Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

En titt på en ekonomisk karta över Kronobergs län visar tydligt hur stor del av landskapet som består av moss- och myrmark. Spåren efter historiska aktiviteter i torvmossarna varierar kraftigt. I bästa fall har naturen tagit tillbaka intrycket av orörd torvmosse.

Ofta påträffas spår av mänskliga aktiviteter. Det kan vara mer eller mindre igenvuxna torvgravar. Det kan också röra sig om torvmaskiner, järnvägsräls och torvvagnar. På något ställe finns betongfundament efter torvlador, liksom rester av transformatorbyggnader och elledningar.

Alla dessa spår i naturen är i sig spännande ”pusselbitar” för att vi moderna människor skall förstå hur enormt mycket arbete, som genom åren lagts ner i dessa torvmossar. Dock verkar det lite slumpartat om det som finns kvar av industriminnen i naturen är representativt för vad som hänt en gång i tiden på just den platsen eller i ett lite större område. Vilka krafter styr då torvbrytningen i en mosse läggs ner och platsen lämnas? Vilka krav har funnits att återställa mossmarken till något användbart som skogsmark, åkermark eller våtmark?

 

Torvkolningsanläggning Kronoskogen, Ljungby
Torvkolningsanläggningen i Kronoskogen, Ljungby. Ljungby kommunarkiv, Foto Bertil Hertzberg

 

Krigsåren och torvmossarna

Under krigsåren var torvmossarna livsviktiga för Sverige. Staten gick in och styrde och stöttade inom vissa områden så att tillräckligt med torv kunde bärgas som bränsle till den inhemska befolkningen i tider då stenkols- och oljeimport var avskuren på grund av krig. Som exempel byggdes med statliga medel en torvkolningsanläggning i Kronoskogen i Ljungby. Anläggningens uppgift var att förse gasverken i Stockholm, Göteborg och Malmö med torvkol till sina gasverk.

Statens Järnvägar (SJ) gjorde storsatsningar både i Bäck söder om Ljungby och i Hästhagens torvmosse vid Vislanda för att få fram tillräckligt med torvbränsle till sina ånglok.

Arbetstillfällena i länets alla mossar var många. Sålunda kom torvarbetare långt ifrån både från andra delar av Sverige men också från Norge, Polen och från de baltiska länderna.

Vid vissa av de berörda torvmossarna byggdes särskilda barackbyar upp, med marketenteri och tvätt- och badmöjligheter. Vid Förarps mosse öster om Ljungby finns fundamenten kvar efter ett antal baracker, liksom delar av inredningen, såsom spisar och järnsängar. Efter en motsvarande barackby vid Hornsborg, söder om Ljungby finns i dag endast minnen kvar hos äldre bybor.

Det känns inombords som att den del av vårt kulturarv, som torvmossarna är basen för, håller på att försvinna och glömmas bort. Kan vi göra något åt det? Kan vi lära något av andra?

 

En färöing med en torvleypur, staty i Torshavn. Foto Elisabet Johansson

Torv på Färöarna

På Färöarna har man brutit torv i århundraden. Torv var det viktigaste bränslet man har haft att tillgå, i detta land där skog saknas helt. I dag bryts ingen torv längre på Färöarna. Den har ersatts av olja och vattenkraft. I markerna på Färöarna syns i dag i stort sett inga spår efter den tidigare så omfattande torvbrytningen. Hur kommer detta sig?

För att få bosätta sig i en bygd på någon av Färöarnas 18 öar kunde det förr vara nödvändigt att det fanns torv till den egna ”gruvan” (en sorts öppen spis). Bemedlat folk i bygden hade tillgång till in- och utmark. I anslutning till utmarken fanns torvheden. En syssloman såg till att varje hushåll blev tilldelad en viss mängd torv till den egna ”gruvan”.

Torven grävdes upp med speciella redskap och efter torkning bars den ofta ner till bygden. En färing bar torven i en leypur (en gles träbur), som bars på ryggen med hjälp av ett band om pannan. Ett hushåll kunde till exempel ha rätt till 150-180 leypar torv per år. Obemedlade (fattiga) hushåll blev tilldelade torvtäkter längre upp i bergen och de kunde då få betydligt längre sträcka att bära sin torv. Det var skillnader på regelverken mellan de olika öarna.

När en torvtäkt öppnades skar man först bort grästorvan. Därunder skars torven till vanligtvis en alns djup (0,6 meter) eller det dubbla där så var möjligt.

När tillräckligt med torv bärgats, lades grästorvan tillbaka i gropen och eftersom marken tidigare var dränerad, så uppstod inga vattensamlingar, där får, kor eller människor kunde ramla i och fastna. En gammal torvtäkt är således svår att upptäcka för ett otränat öga. En del bygder hade ingen egen torvhed, och då var man hänvisad till annan plats längre bort. I fall då torvheden låg otillgängligt kunde det vara en lösning att med en sorts linbana forsla torven i säckar ner för berget, och sedan per öppen båt frakta hem den till den egna bygden.

 

Petur Jacob Sigvardsen
Petur Jacob Sigvardsen med sitt bokverk. Foto Elisabet Johansson

 

Torvforskare

Läraren, skolinspektören, författaren med mera Petur Jacob Sigvardsen (f 1932) från Torshavn har parallellt med sitt uppdrag som skolinspektör forskat i torvbrytningens historia på Färöarna. Han hade på sin lediga tid som skolinspektör möjlighet att besöka folk i de bygder han för tillfället arbetade i. Genom att intervjua ett stort antal personer från olika öar samlade han så uppgifter om torv och människornas förhållande till torv. Han har samlat sina rön i ett präktigt bokverk om 5 band ”Torvið i Føroyum, í søgu og siðsøgu” och inalles 1985 sidor, utgiven år 2006.

Han visar i dessa böcker att torvtillgången i de olika bygderna på Färöarna har varit en av de viktigaste faktorerna för bygdernas kulturella utveckling. Han redogör för metoder vid torvens upptagning, torkning, transport och lagring och hur såren i naturen minimeras. Han berättar också om hur torven används i olika typer av eldstäder och vad som hände när torven så småningom fasades ut till förmån för olja och el. En viktig del av torvens historia är också alla berättelser och skrönor med anknytning till torv.

Efter att ha träffat och lyssnat på Petur Jacob och läst i hans böcker, står det helt klart att torvens historia är viktig att ha med sig in i framtiden. Förutsättningarna för att bryta torv på en torvmosse i Kronobergs län och på de torvhedar som beskrivits på Färöarna är vitt skilda.

Skillnaden mellan Färöarnas förhållandevis små torvhedar och vårt läns stora torvmossar påverkar också brukningsmetoderna. Petur Jacob förundrades över de stora torvmaskiner, som använts i Sverige, och som fortfarande står att finna vid någon mosskant. Han fick bland annat se bilder från Drakamyr utanför Strömsnäsbruk och häpnade över de stora ytor en modern svensk torvmosse utgör och över att torvbrytning i nya former pågår där i dag år 2014.

Torv och torvhantering i ett kronobergskt perspektiv framstår alltmer som en viktig del av vår tids kulturhistoria, väl värd att dokumentera och förstå i framtiden.

 

TEXT
Sven-Eve Johansson

 

Denna artikel har varit införd i tidningen "I Värend och Sunnerbo", medlemstidning för Kronobergs läns Hembygdsförbund.

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.