sandkakelunne. En lunnefågel med en inbakad sockerkakssmet i bröstet, tillagad i ugnen. Vi hade långa samtal inte minst om religion och hon tyckte att jag påminde om någon av Jesus lärjungar från en målning hon hade sett. Förmodligen beroende det på mitt skägg och mörka hår. Sofia berättade också om sin man som under vårt besök låg ute till havs och fiskade. Något som de kunde göra i flera månader. Vi fick också höra en tragisk historia om hennes syster som drunknat i havet. Hon berättade för oss också att potatisen växer uppochner på öarna. Man lyfter upp en torva och lägger ner sättpotatisen och sedan på med torvan igen fast med jorden uppåt.

Mykines hade 45 invånare och i skolan gick det 6 barn. På ön fanns det en liten kyrka dit prästen kom en gång i kvartalet. Fru Davidsens man brukade annars läsa i kyrkan för församlingen när han var hemma från fisket. Vi deltog själva i en sammankomst i den lilla kyrkan och försökte hänga med i sången. Telefon över radio fanns som möjlig kommunikation vid nödsituationer. Några av öborna var också utbildade sjukvårdare och kunde ge injektioner om så behövdes.

Jag minns också ett samtal med en man som berömde Sverige för morakniven. Däremot var han missnöjd med sin båtmotor, en Volvo Penta, från vårt land. Något som jag försökte hjälpa honom med vid hemkomsten utan att lyckas. Intressant var också de mindre båtarnas funktion med en trumma inne i båten akterut där utombordaren sänktes ner och sedan lika lätt lyftes ur till skillnad mot att ha den hängande på akterspegeln. Nu såg jag aldrig några färöbåtar med akterspegel utan alla var spetsgattade. Vi besökte också en ung skulptris på ön som arbetade med porträtt av öborna. Givetvis köpte vi också vackra tröjor som sedan följt med hela livet. Den feta ullen skapades av det stränga klimatet och gjorde att man kunde ha tröjan på sig även i lättare regn utan att bli blöt. Ett stort fint får kunde räcka till en hel tröja.

På grund av det dåliga vädret med sydliga vindar rätt in i hamnen kunde inte båten lägga till i den utsatta hamnen och vi blev tvungna att stanna på Mykines längre än planerat vilket var ett problem då det snabbt skulle urholka vår rätt tunna kassa. Men snälla Sofia ordnade så att vi fick bo gratis i ett litet kök och bara betala för maten under den förlängda vistelsen. Tältet var inte att tänka på i den hårda vinden. Innan vi skulle avresa anlände en grupp fältbiologer och med dem en konstnär som hette Hedvig Malmström som visades vara en skildrare i bild av Färöarna och dess kultur. Vi blev snabbt bekanta och när vi berättade att vi skulle stanna i Köpenhamn under hemresan, erbjöd hon oss att bo i hennes lägenhet där. Hon gav oss en liten lapp att visa upp för en specerihandlare där nyckeln fanns att hämta. Vi kände henne bara flyktigt från vårt korta möte och hon gav oss ändå förtroendet att bo i hennes lägenhet. Kanske var hon präglad av den gästfrihet som hon själv hade mött på Färöarna? Senare köpte vi ett grafiskt blad av henne med titeln: ”Färödans” som påminner oss än idag om henne och vistelsen på Färöarna.

 

image
image
image
image

 

Ungdomen vill öka självständigheten

Så kom då dagen till slut när vi med saknad och viss sorg i sinnet lämnade Mykines med ”Sulan”. Vid Vágur badade vi i en kall bäck. Det var enda gången vi gjorde det under vistelsen. Ingen badsemester precis. Vi bodde över i Sørvagur hemma hos en pensionerad lärare som hette Danielsson som vi hade långa samtal med under kvällen. Han var en mycket lärd man och strängt religiös och danskvänlig. Hans hustru lagade maten och höll sig i köket hela tiden. På väggarna hade de flera porträtt av det danska kungahuset och på Dannebrogen som han fått av kung Fredrik. Senare skulle några unga självständighetsivrare från norra Färöarna som vi träffade i Torshamn, kalla honom för samarbetsman. De unga arbetarna uttryckte radikala åsikter för hur landet skulle bli helt självständigt från Danmark.

 

image

 

Svårt köpa T-sprit

En annan episod var när vi besökte en liten by där det fanns en undangömd affär. Det vill säga att det inte fanns någon skylt eller skyltfönster som informerade om att här fanns en matbutik. Vi begärde bland annat att få köpa lite rödsprit (T-sprit) till vårt jägarkök som vi hade till matlagning. Men vi blev nekade. Expediten förklarade att det var stränga restriktioner kring sådana varor som kategoriseras som alkohol. Hon hänvisade oss till en ansvarig ämbetsman i byn där vi framlade vårt ärende. Han skrev då ut en särskild licens med många stämplar och underskrift som sedan gjorde det möjligt för oss att köpa vår ”sprit” och laga vår mat. Vi fick också höra en historia om problemet kring den hårt ransonerade alkoholen. För att få köpa in sin knappa ranson skulle man också ha betalt sin skatt. Under en fest när några kamrater packade upp sina legala inköp ropade de till en annan man: ”kom hit så får du se, vi har betalt in din skatt med, så det finns till dig också”! Apropå mat så fick vi vid ett tillfälle äta så kallat rastekött oftast torkat fårkött. Det klarade inte Agnetas bakterieflora något vidare, så hon blev liggande en dag i tältet.

 

image

 

Tjaldur

Oförglömligt är också mötet med strandskatan eller Tjaldur som den kallas på Färöiska. Den pigga och fredade fågeln stötte vi på hela tiden under vistelsen. Den är landets nationalfågel men också en symbol för färingarnas självständighetssträvan och hon häckar tryggt nära människans boningar. Tjaldurs ankomst firas varje år den 12 mars då fågeln kommer åter från vinterkvarteren till öarna. Jag stöter på den även hemma i Sverige på många håll och kallar den då naturligtvis för Tjaldur sedan vårt besök på Färöarna.

Efter en dag i Torshamn så gick vi ombord för återresan. Vi hade gärna stannat längre och besökt flera av de 18 öarna men till det hade inte vår blygsamma reskassa förmått. Så det var med ett visst vemod vi från relingen sakta såg öarna tona allt längre bort i diset. Ja, denna vackra dimma eller slöja över landskapen som vi mötte som oftast och som också gett namn åt morgontidningen "Dimmaletting". Kanske samtidigt en metafor för läsaren att få klarhet i alla landets och världens händelser. Tänker på det när jag skriver dessa avslutande rader och svårigheterna att klart kunna se solförmörkelsen nyligen som lockade mängder av människor från olika länder till Färöarna under några dagar. Under överfärden kunde vi på håll även se Shetlandsöarna som svensk teve just i dessa dagar, när detta skrivs, visar en spännande teveserie som just heter ”Shetland” och om som starkt bidrar med en längtan att ännu en gång få återse Färöarna.

 

image

 

TEXT
Arne Kockum
I januari 2015

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.