Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

 

 

Vinden tar till

- Kom genast ned i båten!

 

Filmaren Sten Nordensköld (1889-1987) berättar om ett minne från 1950-talet.

 

Under nio besök på Färöarna sommar till höst samt ett under midvinter har jag fått stor sympati för dess folk och njutit av öarnas storslagna natur. Det är särskilt på Skúvoy som jag fått min hemvist. Den har stora magnifika lodräta fågelberg till fyra hundra meters höjd, bland de rikaste på Färöarna, kanske i världen. Där bor mina bästa vänner bland dem Jóhan Hentze som jag lärde känna redan 1929 och vars hem jag alltid gästat.Det var för filmupptagningar och jag hade varit med uppe i fågelbergen ett par gånger. Men någon verkligt stor och ”bekväm” hylla med rik besättning av sillgrisslor, lomvier, hade jag inte besökt. Välvillig, hjälpsam och intresserad av mitt jobb att kunna presentera en del av Färöarna och speciellt Skúvoy hade Jóhan tänkt föra mig upp på ”Hälisbak”. Han hade valt ut några av de bästa klättrarna och avvaktat vädret. Hustru Ida hade stickat ett par ”skölingar” åt mig, med tjock botten genomstickade ullskor. De används för att inte halka på de ofta av fågelspillning och väta hala bergsidorna. Den här gången gällde det inte äggfångst utan endast filmupptagning. För att inte oroa fåglarna under ruvningen hade Jóhan valt en dag under sensommaren då ungarna var på benen.

 

En morgon var vädret hyggligt, mulet men utan bränning. Vi bordade Jóhans motorbåt försedda med linor och lite mat. Vi rundade öns sydsida och kom in under fågelberget. Sjön låg relativt lugn och landsättningen gick bra. Vi var kanske 6-7 man som gick upp på land – Jóhan stannade kvar i sin båt. Händelseförloppet kommer att uppenbara hur välbetänkt det var.

 

Vi klev försiktigt på den hala klippan där man på några ställen spänt fast en stållina under den överhängande basaltklippan. Jag har inget minne av själva uppklättringen, troligtvis fick jag hjälp vid de svåraste ställena. Mina vänner förde upp kamera i ryggsäck, stativ och provianten. Väl uppe på hyllan utspelades det vanliga skådespelet vid besök hos sillgrisslorna. Nu gällde det att vara extra försiktig för att få så många fåglar kvar på hyllan som möjligt för filmarens skull. Det var som sagt vid den tiden på eftersommaren då fåglarna hade ungar. Man möts av ett öronbedövande fågelskrän, av ett oroligt sig kråmande och nickande sällskap. En del fåglar hade ännu inte färdigruvat och satt på sina ägg tätt intill klippväggen.

 

Denna var 3-4 meter bred med delvis överhängande ”tak” 2 meter över ”golvet”. Ute vid hyllkanten sitter ledighetskommittén, ännu inte könsmogna fåglar som ett galleri dekorativa porslinsfigurer, dock med lustiga rörelser, intresserade av släktets fortbestånd, med förvåning betraktande några ungar som olovandes lämnat ”far eller mor” och spankulerar omkring på hyllan. – En sådan hylla hade jag önskat mig men mera tillgänglig för att kunna filma hur det går till när ungarna lämnar bergen i skymningen, flaxande på sina små vingar, förhoppningsvis landande i havet och icke på klipporna. –

 

Filmaren var just färdig med jobbet och grejorna inpackade då han råkade titta ut mot havet. Han ser då att Atlanten som hittills varit rätt lugn ändrat karaktär. På långt håll syns tydligt långa dyningar komma rullande. Det syns på skuggningarna i vågdalarna och ljusare på toppen. Han hör Jóhans starka röst, över fågelskränet, ropa till oss att genast komma ner. Han hade också märkt oro i havet men från sin låga belägenhet inte sett dyningarna som närmade sig. Men det var nog endast några sekunder efter det filmaren sett dessa dyningar, rester av någon storm. När vi kom ner hade bränningarna redan börjat sitt spel. Men de nådde ännu inte upp till den plats där vi satt. Nu gällde det att komma ombord snabbt. Det gick ju inte att bara stiga i. Vi måste hoppa. Det berodde ytterst på Jóhan att manövrera båten så att stäven kom så nära bergssidan och i rätt ögonblick för oss att hoppa ombord. Dessa så kallade ombordtagningar under svåra förhållanden har färingarna givetvis lärt att bemästra, ofta med årornas hjälp då flera man varit ombord. Att nu ensam med motorreglaget hålla stäven mot klippan var inte lätt. Bränningarna kom ofta in från sidan vilket medförde att han måste backa och åter köra fram mot berget. Jóhan hade som brukligt är lagt stora presenningar på durken framme vid stäven för att man ska komma ner på något mjukt. Efter att skickligt ha bedömt sjöarnas ankomst fick han ombord alla utom mig och Poul Mikkelsen. Anledningen till att spara mig till sista man eller rättare näst sista var att få flera män ombord som kunde hjälpa mig om något skulle gå på tok. För att jag inte skulle fara iväg alltför tidigt hade Jóhan bett Poul hjälpa mig. Där sitter vi – Poul bakom mig hållande mig lätt om livet. Bränningarna kom nu något grövre och ojämnt. Jag ser hur Jóhan står vid motorn, ett ögonblick tittar ut mot havet och för båten in mot klippan. Han ropar NUU. Kanske jag tvekade en halv sekund och hoppade. Jag känner benen komma i vattnet men griper snabbt relingen och blir dragen ombord. Jóhan: ”Fallt du på bröstet?” Jag ropade nej. Så gällde det den siste, Poul. Jodå han kom med, vig som alltid. Jag hade tur att inte falla med bröstet mot den hårde relingen. Jag var i själva verket nästan ombord då båten kanske gjorde en liten sidvartrörelse och jag föll med högra låret mot relingen. Jag skämdes inför mina spänstiga vänner i båten, uppoffrande som de varit i dagens raid. Och mest inför Jóhan förstås som haft ansvaret för expeditionen. Och vår räddning kan man nog säga. Ty bränningarna skulle snart ha omöjliggjort ombordtagandet. Men trots mina protester tog han skulden enbart på sig. När vi kommit ut från berget i mera regelbunden sjö stämde vi upp ett kväde, kanske var det ”Ormen långe”. Det var väl för att överskyla mitt ”hopp”. I vanliga fall när man är på hemväg efter de farliga raiderna vid äggfångsterna sjunger man psalmer liksom vid utfärden. I de tunga dyningarna rundade vi sydudden och kom in på lugnare vatten. Så kom dimman. Den hade börjat svepa kring Stóra Dímun, endast övre delen av denna märkliga ö syntes.

 

Hemma hos Jóhan skötte hustru Ida om mitt svullna lår. Hon är sjuksköterska, utbildad i Köpenhamn. Det är många färöiska kvinnor – oumbärliga i små avlägsna och svårtillgängliga bygder.

 

Sten Nordenskölds filmer - se här

Öar i Atlanten är namnet på en svensk dokumentärfilm från 1961 om Färöarna, filmat med smalfilmskamera och producerad av Sten Nordensköld. Filmerna hittar du under meny Video här

 

Denna artikel är publicerad i TÍÐINDABLAÐIÐ nr 62. Medlemsblad för Samfundet Sverige-Färöarna.

 

 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.