Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

Fartygschefen Govert Indebetou var skickad att gå med fregatten Eugenie i sikte av Färöarna och "där ankra om omständigheterna så medgiva”. Det lyckades den 4 juli 1863 och efter salut roddes kaptenen i land för att besöka övrigheten. Så inleddes en veckas svenskt flottbesök.

 

Den stora fregatten var det första svenska segelfartyg som tidigare farit runt jorden. Nu var det ute på en övningsfärd i Nordatlanten för att samtidigt göra reklam för den svenska flottan.

 

Fartyget

Fregatten var byggd 1844 i Karlskrona efter typritningar från af Chapmans tid, en av fem fregatter under 1800-talets förra del. Namnet Eugenie fick skeppet efter prinsessan Eugenie, dotter till Oscar I, född 1830.

Fartyget var inte direkt rustat för krig, men hade 36 kanoner och fyra bombkanoner. Det hade tre master och 1 700 kvadratmeter segel i grundstället. När seglen av hampa var våta vägde de 3,2 ton. Fartygets längd var 45 meter och deplacement 1 300 ton.

 

Expeditioner

Fregattens stora och lyckade världsomsegling med kapten Virgin 1851-1853 hade en föregångare i den danska Galatheaexpeditionen 1845. De följde båda en tradition som skapats av kapten Cook och Darwin, att upptäcka, beskriva och samla föremål och prover från okända områden. Det har varit helt självklart också för befälhavaren 1863 att i ord och teckningar beskriva resan.

 

Kapten Indebetou

Befälhavare på Eugenie sommaren 1863 var Govert Adolf Indebetou (1807-1891). Han var skolad inom marinen, hade haft tjänst i handelsflottan och hade erfarenheter också av den engelska flottan och den preussiska. Innan han 1866 blev utnämnd till kommendörkapten hade han, förutom Eugenie, också fört både postångare och korvetten Lagerbielke, som också tillhörde flottan.

 

Dagboken

EugenieFregatten Eugenie´s lustfärder under sommaren år 1863. Betraktade från kajutfenstren är rubriken på G. Indebetous berättelse efter en dagbok som han har skrivit rent. Berättelsen finns bevarad hos hans efterkommande och visades i Tórshavn när Otto von Fieandt for dit 1986. Bárður Jákupsson översatte delar av den och publicerade i det kulturhistoriska museets tidskrift Mondul 1987:1.

Govert Indebetou illustrerade sin dagbok med några färglagda bilder och avritade kartor. Samma år gav han ut sina bearbetade Anteckningar om Færöarna under ett besök der sommaren 1863 i Tidskrift för Sjöväsendet. Samfundet Sverige-Färöarna publicerade anteckningarna i skriften Färöarna förr.

 

En utbildningsresa

Sommarexpeditionen 1863 var en utbildningsresa, fregatten användes som kadettfartyg. Govert Indebetou hade order att fara med Eugenie till Horten i Norge, om vädret tillät vidare till Färöarna, tillbaka över Neustadt i Holstein och sedan till eskaderövning i Fårösund. Han inleder sin berättelse med att säga att fregatten gällt för ett välseglande, vackert och gott fartyg ända till dess de nya upptågen med järnångpannor inombords och järnpansar utomkring vänt upp och ner på förut fattade begrepp om välsegling.

Nu gällde det utbildning, till att börja med segelexercis och kanonövningar i Öresund. Ombord var 7 officerare, 3 civila, läkare och förvaltare, 27 underofficerare, 25 marinsoldater och trumslagare, 48 matroser, 220 båtsmän, 12 skeppsgossar, 4 hantverkare och 6 kadetter. I allt över 340 man.

Dygnet var fast indelat i vakter, där morgonvakten sätter segel och putsar ändar och blankverk. Dagen börjar annars med att kojer ställs iordning, batteriet rengörs, och en mager frukost av smör och knallar serveras. Så följer mönstring och korum eller bön innan övningar som att skifta segel, föra vapen och skjuta i mål tar vid. Onsdagar gäller ”klart skepp till drabbning”, torsdagar får egna saker lagas och lördagar är det allmän rengöring, målning och lagning av tacklingen. Mitt på dagen visas en tallrik varm mat för vakthavande officer som ger tillåtelse till ”back upp”. (Back är matkärlet.) Efter fortsatt exercis, får manskapet vila innan kanonerna överses och segel revas. Då brukar folk på de olika masterna tävla om att hinna först, ofta förenat med livsfara. Efteråt kan det bli dans och lekar på backen eller främre delen av övre däck. Bland lekarna nämns kvarndansen, färöring och rida till kungs på en smal båtmast, vilket ser allra löjligast ut.

Innan kojerna gör i ordning för natten hålls korum, ofta högtidligt. På söndagen är det gudstjänst och en gång i månaden så kallad ”månadsmönstring” med ”uppmuntringspengar”.

 

Resans början

Söndagen den 30 maj för lämnade Eugenie Karlskrona, men tillbringade dagen på redden. Officerarna ordnade middag ”med ett dussin sorter tilltugg vid brännvinsbordet, börjades med ostron och hummer, och vankades mången god spis, men intet annat än vanligt rött vin.” Följande dag seglade de iväg med lots och kunde på internationellt vatten öppna andra viner som beställts från Köpenhamn. Det var vinet Pajerete och annat till lax, soppa, kalvstek, creme och bakelse.

På äldre dagar skriver Govert Indebetou lite allmänt:

”Jag skäms att här berätta att vårt folk ombord får äta två år gammalt nedsaltat kött och att de inte får någon varm mat före klockan 12 även om de varit i tjänst hela natten och på aftonen klockan 6 serveras endast gröt samma sak varje dag. Tänk om vi skulle leva så i vårt eget hushåll. Bättringar var alltså inte svåra att genomdriva men visst fanns det motstånd.” (Kajutpojken s. 57)

 

Från Öresund till Horten

I Malmö besökte kaptenen landshövdingen och andra notabiliteter och uträttade några ärenden. Officerarna reste på järnbanan till Lund. De hann också roa sig i Köpenhamn, men varje dag var det segling.

”Vädret var vackert och det var en förlustelse att se det gröna, vackra Seeland med hela stranden kantad av vita hus, samt hela farvattnet späckat av allehanda fartyg, som lika myrorna på en av deras vägar, brådska åt ena eller andra hållet, utan att man kan veta orsaken eller ärendet.”

I Helsingborg besökte Govert Indebetou vänner. När de passerade Kullen gjordes upptåg för att hedra Kullagubben med en vagn byggd av reservkanonaxlar dragen av filtvita hästar med mössa. När det började blåsa gick de till Torekov, därefter till Hallands Väderö och Vinga sand. Väl i Horten for en ångbåt förbi med kungen. Indebetou tog järnbanan in till Kristiania [Oslo] där kungen, Carl XV, bjöd in honom till processionen vid stortingets öppnande och han hörde trontalet, på norska, redigt och hörbart. Indebetou träffade många notabiliteter, några av dem var gamla vänner han mött ute i världen. Han deltog också i en stor kungamiddag på Oscarshall, på Bygdöy.

 

Midsommarafton i Horten

Fregatten låg vid fästningen och flottbasen Carljohansvern i Horten. Vädret var stillt och gott, familjerna vid varvet bjöds ombord midsommarafton. Besättningen klädde batteriet med löv och signaler. Gästerna drack kaffe i en lövsal medan besättningen dansade, sedan valsade officerarna med de unga damerna. Te serverades i kajutan och kallmat i gunrummet eller officersmässen.

 

Mot Ishavet

Följande dag fick fartyget vind och det blev många dygns kryssning i i regn och tilltagande blåst utmed norska kusten. En stark vind hjälpte den 2 juli fregatten ut ur Nordsjön.

”Det är således i Norra Ishavet jag har den äran att införa herrskapet jämte mina 344 själar ombord.

”Varest intet väsen andats
Alltsen skapardagen randats
Liv ej rör sig, växt ej gror
Tystnan här hos döden bor,”

säger Tegnér.”

Solsken och blida vindar, men värmen är vid middagstid 10 grader och i kajutan under 15 grader. Den atlantiska dyningen från väst gör att han måste hålla sig i schatullet när han skriver.

”Det är fasligt tomt att segla på ett hav där man är säker om att ingen seglare få i sikte och blott ha sällskap av några fiskmåsar...”

Sällskap fick han genom att kalla ner någon underofficer eller man och uppmuntra honom med en kopp kaffe, ett glas punsch eller så.

 

Öarna siktas

”Men vad underliga dimbilder danas där av molnen i väster? Det är liksom höga skuggor med tydliga kanter å sidorna, sammansmältande med molnen upptill.”

Sedan funderar Govert Indebetou över Färöarnas namn, de är majestätiska men kan inte benämnas ”fairy”, felika, vackra. Kan namnet ha med fjäder att göra eller stå för fjärran, de avlägsna. Dit han är skickad att gå ”i sikte av och där ankra om omständigheterna så medgiva”.

Den 3 juli strax efter middagstid i nedfallna moln, liknande duggregn kommer fregatten till Norderöarna och han ser på kvällen konturen av Nólsoy. Han kryssar hela natten, orolig för hur han skall komma in mellan öarna utan att dras med av tidvatten. Fregatten jagar en fiskare till dess att denne klockan halv sju kommer ombord, en ovan lots, som dock kunde anvisa plats och djup för ankaret som går kl 8 om morgonen lördagen den 4 juli.

”Sedan jag förfriskat kropp och dräkt, saluterat ”fästningen” med 9 skott och slutligen fått svar, rodde jag iland för att hälsa på amtmannen d.v.s hövdingen över alla 25 öarna med sina 9000 invånare, varav blott en ringa del förstå att skriva det danska språket och tala sinsemellan ”ferröska” (isländska?) varav många ord mera likna svenska än danska”.

 

Tórshavn och visiter

”Det vore svårt att beskriva en stad, vars hus staplats upp på klyftorna med krokiga mellanrum, från en alns bredd, som tjäna till ingång eller 3 alnars som föreställer gata, är stundom lätta macadamiserad, [lagd med krossad sten] men så sluttande att en häst torde ha svårt att gå uppföre med någon börda. Vakt av 8 man mötte mig vid bron d.v.s stenhögen och visade mig till amtman von Holten, som betedde sig som en fransos, var en ärkeskandinav, hade fått vasen för uppgörelsen av kustfarten och nordstjärnan vid reglering av sundska tullfriheten, hade vackert bo, gjorde allt möjligt av sin landshövdingeplats och visade mig till köpmän, som kanske kunde skaffa folket kött.”

[Kammarherre Peter Holten, amtman på Färöarna 1861-1871, hade fått svenska ordnar när tullen i Öresund avskaffades 1857.]

Amtman Holten ville göra visit ombord samma dag, men Ryman ordande en galant middag till klockan 3, med torsk, köttsoppa, lammkotletter (från Norge) med skärbönor, crème brulé, fågelstek och päron med grädde (från Färöarna). - [Båtsman Ryman var hovmästare och kalfaktor och följde kapten Indebetou på flera fartyg]

”Efter kaffet togs cigarrer och punsch till sent, då jag var desto tröttare, som jag ätit och druckit försvarligt, klättrat i land och icke legat den föregående natten”.

 

Dansande gäster

Söndagen, den 5 juli, hade fregatten ”haft hundratals besökande från land, vilka uppfört en national ringpolska i 3/4 takt med sång och ord samt stundom hjältemodiga rörelser och utrop- Dessa hade svarta, långa vadmalströjor, knäbyxor, något utsirade vid knäet, höga blå ullstrumpor och i stället för skor en fotbeklädnad av uppviket får- eller handskskinn, som klädde de små fötterna väl. På huvudet bars en sydd vadmalsmössa i form av en liten muff men så hög, att de hängde neråt med toppen.”

 

Fest i land

Från amtman Holten kom samma dag en inbjudan

”Da jeg frygter ikke at have udtalt tydelig nok, at mit Ønske var, at Deres Høivelbaarenhed vilde meddele Deres Officerer min Indbydelse til at tage tiltakke hos mig idag Kl.5 med færøisk Kost...” (i Mondul 1987:1)

Fartygschefen och sex officerare bjöds till diné hos amtmannen

”där det gick ståtligt till med stadens digniteter, champagneskålar, artig värdinna, och musik efteråt.”

Efteråt besåg de fästningen, ett lågt hus mellan jordvallar, med åtta mans garnison och två kanoner.

”Trädgården var märkligare, emedan där fanns 2 dvärgbjörkar, ett par unga lönnar, några krypande pilar, en liten oxel, en eller 2 blommande rönnar och många blommande vinbärsbuskar, dock i år utan kart. Åtskilliga blommor, några sängar nyss uppkomna ärter och blommande jordgubbar funnos där även. På vägen till det vackert upputsade tingshuset, såsom alla andra av träd?, resvirke, brädfodrat, omålat, torvtäckt, besågo vi en färöhäst, fulare än våra ölänningar med större huvud och ojämn ragg. Hästarna gå ute hela året.”

Indebetou skriver att det utöver något potatis endast odlas gräs kring husen.

”Man fyller där jord, gödslar med fiskhuvuden och allt möjligt, samt kan få en skörd gott gräs, vilket packas i stenhägnader, belägges med tåg och stenar att ej blåsas bort, samt gives till korna, varav de jag såg var danska, och troligen ej tåla himmelen till vintertak, såsom får och hästar.

Folket fiskar för sitt uppehälle och de torkade torskarna säljas till köpmännen à 1 1/3 rd. lispundet för att exporteras jämte sticktröjor om 1 1/2 skålpund à 2 1/4 rd. stycket.”

 

Havsresa i båt

”Ibland alla märkvärdigheter på de trädlösa öarna voro de s. k. ”fuglebergen” mäst värda att ses.”

Amtmannen med sin valbåt med tio åror och en van lots, Mickel Pauli, tidigt måndag morgon 6 juli. De for in till Kirkjubö, gjorde ett kort besök i gården och besåg ruinerna av stenkyrkan, som hade kunnat bli ståtlig, men aldrig fullbordats till valv och tak. Landets skolmästare som var med blev sjösjuk. De närmade sig Sandoy och Trøllhøvdi. Där såg de en myckenhet av lomviga och lunnefågel, i långa vita rader. Indebetou berättar om fågelfångst och hur fångsten fördelas, av 10 fåglar gå 2 till skatt, tionde och avgifter, 4 tillfaller jordägaren och fångarna får 4. Några fångstmän är där inte, men tre hade fallit ner under året och varken behövt lida eller begravas, antecknar Govert Indebetou.

”Fåfängt skulle jag försöka beskriva den storartade anblick detta berg nu framställde från den i virvlande bränningar hoppande båten, som närmades berget så nära, att vi kunde se näbb och fötter på de minst 100 fot över oss sittande fåglarna och man skulle tro att nästa våg borde slunga oss in i de slottslika grottor, som sjön urholkat i berget, men där återsvallet alltid kastade oss mera tillbaka. Något sådant naturskådespel med sådana dekorationer får man kanske bara skåda en gång i livstiden, ty det beror av orten, vädret och övriga omständigheter.”

Indebetou nämner att han stoppade upp en lunnefågel. I dagboken ligger vidare ett brev, daterat 6 september 1863, från Carl J. Sundevall, professor vid Naturhistoriska riksmuseet som tackar för fåglarna, två exemplar av Mormon arcticus och ett av Procellaria (eller Puffinus) anglorum som museet tidigare inte haft från Färöarna.

 

Ämbetsmän

”Officerarna hade undertiden gjort bekantskap med ämbetsmännen i Thorshavn och hos de både av seder och natur gästvänliga människorna tillbragt mången afton, varför de ville visa sin erkänsla medelst en middagsbjudning, den 8:e. Detta var en tämligen kinkig affär, då färskt kött inte kunde köpas. Kreaturen voro nyss komna på gott bete emedan gräset först i juni växt något och således fanns det bara magra nöt och utmagrade får, som ingen ville sälja för högt pris och troligtvis hade de varit dåliga att äta. Emellertid blev den mat som fanns väl lagad och väl nedsköljd och belåtenheten var visst allmän, då anspråken icke voro stora men välmeningen var det. Utom amtman kom hans ”sorenskrivare” (domare) Kock, polismästare isländaren Finsen, som även uttog skatterna, assessor som var amtmannens närmaste biträde (landssekter), prosten Djurhus och rektor Bojsen. Stadens läkare syntes aldrig till, vilket är ovanligt, då sådana karlar brukar vara väl uppfostrade i Köpenhamn. Efter kaffe och cigarer följde vi prostens bjudning att dricka the i Sandgärde, som låg tvärs i land. Där var ett vackert vattenfall, en källa som rann tvärs igenom gården, en vacker häst, trevliga rum med den bästa utsikt och mycken vänlighet. Där i trädgården kunde intet träd fås att växa, ty oststormarna hindrade. Jag gick tidligt ombord men de övriga följdes åt till byn och besökte där någon av de andra herrarnas hem.”

 

Avresa

Govert Indebetou hade tagit avsked i land när en sydvästlig storm gjorde ett ruskigt besök med vindstötar av stor våldsamhet och ett störtregn som hindrade all gemenskap med land. Dagen efter avtog stormen och amtmannen kom på avskedsmiddag med skålar och tal.

”Officerarna följde honom på aftonen i land och avslutade där sina besök, medan jag tog upp det ena ankaret och beredde allt för avsegling, som ock skedde lördagen den 11:e.”

Lotsen ville gå söderut, men det bar sig inte och de fick ”vända fördevind” och länsa mot strömmen norrut. I i den byaktiga dubbelrevade kultjen var det svårt för lotsen att återvänd till sin följebåt. På 20 timmar nådde de Hetlands norra udde och de fick samma fart, över Nordsjön. Efter en segling med 10 knops medelfart nådde fartyget Lindesnäs den 13:e juli på kvällen.

 

Göteborg, Neustadt, Fårösund

Govert Indebetou skriver att allt dock inte gick lika bra. En löjtnant hade blivit sjuk och måste föras till sjukhus i Göteborg och en båtsman föll från galjon i sjön och kunde inte räddas.

Prins Oscar skulle komma till Göteborg med tåg och Govert Indebetou mötte honom där, besåg Börsen, köpte sista veckans tidningar, vandrade i alléerna och tog en kopp långkokt te.

Sedan gick fregatten in till Marstrand, där deltog kaptenen i badgästernas sällskapsliv och ombord hölls en bal för 250 personer. ”Eugenie” fortsatte till Neustadt i Holstein där kapten Indebetou gjorde besök, beskrev det avancerade jordbruket och tog emot gäster ombord. Fregatten kryssade norr om Bornholm, längs Öland och Gotland och kom till Fårösund den 28:e augusti för eskadersegling med 11 fartyg. Efter att ha fått dåligt väder kom fregatten Eugenie åter till Karlskrona den 10:e september 1863 och hade då varit till segels 61 dagar.

 

Kaptenen och fartyg på land

Han och hans hustru bodde i Karlskrona och hade två döttrar. Govert Indebetou var i tjänst till 74 års ålder, deltog i Karlskornas kommunala liv och undervisade kostnadsfritt skeppsgossar i teckning och akvarellmålning. Som änkeman tog han dessutom hand om sina sju minderåriga barnbarn, berättar Otto von Fieandt, barnbarnsbarn till Govert Indebetou. Han har skrivit om sin anfader i boken Kajutpojken som blev kommendör på grundval av dennes många illustrerade dagböcker.

Fregatten Eugenie klassades som korvett 1877 med 17 kanoner och fungerade som övningsfartyg och efter 1888 som logement vid Skeppsholmen. Fartyget såldes till Norge och 1926 till en skrothandlare i Torekov som lät det brytas upp vid Hallands Väderö.

 

Källor

Fregatten ”Eugenie”s lustfärder under sommaren år 1863. Betraktade från kajutfenstren är rubriken på G. Indebetous berättelse om 107 sidor som förvaras hos Per Lindegård, Kalmar.

Färöarna förr. Två reseberättelser från slutet av 1800-talet. Utgivna på 1990-talet av Samfundet Sverige-Färöarna. Den ena är ”Anteckningar om Færöarna under ett besök der sommaren 1863” av Govert Indebetou, faksimil ur Tidskrift för Sjöväsendet, 26:e årgången 1863 s. 102-117. Den andra, också i faksimil, är ”Om Färöarna” av Theodor Nordström, Svenska sällskapet för antropologi och geografi, Geografiska sektionens tidskrift 1878:1:1 s.1-24.

Indebetou Govert Adolf, Kajutpojken som blev kommendör vid Kungliga flottan. En sjöofficers karriär på 1800-talet. Indebetou Govert Adolf 1807-1891. Sammanställning av Otto von Fieandt. Karlskrona 1998

Jákupsson Bárður, Svensk vitjan í Havn 1863. Mondul, 13 árg. nr 1, 1987.

 

Nanna Hermansson

 

B I L D E R

Klicka på bild för att öppna bildgalleri.

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.