Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

När jag anlände till Färöarna för första gången i mitten av 1990-talet, visade mig Alfred, en då just pensionerad sjöman och fiskare i Vestmanna, efter några veckor ett stort frö som han alltid bar med sig i sin plånbok. Jag kände inte omedelbart igen fröet, men tog så småningom reda på att det måste vara ett sjöhjärta eller moluckaböna (Entada gigas).

Alfred hade fått fröet, som han kallade vitunýra 'vättenjure', av sin faster omkring 55 år tidigare, och sedan dess har han alltid burit det på sig. Han menade att fröet hade skänkt honom tur i livet.

I hans barndom hade livet varit ganska eländigt, han hade tidigt blivit faderlös och tvingats ta hand om sina syskon. Familjen fick leva under mycket påvra förhållanden. Men efter att han hade fått sjöbönan hade det vänt och livet hade blivit mycket bättre. Sedan dess hade han alltid burit det på sig. Inte minst fisket hade gått bra. I över sextio år bar Alfred alltid detta frö på sig.

 

Uppgifter ur äldre källor

Eftersom jag höll på att samla information om färöisk folkbiologi var det här givetvis mycket intressant information. Ännu mer spännande blev det när jag något senare läste den norske prästen Peder Claussøn Friis intervju med den färöiske studenten Jacob Oudensøn, en intervju som ägde rum i Köpenhamn 1592. Jacob nämnde nämligen i intervjun att det fanns ett slags små "stenar", vilka man kunde finna på de färöiska stränderna. Dessa stenar var skapta som ett platt hjärta eller en njure och öborna benämnde dem vattenyre (Claussøn 1632:152-153). Jacobs uppgift, förmedlad via Peder Claussøn Friis, är förmodligen det äldsta belägget för vitunýra vi har från Färöarna.

En annan tidig uppgift förmedlar den norske läkaren Henrik Højer, som förmodligen flera gånger rest med handelsfartygen som färdades mellan Bergen och Färöarna. Han har i brev återgivit en rad intressanta uppgifter om Färöarnas fauna i början av 1600-talet. Højers brev publicerades av den franske botanisten Charles de l'Ecluse, bättre känd under sitt latinska namn Carolus Clusius, i verket Exoticorum Libri decem från 1605. I sitt brev berättar Højer att färingarna trodde att de strandfunna märkliga fröna var havsväxter (Colgan 1919:54).

Thomas Tarnovius, en annan skildrare av 1600-talets Färöarna, berättar 1669 om "en pung med 4 Snipper udi huilcken ligger en steen icke ulig et hierte, huilcken kaldis Vetenyre" (Tarnovius 1950:67). Den hjärtformade "stenen", som alltså är vår vitunýra, skulle ha funnits i en särskilt pung. Det finns ett ordbelägg för vitunýrapungur som kanske förklarar Tarnovius uppgift. Ordet skall nämligen enligt uppgift betyda ägg av rocka. Tarnovius hade uppenbarligen inte helt klart för sig frönas ursprung (Jákupsson 1988:8).

Sjöbönor nämns också i Lucas Debes monografi över människor och kultur på Färöarna, publicerad 1667. Debes, som var född på öarna och väl förtrogen med lokala förhållanden, verkade som präst i Tórshavn mellan 1651 och 1675. I sin skildring alluderar han på Peder Claussøns uppgift:

" Den Steen anlangende, som hand ocsaa skrifver om, at skal findis her ved Strand-Bredden, skicked som et Hierte eller Nyre, aff Indbyggerne kaldet Vette-Nyre; Hvilcken, som Her Peder beretter, effter Indbyggernis Mening skal, naar den lwnge er giemt, Føde en anden Steen aff sig: Da er det vel vist at Vette-Nyre findis her, men Indbyggerne hafve intet den Superstition der om; ey heller er det nogen Steen, men West-Indiske Bøne, som mig aff forfarne Mænd er bretted; Thi den hafver en haard Skal, yderst Castanie-bruri, oc inden en sød Kieme. Den maa paa andre Steder falde i Elfver eller i Sten aff sine Stengler, oe drifvis her hid aff Vandet. Den føris til andre Lande, oc udhults oc brugis til Tobacks-Doser "
(Debes 1673:105-106)

 

Med Golfströmmen

Debes hade förstått vad det handlade om. Med golfströmmen, som passerar utanför Färöarna, förs drivved och andra växtdelar som ibland sköljs upp på stränderna (Gumprecht 1854:417-419; Guppy 1917:20-23; Malmros 1994). Bland dessa strandfynd kan man i sällsynta fall också hitta stora frön och nötter från olika växtarter. De har vanligen mist sin förmåga att gro, varför de arter det rör sig om aldrig spritt sig till Europa. Just vitunýra är en färöisk inhemsk kollektiv benämning för tämligen stora frön från tre olika arter, nämligen sjöhjärta (Entada gigas), sjöböna (Mucuna sloanei) och sjöbörs (Dioclea reflexa), vilka alla emanerar från Västindien.

Självfallet har deras märkliga hjärt- eller njurform tillsammans med den relativa sällsyntheten bidragit till att fröna fått en speciell uppmärksamhet i den folkliga föreställningsvärlden. Det handlar om det ovanligas betydelse som särskilt laddat och lyckosamt, men givetvis har det säregna utseendet även lockat fram skaparkraft och uppfinningsförmåga. Fröna har, som Debes nämner, också använts, in i modern tid, för framställning av små flaskor. Vid sidan av att de ansetts bringa lycka för dess ägare, en föreställning som alltså har mycket gamla anor, har de också använts som snusflaskor och som dekoration. Den färöiska museimannen Bárður Jákupsson har i flera artiklar behandlat sentida traditioner om dessa frön, med utgångspunkt i några exemplar som finns i det färöiska kulturhistoriska museets — Føroya Fornminnissavn — samlingar (Jákupsson 1975, 1987, 1988). Flera traditionsuppgifter förknippar vitunýra med tur i fiske och välgång på havet (Rasmussen 1959:30-31). Sverre Patursson i Kirkjubøur skildrar i en tidskriftsartikel från 1945 fynd av vitunýra:

" Det hör inte till var mans förmåga att finna dem. Det sägs", skriver han vidare, "att lycka följer med dem och att de ger människor visdom. Vad vet jag. Jag har under mina dagar funnit fyra eller fem vitunýror, men om det gjort mig visare, det är en annan sak. Men det finns också en annan tro om vitunyra och det är, att den person som bär en vitunýra med sig, skall inte dö på sjön, oberoende av hur höga vågorna är. "
(Patursson 1971:83)

Det finns några äldre uppgifter om att man använde fröna för medicinska eller skyddande ändamål. Jens Christian Svabo berättar exempelvis på 1780-talet att man skulle lägga ett litet träkors, en kniv och en vitunyra ("Vitinujra") i den bytta som man mjölkade första gången efter att en ko hade kalvat (Svabo 1959:411).

Ordet "vitynýra" finns med i den nyaste ordboken över Färöarna, som där definieras "fræ av vesturindiskari plantu av slagnum Entada gigas (líkt nýra í skapi)", det vill säga "frö av en västindisk växt av arten Entada gigas (till formen likt en njure)' (Føroysk Orðabók 1998:1391). Åtminstone en äldre generation färingar känner fortfarande till begreppet och vet att det handlar om frön man kan finna på stranden, även om det är mycket ovanligt att någon verkligen gör det. De är betydligt sällsyntare som strandfynd på Färöarna än på många andra håll i världen.

För mig var det givetvis väldigt omtumlande att stifta bekantskap med en gammal folklig föreställning om växtfröer — av subtropisk härkomst — som fortfarande var av betydelse för människor på Färöarna. Jåkupssons artiklar visar att Alfred inte varit ensam om sin uppfattning in i våra dagar. Föreställningen om lyckobringande vitunýra är ett gott exempel på hur etnobiologen kan träffa på folkliga uppfattningar som dessutom kan ha mycket gamla rötter.

 

Övriga Nordvästeuropa

Intressant nog är färingarnas inte ensamma om att ha uppmärksammat dessa säregna strandfunna fröer. Tvärtom, längs hela den europeiska Atlantkusten finns en utvecklad folklore kring dessa frön och de tycks vara välkända strandfynd på många håll. Man finner fröna på stränderna runt Irland och de brittiska öarna, längs Belgiens och Nederländernas kuster samt i norra Norge. Också på Island och Azorerna är de funna (Reichborn-Kjennerud 1921; Ronning 1955; Vickery 1995:337-340; Nelson 1978, 1998; Alm & Nelson 1998.2004; Blackadder 1996, 1997).

År 1570 skrev Mathias de Lobel i sin örtabok Stirpium adversaria nova om sällsynta bönor som man kunde finna på Cornwalls stränder. Det är ingen tvekan om att han beskriver just Entada gigas, som fortfarande kan återfinnas på samma stränder och som kommit med havsströmmarna från Västindien (Colgate 1919:31). Även om Golfströmmen inte belades på allvar förrän vid mitten av 1800-talet var man ändå tidigt medveten om frönas långväga härkomst. Dansken Ole Worm skrev på 1600-talet att fröna kom från "Indien". Sir Hans Sloane spårade härkomsten för frön som man fann på den skotska kusten till Västindien. Den norske naturforskaren och biskopen Johan Ernst Gunnerus skrev en utförlig 1765 artikel om frönas härkomst. Den svenske botanisten Göran Wahlenberg kunde längs Finnmarkskusten i början av 1800-talet samla och identifiera frön av Mimosa scanduens och Dolchos cereus, som han kunde konstatera hade kommit långväga ifrån (Wahlenberg 1812:506). I sin Origin of the Species (1859) skriver även Charles Darwin om att havsströmmarna fört frön hela vägen från Västindien till våra västliga stränder.

På de brittiska öarna är Entada gigas känd under benämningar som sea-heart, sea­bean, Molucca bean, sea-kidney, cocoon eller cacoon. Iriska benämningar är sliogán bóileid, an scathain och an cartain (Nelson 1978:106). Mucuna sloanei kallas sea­bean eller horse eye-bean, Dioclea reflexa för sea-purse och Merremia discoide sperma är känd som Mary's bean eller Virgin Mary's bean. I Norge kallas Entada gigas för hvalnød, løsningssten, søbønne och tangbønne. Även benämningen vettenyre är känd från Norge. Mucuna sloanei har kallats ormestein (Saxlund 1919:97). På Island har de benämnts lausnarsteinn (Böðvarsson 1985:565). Även bland de nordliga samerna är Entada-frön kända. De har bland dem gått under benämningarna guovdegeaðggit 'havsormssten' och gággageaðggit 'tunnsten' (Nettelbladt 1981:7). Ifrån Sverige är antalet rapporterade fynd mycket få — mest från Lysekil — och dessutom finns några subfossila fynd från samma område (Lindman 1883:75, 78).

Det har på samma sätt som på Färöarna också uppfattats som så ovanliga och märkliga i nordvästra Europa att de också där tillskrivits en rad övernaturliga egenskaper. Uppgifter att de skulle skänka ägaren lycka uppges från 1600-talets Skottland, men även från 1900-talets Pembrokshire, Isles of Scilly och andra platser längs de brittiska kusterna (Dalyell 1835:139, Lloyd 1945:308; Vickery 1995:337— 338). De har dessutom kommit till användning för magiska och medicinska ändamål. I Nordnorge och på de Yttre Hebridema har de långväga fröna ansetts underlätta barnafödande (Fritzner 1876:70, Martin 1884:76; Paulaharju 1982:56, 133, 145, Ross 1895:263; Hemsley 1892:371; Vickery 1995:338).

Sedan några år tillbaka finns ett internationellt sällskap som rapporterar och studerar dessa frön, som kommer med havsströmmarna. Sällskapet ordnar årliga internationella konferenser och publicerar dessutom en bulletin med många intressanta artiklar. Bulletinen The Drifting Seed finns tillgänglig på sällskapets hemsida Seabean och erbjuder en fascinerande läsning med exempel från hela världen.

 

TEXT
Ingvar Svanberg

Institutionen för euroasiatiska studier
Box 514
751 20 Uppsala

BIBLIOGRAFI

Alm, Torbjørn & E. Charles Nelson, 1998:
"Nordnorske funn av vettenyrer og andre lang­drevne frø", Polarflokken 22, s. 155-160.
Alm, Torbjörn & Nelson, E. Charles, 2004:
"Exotic drift-seeds in Norway", Journal of Ethnobiology 23, s. 227-261
Blackadder, Jill Slee, 1996:
"Burra sea bean's extraordinary journey", The Shetland limes 15 November 1996.
Blackadder, Jill Slee, 1997:
"Closer look at the sea bean", The Shetland Times 10 October 1997.
Böðvarsson, Árni, 1985:
islensk orðabók. Reykjavík.
Claussøn Friis, Peder, 1632:
Norriges oc Omliggene øers sandfærdige Bescriffuelse. Kiøbenhaffn.
Colgan, Nathaniel, 1919:
"On the Occurrence of Tropical Drift Seeds on the Irish Atlantic Coasts", Proceedings of the Royal Irish Academy. Section B. 35, s. 29-54.
Dalyell, John Graham, 1835:
The Darker Superstitions of Scotland. Glasgow.
Debes, Lucas Jacobson, 1673:
Færoe et Færoa Reserata, det er: Færøernis oc færøske Inbyggeris beskrifvelse. Kiøbenhaffn.
Fritzner, Johan, 1876:
Lappernes Hedenskab og Trolddomskunst. Christiania.
Føroysk Orðabók
2. Tórshavn.
Gumprecht, T. .1., 1854:
"Die Treibproducte der strömungen im nordatlantischen Ocean", Zeitschrift far Allgemeine Erdkunde 3, s. 409-432.
Gunnerus, J.E., 1765:
"Efterretning om De saa kaldede Løsnings-Stene, eller Vette-Nyrer, om Orme-Stene og nogle andre udenlandske Frugter som findes hist og her ved Stranden i Norge", Det Trondhiemske Selskabs Skrifter 1765, s. 15-23.
Guppy, Henry B., 1917:
Plants, Seeds, and Currents in the West Indies and Azores. London.
Jákupsson, Bárður, 1975:
"Vitunýra", Tidindablaðið 24 januari 1975, s. 10.
Jákupsson, Bárður, 1987:
"Vitunýra", Mondul 13:2, s. 3-15.
Jákupsson, Bárður, 1988:
"Eitt triðja vitunyra", Mondul 14:1, s. 2.
Lindman, Carl, 1883:
Om Drifved och andra af hafsströmmar uppkastade naturföremål vid Norges kuster. Göteborg.
Lloyd, Bertram, 1945:
"Notes on Pembrokshire Folk-Lore, Superstitions, Dialect Words, etc.", Folk-Lore 111, s. 307-320.
Malmros, C., 1994:
"Exploitation of Local, Drifted and Imported Wood by the Vikings on the Faroe Islands", Botanical Journal of Scotland 46, s. 552-558.
Martin, Martin, 1884:
A Description of the Western Islands of Scotland circa 1695. Glasgow.
Nelson, E. Charles, 1978:
"Tropical Drift Fruits and Seeds on Coasts in the British Isles and Western Europe 1. fish Beaches", Watsonia 12, s. 103-112.
Nelson, E. Charles, 1998:
"Løsningsstein, vettenyrer og ormestein and other sea-beans", Polarflokken 22, s. 161-163.
Nelson, E. Charles, 1998:
"Sea Beans as Vesta Boxes and Snuff Boxes", The Drifting Seed 4:2, s. 9-10.
Nettelbladt, Mats, 1981:
"Lit tom folkemedisin for og nu", Ottar 130, s. 5-14.
Patursson, Sverre, 1971:
Fram við Sugguni: søgur, greinir, røður og yrkingar. Tórshavn.
Paulaharju, Samuli, 1982:
På Finnmarkens yttersta öar. Luleå.
Rasmussen, R. K., 1959:
Gomul foroysk heimaráð. Tórshavn.
Reichbom-Kjennerud, Ingjald, 1921:
"Bustein", Maal og Minne 1921, s. 1-17.
Ross, Hans, 1895:
Norsk Ordbog. Christiania.
Rønning, Olaf I., 1955:
"Om saa kaldene Losnings-stene eller Vette-nyrer", Ottar 3, s. 8-9.
Saxlund, H, 1919:
"Busteina' og 'Buvatted", Maal og Minne 1919, s. 97-99.
Svabo, Jens Christian, 1959:
Indberetninger fra en Reise I Faerøe 1781 og 1782. København.
Tamovius, Thomas, 1950:
Ferøers beskrifvelser. Faroensia: Textus & Investigationes 2. København.
Wahlenberg, Georgh, 1812:
Flora lapponica. Berolini.
Vickery, Roy, 1995:
A Dictionary of Plant-Lore. Oxford.

 

SUMMARY  
Sea bean in Faroese Folk Tradition  
Drift seeds, especially from Entada gigas and Mucuna sloanei, sometimes float ashore on the Faroese coasts. They are mentioned in sources from the late 16th century and they have always played an important role in local folk knowledge. These seeds are called vitunyra in Faroese, and are still known among the older generation of islanders. Although references in the literature are not uncommon, actual of finds of a vitunyra are rare. It has been used especially by fishermen as a kind of amulet to confer good luck. This is also known from other parts of the north-western Atlantic coasts. Small items have also been made of sea beans. Tobacco boxes are mentioned from the Faroe Islands already in the 17th century. A source from 1675 states that the people of Scotland make boxes for snuff of the bean. Among all the biological fragments found on the sea-shores, the seeds shaped like a heart or kidney were still so unusual that they could be used in local folk beliefs. The scarcity of vitunyra nourished the local lore that it had certain qualities that could be used for various purposes. There are still people in the Faroes who keep a sea bean in their pockft or wallet in order to give them luck.  
 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.