Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

Den 10 september 2003 fyllde Janus Kamban 90 år. Denna dag gick en av konstnären länge närd önskan i uppfyllelse: att hans tidigaste storverk, minnesvården över modersmålet, blev fullt synligt igen.

Dagen innan hade trädgårdsarbetare stått med kraftiga verktyg och skurit bort buskarna nedanför det gamla nationalbiblioteket. Bilarna på J C Svabos gata hade saktat farten för att ta reda på vad som stod på, och fotgängare hade stannat och frågat. Vad var detta, varför stod det här, vem hade gjort det?

Efter så många år var det nästan glömt. Nationalbiblioteket har flyttat till en större byggnad; till det gamla stenhuset är det få som går, och det där fräcka snåret av bärbuskar har en ohygglig växtkraft, som kan förtära både sten och betong. De som kände till det hade kanske skymtat något över buskaget och kunde gå stigen upp till monumentet där det stod som instängt i ett skåp av ohejdad växtlighet; traktens barn kunde leka i mörkret i busksnåret och klättra upp på minnesstenen, men för övrigt var det ingen som frågade efter den. Nu kom den fram igen. Kommentarerna var många. En och annan tyckte det var synd att ta bort buskarna, andra menade att tiden var förbi för den här sortens minnesvårdar, men de flesta var överraskade och glada. Nu syntes inte bara stenen och de uthuggna relieferna i all tydlighet utan man kunde också läsa den store skaldens ord om de milda vättarna. Kanske hade vättarna blivit väckta ur en lång törnrosasömn? 1)

Högtidligare var det på Marie bebådelsedag 1948, V U Hammershaimbs födelsedag, då minnesstenen avtäcktes. Janus Kamban hade arbetat med idén till monumentet i flera år, redan innan han kom hem från Danmark efter kriget. Skisser hade varit utställda i rådhuset, och Tórshavns kommun hade upplåtit en plats vid Hospitalsvägen, rakt nedanför den ståtliga stenbyggnaden, landets stolthet, där värdefulla böcker och antikviteter förvarades. Det var en minnesvärd dag; på fotografier från högtiden kan man se att de som var med har tyckt sig uppleva en historisk händelse: avtäckningen av en minnesvård över det som förenar alla färingar, gjord av det material som Färöarna är uppbyggt av och utförd av en färöisk konstnär.

Ett fosterländskt altare var rest, och Janus Djurhuus, som höll högtidstalet, beskrev Hammershaimb som en man som stod inför högaltaret i den domkyrka som heter Färöarna. På altaret brinner många ljus som de milda vättarna har tänt, de som gav honom insikt och kraft att föra Färöarnas folk fram på den väg som leder mot stjärnorna. Här stod nu vanliga människor från en annan tid och betraktade minnesvården. Det färöiska språket har tuktats och fått utbredd användning; man möter det överallt, i skolan, i tidningarna, i litteraturen. Och kampen för en nationell identitet är något helt annat än den var strax efter kriget och folkomröstningen. 2) Kampen gäller nu att vinna kunskaper och rättigheter i en öppen och föränderlig omvärld, att bli delaktig i vad som sker inte bara i vår egen begränsade värld. Kampen är inte längre så tillbakablickande och romantiserande som då. Den är inte något högtidligt, inte längre helig.

Kanske var det så de tänkte, de som såg minnesvården komma fram igen. Allt förändras, bilder skiftar ständigt, men i detta verk är tyngd och värdighet. Det är det stora stenblocket som är materialet, och skulpturerna av männen därpå framträda i grund relief som om de hellre skulle vilja vara kvar i stenen än framträda i full gestalt. Trots att motivet, själva språket, är något flyktigt och ogripbart, vill konstnären avbilda detta såsom stående fast och orubbligt. Skuggor rör sig som ord över relieferna, för övrigt står allt fast och oföränderligt i stenen. Språket är den fasta grund vi står på. Utformningen av ansikten och gester är klassisk, nästan grafisk; detta är symbolik, ej avbildande framställning.

 

En centralgestalt

Det sägs, att Janus Kamban är centralgestalten i färöisk bildkonst efter andra världskriget, men en central gestalt var han redan när han gick på konstakademin i Köpenhamn, och i hans ateljé vid Nørrebrogade anordnades den första utställningen av färöisk konst i den danska huvudstaden, den första utanför Färöarna. De som ställde ut var Gudmund Hentze, Elinborg Lützen, Ingolf Jacobsen, Ruth Smith, Sámal Mikines och Janus själv.

Man nämner ofta det färöiska föreningslivet i Köpenhamn under kriget. Isoleringen och ovissheten som uppstod skapade en sammanhållning och hemkänsla som fick stor betydelse för färöisk kultur och färöiska samhällsförhållanden ända in i vår tid. Man var medveten om sina rötter och hade en fast grund att stå på. Men samtidigt var man nyfiken och tillägnade sig kunskaper om världen i stort, om liv och kultur i andra länder. Det här var människor med vaket sinne, intresserade av samhället och världen utanför den egna kretsen, av språk, filosofi, teknik och konst. De var hemkära och samtidigt framåtblickande, förvissade om att allt gammalt färöiskt bakåtsträvande och osämja skulle försvinna och att en ny tid skulle komma.

Janus deltog livligt i detta föreningsliv. Man började ge ut en tidning, Búgvin, 3) och Janus var en av upphovsmännen. Han skrev i tidningen, och man kan där se hur väl han förmår att uttrycka sig, vilket man också senare har lagt märke till när han emellanåt har skrivit träffande kommentarer om allmänna förhållanden. Han skrev sina reflexioner om färöisk konst, både om äldre färöisk brukskonst och om nyare konst. Han är väl påläst och har skaffat sig mångskiftande kunskaper om kultur, historia, fornkunskap och språk, bland annat lärde han sig att läsa franska, som på den tiden var det viktigaste språket när det gällde konst och litteratur.

Det föll sig helt naturligt att det var Janus som efter hemkomsten ombads rycka in när något skulle sättas igång. Det var de åren då en verklig konstnärlig miljö växte fram.

Dessförinnan hade författare och konstnärer varit enslingar, men nu anordnades litteraturdagar, där författare läste upp ur sina verk; de första konstutställningarna arrangerades, och nya namn framträdde, Ingálvur av Reyni, Bent Resorff, Steffan Danielsen och andra, bland dem den initiativrike och energiske Jack Kampman. Av stor betydelse var det också, att Føroya Banki fick den konstkunnige Nonnegaard-Petersen som ledare. Berömvärt är hans initiativ att köpa färöisk konst till presenter vid födelsedagar och andra högtider i stället för Kongelig danskt porslin, som dittills varit brukligt, något som de övriga bankerna och därefter de offentliga institutionerna tog efter.

1970 byggdes Listaskálin, konstmuseet. I allt som hade med detta företag att göra var Janus den drivande kraften. Där han var med, där kunde man vara trygg. Det har hans medarbetare från den tiden omvittnat. Han var krävande och kritisk, han kunde aldrig släta över och kompromissa då det var fråga om konstnärlig kvalitet. Sina åsikter uttryckte han uppriktigt och träffande, men alltid sansat och med eftertryck.

 

Konstnären

Janus konstnärliga verksamhet omfattar flera områden: porträttbyster, statyer, minnesvårdar och grafisk konst. De stora skulpturerna är välkända; bland de viktigaste arbetena kan nämnas minnesvården i Kvivík över skalden Jóan Petur uppi í Trøð, historieberättaren på gaveln på kommunalskolan i Tórshavn och minnesstenarna över de drunknade i Skopun och Vestmanna. Det torde emellertid vara skulpturerna i det mindre formatet som är mest karakteristiska för Kamban som konstnär och som betraktas som hans huvudverk. Ämnet är de vanliga människorna i deras vardagliga sysslor, och här bör nämnas tre skulpturer med liknande motiv: Han lossar fisk, Fiskare och Man med torskknippen. Tillsammans åskådliggör dessa det yrke som varit färingens viktigaste. De är det slutgiltiga resultatet av Janus strävan att lyfta fram dem som i sitt vardagliga slit har varit samhällets stöttepelare. Anonyma och fåordiga utför dessa män oegennyttigt och utan åthävor sitt nödvändiga och gagnrika värv. Här finns ingen skrytsamhet, och ingen utsmyckning har gjorts för syns skull, snarare har skulptören skalat av för att nå fram till en konstnärlig kärna, renad och sträng.

Allt sedan Sámal Mikines funnit sin egen stil, har expressionismen varit den dominerande riktningen inom färöisk konst. Det subjektiva, den inneboende känslan hos den enskilde konstnären, det är den kraft varur konstverket växer fram. Men Janus går en helt annan väg; han återger inte det tillfälliga uttrycket i motivet utan förenklar för att nå fram till det allmängiltiga. Nu när han inte längre är aktiv som konstnär och vi kan se tillbaka på hans samlade produktion, blir det allt tydligare vilken betydande plats de grafiska arbetena intar. Färgtryck av får som söker skydd i oväder, forsar som splittras av stormen, havssulor ute på det vida havet – det fulländade resultatet av ändlösa försök att finna harmoni mellan streck, ytor och färger. Men ändå är det framför allt de svartvita trycken som man fäster sig vid. Bilderna av Kongabrúgvin, av män som står mellan uppdragna båtar, de många bilderna av båtar på havet som i trycket í sigaldu (I dyningen), där båten omges av ljust vatten, medan en mörk våg reser sig framför stäven som ett farofyllt fjäll som man måste igenom; vidare bilden av fjällskuggan, ett av hans senaste tryck, där själva fjället inte syns, bara den kolsvarta skuggan av det. Det råder ingen tvekan om att dessa många tryck kommer att publiceras i en samlad utgåva.

 

Ansiktet

I yngre år gjorde Janus åtskilliga porträttbyster som nu är klassiska verk i färöisk konst. Bäst känt av dessa är Kvøðarin (Kvadsångaren), Vensil i Velbastaður, en gammal färings ansikte, som är djupt präglat av värdighet och levande kultur men som samtidigt utstrålar godartad humor och inneboende skämt. Detta är inte bara ett porträtt av en enskild individ utan också av det folk och den kultur varur han är framsprungen.

Vensil Hammershaimb och Vensil i Velbastaður. På födelsedagen blev Janus fotograferad framför minnesstenen. Det syns att han var rörd, men samtidigt kan man ana skämtet i ögonvrån, och för ett ögonblick tycks det som om han själv är en spegelbild av dessa båda kulturpersonligheter, av världsmedborgaren och av den rotfaste färingen.

 

Allvar, fyndighet, humor.

Det största konstverket är kanske Janus själv. Han är levande historia, vägvisare och kritiker för flera generationer av färöiska konstnärer i mer än ett halvt sekel. De vet att de kan komma till honom och gå rikare därifrån. Det är inte att undra på att de har velat bevara bilden av honom, och som åren har gått har hans ansikte blivit som ett motiv för sig i färöisk konst. I de bästa av dessa porträtt är det som om vi hörde honom, som ständigt har sökt det sanna färöiska, upprepa vad han så ofta har sagt: att vara färing får aldrig vara en ursäkt för att ställa mindre krav på oss själva än vad som krävs på annat håll. Sann är han i allt han har skapat. Han är inte bara en man som man tryggt kan lita på, han har också givit andra trygghet. Han har på samma sätt som vättarna tänt många ljus, både milda och stränga. Han kommer inte att bli glömd, och man behöver inte skära bort rosenbuskar för att se honom, vare sig som konstnär eller som människa. Det är som den gamle landsöverläkaren Hans Debes Joensen en gång sade:

-Janus är ta mig tusan en enastående karl.

 

TEXT
Gunnar Hoydal

ÖVERSÄTTNING
Björn Hagström

FOTNOT
1. Den store skalden är Janus Djurhuus, som hyllar Hammershaimb i två strofer inhuggna på minnesstenen. Uttrycket "milda vättar" är hämtat därifrån.
2. Folkomröstningen som åsyftas ägde rum den 14 september 1946 och gällde frågan om fortsatt rikssamband med Danmark eller självständighet.
3. Búgvin är namnet på en fristående klippa vid Gjógv.

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.