Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

Expedition 1929

en etnologisk studie

 

Inledning

av Torbjörn Nyström

Författare till denna avhandling är fil. dr. Ragnar Jirlow. Han var en svensk etnolog, särskilt specialiserad på redskapens och arbetets historia.

Artikeln är resultatet från en av Göteborgs museum till Färöarna utsänd expedition sommaren 1929. I expeditionen deltog också intendent Sven T. Kjellberg och amanuens Olof Hasslöf. Resan gick från Färöarna till Shetland, där en del jämförande material insamlades. Samlingarna tillhör nu Göteborgs museum.

Avhandlingen nedan blev publicerad 1931 i Tidskriften RIG, och användes som underlag till föreläsningar. Ett av föredragen - Bland Bönder på Färöarna - sändes av Radiotjänst den 5 mars 1933.
RIG - som ges ut sedan 1918 - är en svensk kulturhistorisk tvärvetenskaplig tidskrift inom humaniora med tonvikt på kulturhistoria, etnologi och andra historiska ämnen. Den publicerar vetenskapliga artiklar, recensioner av kulturvetenskaplig litteratur och debatter.

 

 

 

 

DRAG UR FÄRÖISKT ARBETSLIV

av fil. dr. Ragnar Jirlow (1893-1982)

 

 

En blick på Färöarnas isolerade läge långt ut i oceanen i Europas utkant gör etnografen benägen att här söka en randkultur i Ratzels mening, en kultur vid randen av den bebodda världen, som endast har att förvänta kulturella impulser från en sida och därför med naturnödvändighet måste te sig mera ursprunglig än på andra håll.

En undersökning av öarnas egenartade äldre folkkultur ger också bilden av en påfallande ålderdomlig kultur. Härtill har i hög grad bidragit öarnas natur. Denna är ståtlig ur estetisk synpunkt med linjer, som ofta sluta uppe i molnen, men den är ensidigt utrustad för människor att leva.* 1

Skogen, som eljest ger hela den gamla skandinaviska bondekulturen i alldeles påfallande grad prägel av en träkultur, saknas härute. Den har ej utrotats, ty den har aldrig funnits på dessa stormpinade öar.* 2 Trävirke till hus och ved till bränsle ha därför i huvudsak saknats. Som inte ens buskar förekomma numera, har man varken tillgång till kvistar eller rötter för korgtillverkning.

De gamla nordiska textilväxterna, linet och hampan, växa inte heller därute. Kläder av lin och hampa har man alltså förr måst i huvudsak undvara.

Den starka strömmen mellan öarna, de tvärbranta stränderna och stormarna omöjliggöra användandet av nät, mjärdar och ryssjor och ställa stora krav på sjödugliga båtar. Trots det vid ett ytligt betraktande ytterst gynnade läget ur fiskesynpunkt förblev av dessa skäl lantbruket huvudnäring ända till omkring år 1900.* 3 Det är egentligen först med införandet av däckade fartyg, som det började överflyglas av fisket.* 4

Öarnas otillgängliga terräng har ända till för omkring 30 år sedan förhindrat anläggandet av ordentliga vägar.* 5 Följaktligen ha inga hjuldon kunnat komma i bruk.

Därtill kommer att öarna lidit av en alldeles påfallande brist på naturliga hamnar, hinder som först modern ingeniörskonst delvis lyckats besegra. Alltjämt måste dock i regel båten efter varje fiskeutflykt med handkraft dragas långt upp på land, något som i hög grad försenat den tyngre motorbåtens spridning härute.

Det isolerade läget har under äldre tider försvårat importen och färingen har därför i hög grad varit hänvisad till sig själv, till husdjuren, fåglarna i bergen, valarna, sälarna, fiskarna i vattnet, gräset på marken och drivveden.

Öarnas historia visar förbindelser mot Norge, Danmark och Skottland. Om Färöarnas första bebyggelse veta vi ännu mycket litet, endast att färingarna kommit från Norge, särskilt dess västra kust, många från Möre, under 800-talet e. Kr. Sedermera kom en del inbyggare även frän Shetland: även de voro av ursprungligen norsk stam men ha nog blandat blod med kelterna. Efter att ha varit självständiga intill 1035 hörde Färöarna under Norge till 1380, då det med Norge kom under Danmark.

Man må ej heller glömma öarnas geografiska läge: det är 675 sjömil till Köpenhamn, hälften så långt - 325 sjömil - till Norge och 160 sjömil, alltså hälften igen, till Shetland.

 

FÅGELJAKTEN.

Jakten är en näringsgren som numera spelar en mindre roll än fordom - här liksom på andra håll. Dock har på vissa öar fågeljakten alltjämt en viktig ställning inom färöisk hushållning, t. ex. på Skuö och Store Dimon. Dimonbonden fångar sålunda årligen c:a 15,000 fåglar och insamlar 5,000 ägg.* 7 Metoderna äro kända,* 8 varför här endast några ord kunna vara att tillägga. Framförallt är lunnefågeln föremål för jakt. Denna, som gräver sig hålor i de jordiga sluttningarna inom fågelbergen, drar jägaren fram med hjälp av en cirka en halv meter lång käpp, lundakrokur, vid vilken han bundit fast en krok. Ibland använder han käppens andra tillplattade ände som spade för att gräva fram fågeln med. Stundom sticker han blott in handen och låter den till sin läggning ilskna fågeln bita i den och drar ut henne.* 8b I Breidifjördur på Island* 9 användes samma redskap under namn av krokur och även pä Söndmöre i Norge* 10 har man använt samma redskap för samma uppgift. Likartade metoder ha ju för övrigt använts hos oss för att dra ut t. ex. rävar ur deras lyor.

Det centrala instrumentet inom fågelfångsten är fågelstången, fuglastong, som uppträder i dels en längre form med smalare längre håv, avsedd främst för lunnen, fleygingastong, dels en kortare, grövre, med vidare nät och kortare armar vid håven, avsedd för större fågel, fyglingastong. Det är ett i sig fulländat redskap, gjort med den största omsorg och avsett att förena lätthet med elasticitet och seghet. Det består av en håv på ett c:a 3,5 m. långt skaft. Vid arbetet sitter jägaren vanligen på en avsats i ett brant berg och passar på när fågeln kommer flygande, då man svänger ut med håven och fångar den. En skicklig jägare kan ta upp till 800 lunnar på detta sätt under en eftermiddags arbete, en qvöldseta, dock vanligen ett långt mindre antal.* 11

Fågelstången visar en begränsad utbredning. På Shetland har jag efterfrågat den, men den uppgavs där vara okänd, vilket bekräftas av Svabos uppgift s. 22 om att en shetländing omkring 1780 förgäves sökt få en färing med sig för att undervisa shetländarna i dess bruk. På Island träffas den numera här och där nämligen på vissa orter på Sydlandet,* 12 Vestmannaeyar,* 12 Nordlandet (Langanes och Grimsey* 13).

Eftersom stången först omkring 1880 på Sydlandet börjat ersätta en äldre metod, varvid man lade en snara fästad vid en lång stång runt fågelns hals,* 14 är tydligen fågelstången äldre på Färöarna än på Island.

Egendomligt nog nyttjas en fågelstång, åntenklape (till ånte 'Ente') på de Nordfrisiska öarna (Halligen).* 15 På dessa låga öar blir metoden en annan. Medan det ännu är mörkt, vandrar jägaren ut i det långgrunda vattnet sökande sig väg med hjälp av en lykta. Där han lyckas överraska en and, susar fångsthåven ned över den. Den föga utvecklade frisiska fågelstången uppvisar dock väsentliga skillnader i typ gentemot den färöiskt-isländska. Dess håv är cirkelrund och skaftet fortsätter diametralt över håven. En långt mer fulländad typ visar den färöiska med sin i en fjädrande klyka inbyggda håv. Den visar därigenom viss likhet med på motsvarande sätt byggda nordiska fiskhåvar,* 16 och det förefaller troligt, att fågelstången utvecklats ur fiskhåven - möjligen på Färöarna, i vars fågelfjäll fågelstången är det idealiska redskapet.

Nätet knytes med en nätnål av trä, ridinal.

Vanligen i samband med fågeljakten har man även samlat ägg. Den i berget nedhissade fågeljägaren har därvid en påse, prilla, hängande mellan sina ben, i vilken han plockar äggen. En sådan prilla gjord av en valmage förvaras nu i Göteborgs museum. Svabo s. 4 omnämner, att jägaren särskilt i regnväder, då äggen bli våta och därför sköra, brukar bräcka äggen och tömma deras innehåll i ett avrakat lammskinn, vars ändar sammanbundits med ett band till en påse, även kallad prilla.

Äggen konserverades på Skuö genom att de lades på hö på golvet i ett uthus, varefter man ovanpå utbredde en slags röra av aska efter tång, sammanrörd med havsvatten, varpå äggen täcktes över med ett rakat lammskinn och halm.* 17

Även dun har man på sina håll tagit vara på, men numer synes detta föga förekomma.* 18

 

SÄLJAKTEN.

Medan fågeljakten alltjämt på sina håll spelar en viktig roll, har säljakten sedan lång tid tillbaka avtagit. Fordom ha sälarna varit mycket talrika. Gråsälarna höllo till i de grottor, som så ofta gå in från havet utefter Färöarnas kuster. Längst inne sluta de ofta med en sandstrand, och där inne ha dessa sitt tillhåll och sin ynglingsplats, latur. Gråsälen kallas därför även laturkopur. I början på hösten sökte man allmänt i dem efter sälar. Eftersom det var mörkt där inne, hade en av männen i båten en grov kerta (talgljus) i handen.* 19 Istället för bössa, som alltid varit ganska sällsynt på Färöarna, slog man sälen med en famnslång grov påk, kopagassi, varefter man avskar strupen.

Knubbsälen (phoca vitulina), på färöiska steinkobbi, brukade man förr smyga sig på och skjuta eller klubba, när den sov på stranden.* 20

Även nät ha på Färöarna liksom på Island och i Sverige använts vid fångst av säl.* 21 Tydligen har den kopakleppur, som bild 2 visar, använts att dra sälen in över båtkanten, då en sådan fastnat i ett nät. Vid den å bilden synliga järnöglan har en fånglina varit fästad. Detta redskap är endast den vanliga fiskhaken i förstorad skala. Denna form av fiskhake, som tjänar till att lyfta in fiskar över båtkanten, har Färöarna gemensamt med Västnorge (Söndmöre).* 21

Sälens betydelse i nordeuropeisk hushållning har säkerligen varit stor, vilket för Sveriges del kraftigt betonats av flera forskare.* 22 Det är betecknande, att nordbokolonien på Grönland under medeltiden i så hög grad anpassat sig efter förhållandena där, att avfallshögarnas huvudinnehåll utgöres av ben efter säl, först därefter komma oxar och getter.* 23 Metoderna vid säljakten ha givetvis varit olika, allteftersom jägaren sökt angripa den kroppsligen trögare gråsälen eller jakten gällt intelligentare sälarter.* 24 Det är därför ingen tillfällighet, att klubbandet segast kvarlevat vid jakt på gråsälen (Västerbotten,* 25 Östergötland,* 25b Färöarna, Island, Shetland.* 26 På Island jagas alltjämt säl i någon utsträckning t. ex. på Papey.* 27 På Sydlandets kuster fångades säl vid fjord- och flodmynningar och på skären medelst nät.* 28

Av sälarna användes både hud, späck och kött. Av huden tillverkades skor, säckar, av tassarna tobakspungar, köttet åts - dock i begränsad utsträckning, av späcket fick man tran till lamporna.* 29

 

VALJAKTEN.

Valjakten är ett näringsfång, som tidvis ännu kan spela en viktig roll på Färöarna. Jakten pä storvalarna synes dock i regel aldrig ha haft folklig karaktär. Dock ger oss Landt s. 400 en rätt kuriös skildring av hur Suderöborna brukade jaga den stora döglingen (hyperoodon diodon), färöiska døglingur. Den var lätt att fånga. Man rodde fram till den, kliade den på ryggen med en åra, då den låg ganska stilla, stoppade ullvantar i blåshålet, vilket hindrade valen att dyka, varpå man stack hål i späcket, vilket valen föga tog notis om och fastgjorde en lina vid detta. Sedan rodde man ut till djuret och stack det med lansar, varvid valen slog vilt omkring sig. När djuret dött, bogserades det i land.

Sedan år 1894 överlåtes som känt är jakten på storvalarna till de kring Färöarna liggande valstationerna - numera blott en i verksamhet, varifrån man jagar valarna från ångare med kanon, som utslungar harpuner medelst dynamitladdningar, som explodera i djurets kropp. Till harpunen hör en 1300 famnar lång tross, som löper ut, om djuret icke genast dödas.

Av ålder har man däremot på Färöarna liksom på Shetland organiserat väldiga drevjakter i båt på de något mindre grindvalarna (globiocephalus melas). Under juli eller augusti komma dessa i stora flockar till Färöarnas kuster. De båtar, som först få syn på en sådan flock, driva den mot land och - som en gammal 1600-talsförfattare Lukas Debes troskyldigt skriver -

»og da, naar Gud giver Naaden dertil, kunne de drive Hvalen, hvor de ville, ligesom man driver Faar eller Fä».

Lukas Debes

Komna nära land låta jägarna en man eller två gå i land, som »maa fare hasteligen Dag og Nat, hvilket Bud kaldes Grinde Bud» (Debes). I gammal tid signalerade man genom rök från hö eller utbredda lakan,* 30 numer med telefon. Från alla håll strömmar man till i sina båtar och med skrän, stenkastning* 30b och spjutstötar drives valhjorden mot någon vik med grunda sandstränder. Det gäller att hindra hjorden att dyka eller på annat sätt försvinna ut mot havet, »varav», som vår gamle sagesman tillfogar, »man ser klarligen, att detta verk står uti Guds välsignelse». Med valspjutet, färöiska hvalvakn, dräpas nu valarna, strömmar av blod färga vattnet rött och bländade därav drivas djuren lättare upp på den grunda stranden, där de bli liggande hjälplösa.

Sedan de sjunkna valarna släpats upp på land med hjälp av kraftiga järnhakar, färöiska soknar-ongul, med därtill hörande fånglinor, vidtager den mycket omständliga delningen. På Debes tid avskildes först tionden, därnäst en val, som gick till den som först såg flocken, varefter resten delades i två delar, av vilka den ena gick till jägarna, den andra till markägaren.* 30c Då nu det stora dråpet, fär. grindadråp, är slutat, och medan man väntar på jaktbytets delning, förlustar sig folket, som sökt sig till platsen från många håll, ännu i dag med ålderdomliga danser.

Låt oss nu betrakta det viktigaste redskapet, valspjutet. Ett hvalvakn består av en inemot 2 m. lång stång, vid vilken den tveeggade klingan, som även kallas hvalvakn, är bunden medelst ett omlindat snöre (bild 3). Spetsens tånge är som synes av bilden omböjd till en ögla, vid vilken den 6 till 8 famnar långa fånglinan är fästad. Tångens spets inslås i stången - alltså en intressant skaftningsmetod med kombinerad bindning och tånge med i skaftet indriven spets, som vi känna även från svenska redskap, t. ex. liar. För att hindra att någon skadar sig på den rakknivsvassa eggen hör till kniven en slida av trä (bild 4).

Bild 5 visar en något senare typ av spjutspets, ej längre gjord i ett stycke. Skaftning med holk visar däremot spetsar till grindvalsspjut från Shetland, nu i Göteborgs museum, av vilka den ena är försedd med fällbar spets och väl besläktad med spjutspetsar med två rörliga hullingar, som träffas i vårt land.* 31

Utvecklingen synes vid valspjutet ha gått från bindning som i bild 3 till skaftning med holk och från fast spets till fällbar.

Metoden har i detalj varit densamma på Shetland. Även där brukade man jaga (caa, skotskt ord) valarna upp på grunda stränder medelst spjut, lance, och mindre stenar, handstone, som man hade med sig i båten. Enligt vad en bonde från trakten av Hillswick meddelade oss, hade man där fulländat metoden med ett nästan djävulskt raffinemang. Insamlad kalksten, lime-stone, krossades i handstora bitar, som brändes i ugnen, kiln, på logen. När de voro genombrända, lades de i en grop. Man hällde sedan vatten över, varigenom kalken blev som mjöl. Detta lades i båten. När man drivit valarna in mot stranden, rodde man utanför valhjorden och skyfflade med öskaret ut kalken, lime, som bildade som en hinna över vattnet. De stackars bländade djuren kunde sedan lätt nog drivas upp på land.

Enligt Cowie s. 302 nyttjades vid jakten även harpuner. Detsamma uppger Hammershaimb i sin Anthologi från Färöarna.

Metoderna för jakt på grindval ha väl delvis givit sig själva. Det händer ju ibland, att valarna själva vid dimma gå upp mot grunda stränder vid flodtid och sedan, när ebben kommer, bli liggande pä stranden utan att kunna komma ut. Men därutöver ha vi tydliga etnografiska sammanhang i fråga om de tillämpade jaktmetoderna på Färöarna och Shetland.

Fisket har av ålder varit och är ännu i dag i huvudsak fiske med handlina med en krok. Det förbigås här.

 

BOSKAPSSKÖTSELN.

Vid sidan av fisket är boskapsskötsel huvudnäring på Färöarna. 1909 funnes pä öarna c:a 100,000 får, c:a 4,000 nötkreatatur och gott 600 hästar, vilket visar fåravelns betydelse härute. Redan munken Dicuil berättar år 825, att öarna, som dittills blott voro bebodda av några iriska munkar, hade otaliga får: dessa ha ju också givit ögruppen dess namn (fær 'får'). Dessutom träffas ehuru dock i ganska ringa utsträckning getter, svin, höns, änder och, gäss (Bruun).

Korna ha horn, äro svarta, lågbenta och små till växten. Vanligen håller man ett par kor på var gård. Sällan är en gård kuleysur (kolös).* 32 På Sand släppas de i bet i maj - de första dagarna blott i hagen under dagen - och tas sedan in på hösten omkring 1 november (på Viderö bland Norderöarna omkring 15 oktober). De mjölkas vid 9-tiden morgon och afton under vintern, dessutom klockan 3, om kon nyss kalvat. Dagligen föras de ut för att vattnas, emedan vattenledning saknas. Sommartiden mjölkas de kl. 8 morgon och afton. Man ser då kvinnorna gå i gåsmarsch utför de tvärbranta sluttningarna med ett eller flera laggkärl (bild 7-9) på ryggen, ibland dessutom med ett eller två på armarna, medan de flitiga händerna sköta strumpstickorna. Omkring livet har hon en valk, neytaleggald, för att motverka skavning av byttan. Laggkärlet, dylla, som växlar i storlek efter kornas antal, är övertäckt med ett fastbundet, rakat lammskinn, bidiskinn,* 34 för att hindra mjölken att skvalpa ur och bäres i en över bröstet gående lycka, fetil, som löper genom öron, huni,* 35 på kärlet. Seden att överbinda laggkärlet med skinn återfinnes även på Vestlandet i Norge.* 36 Varje laggkärl innehåller mjölkförrådet till en familj.

Fähuset, fjos, som endast nyttjas under vintern och som är den enda stallform som användes, emedan får och hästar gå ute året runt,* 36b visar en grundplan, som stämmer med det svenska fähusets; i mitten går en gång eller ränna för gödningen, kallad florur (jfr. sv. flor i samma betydelse).

Åt båda sidorna stå korna i sina bås (basur), skilda från varandra med båsbalkar av trä. Korna bindas enligt Svabo Mns med ullband vid en pinne inslagen i väggen. Ljus kommer blott in genom dörren. I fähuset mockas, när det blivit för mycket spillning, av kvinnorna efter mjölkningen med hjälp av en kasserad spade utan järnskoning, ett hakaspjad,* 37 eller en grepe, kvisl, av järn med tre tinnar, tindur, och skaft av trä, skefti. Ibland nyttjas en primitivspade, kallad skubla och tillverkad av skulderbladet av grindval, som man försett med ett skaft av trä. Utom från Sandö känner jag den från Koltur under samma namn. För dess ålder och vidare utbredning talar denna primitiva spades förekomst på Orkneyöarna, (ett ex. i Museum of Antiquities, Edinburg.)

Den nämnda tregreniga grepen visar en skaftningsmetod, besläktad med den på valspjutet använda: den mellersta grenen fortsätter uppåt skaftet och slutar där i en hake, avsedd att vid fästandet inslås i skaftet.

Gödningen, mykja, bars från gödselhögen, køstur, av männen i en leypur på ryggen eller i klöv över hästryggen ut på åkern i maj månad. - Av stor vikt är även tillvaratagandet av olika vattenväxter, som få ligga och ruttna i högar vid stranden, tills man för dessa till åkern. I maj skär man på Sand tang (brunalg) med vanlig kniv eller med säsesskära. Tari (tång) däremot flyter löst upp från sjön, samlas i högar, (tarakøstur) som få ligga, tills de föras ut på åkern. - Även fisk, särskilt inälvorna och ryggen, brukas ibland som gödningsämne.

Som mjölkpall har jag dock blott pä ett ställe sett en decimeterhög träkloss användas, till vilken hörde en remstump, med vilken denna pall flyttades. En pall med tre itappade ben iakttog jag på Shetland (Mainland) uncler namn av stool.

I ett fähus, byre (skotskt ord), som jag hade tillfälle att se på Shetland, kom ljus blott in genom ett mycket litet fönster på gaveln över dörren. Korna stodo på jordgolvet med mulen mot väggen och bundna med rep, som gingo genom hål i stolpar, gående mellan golv och tak ett litet stycke från väggen.

De små lurviga hästarna (ross) gå ute året runt, varför stall saknas. Egendomligt nog förekomma hästar ej på Norderöarna, medan de varit ganska vanliga på övriga öar. De äro mycket härdiga, och endast efter långvariga snöfall händer det, att man kastar åt dem litet hö. För övrigt gör hästen endast tidvis nytta för sig. I maj och april bär han ut gödningen på fälten, i juli och augusti bär han ibland torven från upptagningsplatsen till torvhuset. Vintertid klövjar man hem torv på hans rygg. En och annan fårherde rider i hagen, när han passar fåren. Förr red man till kyrkan och till bröllop. Ibland klövjas slaktfåren och ullen hem från samlingsfållan. I de få byar, där plog och vagn införts, drar han dessa. I själva verket gör hästen intryck av lyxdjur, och ute pä landsbygden såg jag honom knappast någon gång i arbete. Däremot var det en alldaglig syn att se män och kvinnor släpa på väldiga bördor med torv. Anledningen är väl i någon mån den tidsspillan, som infångandet av hästen innebär. Under arbetstiden sammanbindas enligt Landt s. 346 frambenen på hästen om kvällen, så att han icke kan löpa bort.

En gång om året jämnar man med en kniv till manen, vilket kallas att avfaksa den. Taglet av man och svans snos till rep och tömmar, s. k. faksaband.* 38

Då hästar råka komma in på annans område, skrämmas de bort medelst hästskramla, rossaskrælla, en typ vida spridd över Norden och över dess gränser.

Det förnämsta husdjuret är dock fåret - om man nu kan kalla det husdjur, då fårhus vanligen saknas. Om dess betydelse vittnar det gamla rimmet:

 

Seyda ull
er Føroya gull.

( Fårull är Färöarnas guld. )

 

Fåren gå ute året runt. Dock har man här ooh där små hästskoformiga skyddsgårdar, bol, med vägg i midjehöjd, avsedda för c:a 40 får. Stundom utgöras de blott av en vägg utgående från en klippa, som på så sätt bildar ett skydd mot vinden.* 39 Dit söka sig fåren dock blott vintertid vid snö och oväder. Vid sådana tillfällen kontrollerar herden, att alla ha kommit in; om ej, måste han ge sig ut för att leta reda på de saknade. Numera äro skyddsgårdarna ibland försedda med tak och kallas då seydarhus.

Fåren ses till av herdar (seydamadur), som utses på ett seydamadursmøte, som årligen hålles på Mickelsmässdagen, Mikkjalsmessa, den 29 september, vanligen i rökstugan hos den förmögnaste inom skiftet. Utmarken till Sands by är nämligen skiftad i delar, hagapartur, som dock ej äro inhägnade, utan vilkas gränser blott markernas genom stenhögar, vardi, här och där. Sådana rösen beteckna även stigar, men de stå då tätare. Vid detta möte utses en eller två herdar, som då vanligen utgöras av en eller två av bönderna själva. På Sand finnas väl omkring 3000 får och omkring 20 herdar. Vid mötet röstar man efter jordegendomens storlek och beslutar även om byggande av bol, herdens lön och annat som rör hageparten.

En duglig herde har gott anseende, ty han har många och krävande uppgifter att fylla. Därtill duga ej småpojkar som hos oss. Herden bör känna igen varje får »personligen» inom hans till 300-400 får starka hjord, han skall veta deras ålder, färgen på ullen, deras öronmärken, olika alltefter hagepart och ägare. På sina djur kallar han genom visslingar och rop. I regel kan han hålla sig hemma, men allt emellanåt måste han upp i fjällen för att se till att de gå i rätt hage, och att de icke råkat ut för någon olycka. Särskilt vid snöyra, dimma och storm måste han och hans trofasta hund upp på fjällen för att se till fåren. Och de, som då inte lyckats ta sig fram till skyddsgården, måste han leta reda på och rädda. Fåren hotas av många faror. De gå vilse eller frysa ihjäl; i dimma eller gripna av snöblindhet falla de i havet, ibland blåsa de i sjön; sjukdomar härja.

Vid sitt arbete har herden en god hjälp i hunden, som snokar reda på de bortsprungna fåren och skrämmer iväg dem i önskad riktning. Inom byn är det endast herdarna, som ha rätt att ha hund. När fåren, som stundom händer, komma ned på ställen, varifrån de icke kunna ta sig upp, t. ex. klyftor i bergen, kommer herdens fjällstav med mothakar, veggrapik, till god användning. Han trasslar nämligen in spetsen i fårets päls och drar upp det, eller också har han en replycka runt stavänden, vilken han kastar ned runt halsen eller hornen på fåret och drar sedan upp det.

Fjällstaven, fjallstavur, kan sluta både med vedur som den ovan skildrade eller med rogv, d. v. s. med järnplatta med hål i mitten, varigenom en söm går. Skaftet slutar antingen i en knapp, knappur, lik sådana på vissa lapska stavar eller i en krona, som lär ha varit utskuren i form av en drake el. dyl. Numera äro dock stavarna oftast släta eller nästan släta. Fjällstaven användes ej blott av herden; i de tvärbranta sluttningarna på Färöarna är den till välbehövlig hjälp för litet var. Kvinnorna använda den dock ej.

Den långa herdestaven har ju en betydande utbredning i Europa och därutöver. Utrustad med en hake av trä finner man en herdestav från Jylland i Dansk Folkmuseum, Köpenhamn. Också Tysklands herdar ha en sådan stav, varmed de gripa ett får om hasorna och dra det till sig. Själv har jag sett en sådan stav i bruk i Thüringen, och i Nordtyskland förekomma de även.* 40 Haken, som i Tyskland är av järn och kombinerad med en liten spade (jfr den lapska skovelkäppen), visar dock både i Danmark och Tyskland en annan typ än den nuvarande färöiska, vilket dock icke utesluter ett ursprungligt sammanhang.

Några gånger om året ha herdarna i en hagepart skyldighet att kalla fårägarna till fjallgonga, en vandring upp i bergen för att samla och driva ner fåren till fårfållan, rætt. I juni, när lamningstiden är över och ullen börjar lossna, samlas man, vandrar upp i bergen och driver fåren framför sig ned mot fållan, som vanligen ligger längre ned. Det hela har mihdre karaktären av sammanfösande av fredlig boskap än av en klappjakt på villebråd. Betecknande är att man har samma ord, reka (jaga) för valjakten som för fårdrivningen. Under höga rop och med höjda fjällstavar driva männen fåren ned från högfjällen. Vanligen ned emot stranden ligger fållan. Den lägges så att fåren tvingas in i en smalnande gata, som slutar med en gård, ofta i storlek som ett större rum, omgiven av c:a 1,5 m. höga väggar. Ibland ligga två sådana rum bredvid varandra. Till fållan leder som sades en gata, för vilken dock terrängen utnyttjas, så att gärdesgård, rættargardur, endast behöver anläggas på ena sidan, medan man på andra sidan antingen har ett högt berg, ett brant stup eller havet. Oftast har var hagepart sin fålla.

När man väl fått in fåren, pustar man ut några minuter vid ingången till fållan, där på så sätt fåren ej kunna smita ut, och så börjar aseydaroyting, d. v. s. avslitningen av ullen. Inte klippningen: man sliter loss ullen med fingrarna. Herden går in i fållan, griper ett får ur högen, bär det till ingången, där man vanligen sitter under slitningen, lägger det på rygg och binder med fotbindslet, haft, ett rep, samman de fyra benen så att fåret icke kan sprattla. Djuret ligger alldeles stilla, och man hör blott dess flämtningar, när man börjar att slita loss ullen, royta seydin, med handen. Ibland lossnar ullen som en sammanhängande ullkaka, som benämnes pesja. Denna lossnar ofta av sig själv ute i markerna och samlas likaledes under gemensamt arbete. Vanligen måste man dock så småningom gripa till den rakknivsvassa, äldst hemsmidda slidkniven, knivur, för att kunna skära, skera, bort den kvarsittande ullen. Som det är mycket sand o. dyl. i ullen, blir kniven raskt slö, och mannen avbryter ofta sitt arbete för att slipa den på ett bryne. Särskilt den ovane råkar ibland skära fåret under arbetet.

Fårsax, saksur, lär på sina håll användas. På Sand kom den i bruk för omkring 20 år sedan, på Kirkjubö för 25 år sedan, men i det stora hela synes den vara föga brukad. Redan Svabo ivrade för att få den införd, men allt har strandat på färingens konservatism. Mitt samtal med en gammal herde är belysande :

»Ni använder inte sax?
-- Nej. --
Men man skär ju fåret lättare med kniv än med sax.
-- Ja det är nog möjligt. --
Och så blir ju fåret ibland så rakat, att det lätt förkyler sig efteråt.
-- Jo, det är nog sant. --
Men varför då inte använda saxen?
-- Ja, se vi färingar nyttja av ålder kniven. --»

Samtal med färöisk herde

Dock är det möjligt, att vi nu stå inför omslaget. En 70-årig man från Koltur uppgav, att han i år för första gången börjat nyttja saxen och att han trodde, att nästa år alla på Koltur skulle övergå till detta redskap, som han ur alla synpunkter ansåg ha företräde framför kniven. Dock må här framhållas, att på Sand ingen av herdarna för närvarande använder sig av saxen.

Efter avryckandet av ullen skrider man omedelbart till att märka de under året födda lammen i öronen. Dessa gripas, läggas över knäna på den sittande herden, som tar ett fast grepp om örat på den lille och skär raskt och vant de snitt i det, som fordras, för att, märket (merki eller seydamerki) skall vara i enlighet med bestämmelserna. Tryckt förteckning över dessa finnes uppgjord, där såväl terminologi som klippets form finnas angivna.* 41 Alla får märkas i båda öronen, i högra örat med hagamærki, som anger, vilken del av utmarkerna, hagi, som fåret tillhör, vänstra örat med kenningarmærki * 42, som anger ägaren inom hagen. I samband med märkning sker även kastrering (se nedan).

Sedan släpper man iväg denna omgång får, fylgi eller gonga, som bräkande strömmar ut mot friheten, varefter man antingen tar itu med att driva en ny grupp får till fållan eller bär hem ullen, som samlat sig i stora högar på marken under eller bredvid herdarna och deras medhjälpare. Som bärdon tjänstgör leypen.

När alla fåren i hageparten befriats från ullen, sorteras ullen efter färger i tre högar, en med svart, en med vit och en med blandfärgad, mislittur, ull. I övrigt anses, framull och ryggull vara bättre än bukull och bakull. Undantagsvis väges vars och ens andel med besman, vanligen reder man sig utan och nöjer sig med att väga i handen.

På hösten vidtar nya fårjakter.* 40b Omkring 29 september brukar man reka till mikkjalsmesso, varvid herden bland handjuren utskiljer slaktdjuren; sedan fördelas de efter egendomens storlek på motsvarande sätt som vid ulldelningen.

Omkring 1 november kommer en ny rakstur, då man till slakt utser dels överåriga (d. v. s. mer än 8 år gamla) hondjur, dels unga men ännu alltför svaga hondjur, gimbralamb, som förmodas ej kunna överleva vinterns strapatser.

Slaktfåren klövjades förr hem till byn på det något barbariska sättet, att fötterna på två djur bundos samman, varpå hela bördan lades över hästryggen med ett får dinglande med huvudet nedåt på var sida om hästen. Metoden lär nu vara i lag förbjuden.

På Shetland tycks fårskötseln hava, tett sig rätt lika, även om man där kan konstatera vissa moderniseringar. I juni och juli drivas fåren in i inhägnader, som kallas croe, och som synas motsvara den färöiska samlingsfållan; i den sliter man av ullen, roo * 43. Där ullen blir sittande fullföljes dock arbetet med en fårsax av vanlig typ, shears (engelskt 'ord). De unga lammen märkas, mark, genom att klippas, i öronen; på senare tid nöjer man sig med att ha ulltrådar (röda, bruna) bundna genom hål i öronen (caddle 'förse med tråd').* 44 Ibland har fåret snöret om halsen. Gemensamhetsarbetet har här försvunnit: var crofter är sin egen herde. Under vintern hysas fåren i särskilda lammhus, lambhouse, med tak och ingång på gaveln. Mat inlägges i flera meter långa tråg, troch, som hänga i rep utefter långväggen c:a 4 dm. över golvet.

Fåren badas här två gånger om året insatta i en fålla med trägolv, dripper. Förr brukade man även smörja in (smeer) fåren med en blandning av tjära och vatten.

På Island har man också fårhus under vintern, vilket det strävare klimatet där kräver. En viktig skillnad är emellertid, att de isländska fåren mjölkas, vilket för längesedan upphört på Färöarna. Märkningen har på Island förr ej blott gällt får: »Nöt, får och svin, skall man märka i öronen, men fåglar i simhuden» bestämmer redan den medeltida lagen, Gragas (citat hos Bruun Forntidsminder s. 282 f.).

Kastrering av handjuren fiörsiggår efter olika metoder.

Hästen lägges omkull, varpå man skär hål på pungen, pungur, med en kniv. Sedan klämmas två trästycken, som utgöra den s. k. klämman, klemma, om såret genom att de bindas samman i ändarna, varpå klämman får hänga kvar en tid. En liknande metod återfinnes hos oss, t. ex. i Västerbotten.

Som kalv skäres tjuren, med en kniv, och stenarna, cista, slitas ur. Efter operationen kallas tjuren oksi.

När lammen äro små, brukar herden gälla (gelda) lammen i samband med märkningen vid juniraksturn. Han skär hål på pungen med sin kniv och sliter med fingrarna bort stenarna. Mest gällas de lamm, som gå uppe i de översta fjällen, där riskerna äro större för avkommans liv. Då ett sådant gällat får, geldseydur, blir fetare än andra, väljer man även ur den synpunkten högfjällsfår, vartill kommer att deras kött anses vara särskilt välsmakande.

Arbetet med kastrering anses ej förnedrande utan utfördes, när det gällde tjurar och hästar, endast av vissa däri skickliga bönder. Enligt Svabo Mns plägade hästen skäras i andra eller tredje året, ibland under fjärde. Efter operationen fick en karl vaka över hästen, så att han ej lade sig ned. Betalningen utgjordes av 20 shillillgar för var sten och en god måltid. Däremot ansågs det enligt samma källa vara förnedrande att skjuta eller flå en häst.

Medan hästar och får reda sig själva och endast undantagsvis få något extra foder, måste man dock sörja för vinterfoder till korna. Vanligen började man med slåttern vid Olavi 29/7, då man var färdig med torvtäkten. Man såg då över allt folk ute på slåtter. Denna utfördes kollektivt, och liksom hos oss var det också här fest i luften, och särskilt avslutningen, hembärningen av höet, hoybering, firades som en folkfest med gille, dans och sång.

Den gamla lien, liggi, slutar med en krumböjd hals, tjogv,* 45 med nabb, som inslås i orvet, orv, varpå halsen bindes vid orvet genom lindning med ett snöre. Det enda handtaget, hælor, är intappat i orvet och där narat fast. Orvet är anpassat efter slåtterkarlens längd. Liarna tillverkades förr av här och där bosatta välkända smeder.

Den färöiska typen av lie med kort och brett blad och långt, smalt, runt orv har varit den brukliga på Mainland, Shetland, till för 40 år sedan, då en lie av skotsk typ med två handtag, av vilka det ena växt ut till en förgrening av själva orvet, började användas. Lindningen har här efterträtts av en järnring liksom hos oss.

Det isländska orvet har ett, stundom två handtag, som då stå i vinkel mot varandra, vilket även är fallet med den skotska lien, om vilken den isländska i någon mån erinrar.* 46 Liksom fallet är vid våra halvlånga orv, stjärtorven, som levat kvar främst i de inre och nordliga delarna av Sverige, vilar även på Islsnd onvets ände mot vänstra överarmen.* 47 På samma sätt har även det gamla långorvet på Orkneyöarna* 48 liksom redan det liknande fornengelska långorvet förts.* 49 Lieföringen vid våra stjärtorv synes hänga samman med ett orv av samma typ som dessa nordvästeuropeiska långorv,* 50 hos vilka själva typen framtvingar den nämnda lieföringen.

Lien skärpes medelst ett bryne, bryni, som hålles i handen, då man slår med lien. Eftersom lämplig sten till brynen saknas på Färöarna, torde sådana alltid ha importerats utifrån. Då brynet vid inköpet brukade vara alltför hårt, stack man ned det i askan på eldstaden i stugan. Där fick det ligga några dagar och mjukna. Ett stycke från arbetsplatsen stod under slåttern en bytta, stampur, dit man gick, när man behövde skärpa lien. På Sandö men troligen endast där användes före brynet en bit av en sönderbruten slipsten, senda, ett ord här endast belagt från Sandö, men eljest väl känt i betydelsen 'större bryne av sandsten' från Norge och i liknande betydelse från Sverige.

Under de senaste årtiondena har man börjat begagna slipsticka, sponur.

Fasta slipstenar saknas i regel, ibland ser man dock flyttbara mindre sådana.

Männen slå gräset med lien, kvinnorna komma senare på dagen eller dagen efter beroende på vädret och breda ut gräset till torkning med händerna. När höet är torrt på ena sidan, vändes det av kvinnan, nu med hjälp av räfsan, riva, som här liksom på Island* 51 visar en enkel typ med skaft och tvärträ, rivhuvud, utan strävor. Det är ju också en i Norden hemmahörande åldrig typ. Räfsan tillverkas hemma. - När höet är torrt, dras det samman av kvinnan med rivan till ungefär två meter höga volmar, sata, som äro spetsiga, för att vattnet lättare skall rinna av dem. Enligt Svabo Mns användes rivan mer på Sandö än på de flesta andra orter. * 51b Dessa volmar få sedan stå ute till omkring 29/9, då hela höbärgningen avslutas med att männen bära hem höet på sin rygg med hjälp av ett 8 famnar långt hästhårsrep, hoyreip.* 52 Detta lägges först dubbelvikt på marken med en som löpögla tjänande hornring, held, mitt i bukten. En tredjedel av såten lägges på repet, som hopdrages först på längden och sedan på tvären. En lycka av repet, omvirad med hö, vilar mot pannan, så att bördan kommer att pressa mot panna, axlar och rygg.

Höet bäres till högården, hoygardur, ett med stengärdesgård inhägnat mindre område invid fähuset. Där uppbygges omsorgsfullt en höstack, hoyggj, vars storlek växlar efter antalet kor i gården. Stacken innehåller alltså gårdens hela höförråd. Man beräknar, att 15 såtor utgöra ett kofoder. Numera har man väl mestadels även en hölada. Sedan stacken jämnats till och kammats med räfsan,* 53 behänges den med några hörep, hoybendil, med stenar i ändarna, numer ofta ersatta av något nät, som man fått från engelska trawlare. Stacken skyddas härigenom mot stormen. Bendlarna snos på stället av flickorna med hö som material, oftast utan redskap, ibland med en s. k. bendlasneis, ett redskap i princip lika med den gotländska lunnakroken bestående av en kort käpp, som hålles i handen och kring vilken en påsatt träcylinder roterar. Man tar några höstrån, som sammanföras till ett knippe, som bockas på mitten, varefter tvinningen genom vridning uppstår av de två parterna. När materialet i handen tar slut, tar man en ny handfull och flätar in undan för undan nya strån. Sådana rep lindades förr även om de av trätrummor bestående skorstenarna. Hörep, simmints, med tyngder i nyttjas på Shetland både till tak och till höstackar, haystack. Även där ser man hörep runt skorstenarna. Tak med dylika tyngder hängande i hörep träffas på Irland. Utnyttjandet av gräset som material torde vara ett västerifrån kommande inslag i färöisk kultur.

Höet som foder har på Färöarna ofta nog ersatts av annat, som delvis haft karaktär av nödfoder, t. ex. agnar, valkött, sill, fiskavfall och torkad sej.* 54 Halmen gick endast i nödtid till boskapen, emedan den behövdes till taktäckning.

 

JORDBRUKET.

Jordbruket ter sig på Färöarna påfallande primitivt. De branta, stenbundna backarna, skiftet av byjorden i mycket små jordlappar, det för sädesbruk ej särskilt gynnsamma klimatet, ha samverkat till att hålla åkerbruket kvar på en mycket ursprunglig nivå, som bl. a. kännetecknas av att plog,* 54b harv, vält och slaga nästan helt saknas på Färöarna. Endast i undantagsfall träffas så moderna redskap som slåttermaskin och hästräfsa. Sädesodlingen har i stor utsträckning endast haft till uppgift att skaffa en rikare höskörd: sedan jorden varit utlagd till åker under ett år, tar man sedan hö därifrån under de följande 8--10 åren,* 54c alltså ett slags primitivt skifte, som vi också i Sverige haft motsvarighet till. Medan färingarna numer importera 99 % av sitt brödsädesbehov, infördes ännu omkring 1860 blott 3/4 av säden. Samtidigt har mjölförbrukningen fördubblats sedan 1860. Under längre tillbaka liggande tider torde importen ha varit av mindre betydelse. Man kan härav sluta, att bröd under äldre tider varit en lyxföda. Enligt Landt var hälften av en drylur 'bulle' genomsnittliga brödportionen för vuxen person pr dag. Då en sådan drylur just icke synes innehålla mer än en mycket liten limpa, måste brödbiten ha varit ytterligt knapp; den har i stor utsträckning måst ersättas med fisk etc.

På våren omkring 1 maj börja männen med att med sin egendomligt formade långsmala spade, veltingarhaki, gräva om jorden, velta. Metoden var olika, allteftersom marken var slät, gropig eller backig.

Vid slät mark brukar man först med spaden sticka ut, loysa, en torva (flag Viderö) av 35 cm. längd och av spadens bredd. Torvorna vändes upp och ned med det gröna nedåt, varvid den första raden av torvor kommer att ligga på gröngräset bredvid åkern. När hela åkerbiten är vänd, lägges gödningen på med en grep, kvisl, torvorna läggas tillbaka i sitt gamla läge, dock med det gröna mot marken.

På slät mark kan man längre fram på våren använda sig av knævelting. Först lägges då gödningen på den ännu ej bearbetade jorden. Sedan börjar man loysa med spaden som vid föregående metod och vänder torvorna så, att de komma att ligga på sin gamla plats men upp- och nedvända.

Där marken är backig, brukar man skjota upp ur grøv (till skjota 'kasta'). Man börjar som vid föregående metod med att breda ut gödningen på den obearbetade gräsvallen. Sedan gräver man åkern till ett djup av spadbladets längd, kastar upp jorden, så att den täcker gödningen och så att ideliga djupa fåror eller diken uppstå. En sådan åker, teigur, får en genomskärning som en såg. Genom de många djupa fårorna rinner vattnet lätt av.* 55 Åkerns bredd är 3-4 mr.

Efter velting kommer sådden av det egna odlade sädespartiet. Kvinnan - det var alltid hon som sådde på Färöarna - sår ur en påse, ett laggkärl el. dyl.; på Viderö skulle sådden förrättas helst av husmodern själv, ogärna av pigan, ur en helt liten, avlång låda, stolpi, som därvid hölls under armen. Det borde alltid ligga ett ägg - på andra håll en kniv* 56 - i säden. När tegen är besådd börjar kvinnan saxa, d. v. s. hacka jorden i små stycken, så att jordklumparna gå sönder, varvid samtidigt kornen myllas ned i jorden. Vid saxningen användes samma spadtyp som vid grävningen, men kvinnospaden, saksingarhaki, är något lättare. Denna spade nyttjas även vid torvtäkt under namn av torvskeri. Vid saxningen hålla kvinnorna händerna om spadskaftet och stöta spaden ideligen mot marken. Till saxningen brukar kvinnan pynta sig i vitt förkläde och vit huvudduk, klutur.* 57 Ofta deltog hela husfolket i saxningen (Landts. 311). På Viderö lär spaden ersättas av en järnräfsa, en saksingarriva.

Efter saxningen fingo barnen genast hjälpa till med att med en träklappa på långt skaft, en klarur, klappa till och jämna jorden, något som kallades att mylda (jfr. sv. mull). Liksom spaden eller räfsan ersätter harven, får träklappan fylla vältens uppgift hos oss.

Som gödning användes spillning från kreaturen, som enligt Svabo Mns uppsamlades i en fördjupning invid ladugården, vars botten var stensatt. En stor roll spelar även tång av olika slag, som driver upp på stranden och där vanligen lägges i högar för att ruttna. På en del håll, där den icke driver upp av sig själv, skäres den med lie på långt skaft.

Gödningen bäres ut antingen i leypur på egen rygg eller i ett par leipar klövjade över hästryggen till åkern.

Vid midsommartid skall åkern rensas, vilket är välbehövligt, eftersom grävningen ofta blott består i att man lyfter upp det översta torvlagret med spaden, varpå gödsel ditlägges och den vända torven lägges på igen. Hela husfolket ligger då på knä i åkern för att luka den för hand. Men den gamla färöiska åkern brukade ej heller var så stor, 3-4 mr bred.

När säden börjar bli mogen, sätter man gärna upp en fågelskrämma för att bli av med snyltgäster bland fåglarna (Svabo Mns).

Skörden, akurskurdur, äger rum i september, då man skär kornet (skera akurin) med akurknivur. Denna skära eller »åkerkniv» utgöres antingen av en vanlig fällkniv eller av en långkniv med en svagare eller starkare ansats till böjning, gjord aven utsliten lie, i det senare fallet kallad snubba. Den svängda skäran, som träffas i Norden liksom även på den skotska övärlden* 58, synes ha varit föga brukad: redan Svabo uppger, att han blott kände en bonde, som begagnade den, vartill han fogar den betecknande uppgiften, att bonden ifråga icke kunde förmå sitt folk att bruka den. Vid arbetet griper skördaren, en man eller en kvinna, med handen om några strån och skär av dem, griper sedan några nya strån och skär, tills han fått handen full. Denna handfull, hond, lägges då på marken. När man skurit av 10 nävar, läggas de samman till en legd, som sedan i sin tur bindes till en kärve, bundi, medelst ett halmrep, kornbendil, som man tagit med sig hemifrån och som där snotts i förväg. 12 bundi bilda ett tolv. Skördens storlek beräknas i tolfter. Man frågar varandra: Hur många tolv i den åkern?

Enligt Svabo Mns skiftade kärvarnas storlek i olika trakter. På Sandö gav t. ex. 18 kärvar, bundi, en tunna säd, på Sumbö åtgick därtill 8 bundi.

Somligstädes fingo tjänarna till en uppmuntran ett bindinga-bundi, som kunde vara dubbelt så stort som ett vanligt bundi (Svabo Mns).

När åkern är skuren, bärs säden hem på ryggen medelst hörepet eller i grotleypur (på Viderö i vanlig leypur). Hemma inlägges säden i en primitiv loge med stenväggar, grothus, där man då har axrepan, eller också, om man saknar loge, direkt in i torkhuset, sodnhus, där i så fall även själva tröskningen utföres.

Tröskningen började med att mannen skulle slita av, ripa, axen. Han tog en hond ur den nu upplösta kärven, bundi, lade in den mellan taggarna i en järnkam, ripari, som fästes mellan ett par dörrposter eller snett över ett hörn, och drog kraftigt, så att axen föllo ned under repan. När man repat en sodnur, d. v. s. så mycket korn som torkas på en gång på ugnen, sodnur, i torkhuset, sodnhus, bäres axhögen, om repningen ej försiggått i sodnhuset, i leipar in i detta. En kvinna står uppe på ugnen, tar emot leipen och häller ut axen över det på spjälor, sodnspølur, liggande halmlagret över ugnen. Vid en torkning, sodnur, torkades c:a 8-10 leipar ax. Sedan tände kvinnan, sodnkona, torvelden i ugnsmynningen, sodnmunni. Sedan en torveld brunnit ut, vilket tog c:a två timmar, gick kvinnan upp på ugnen och vände på axen. Sedan följde en ny eld, tills säden var fullt torr, vartill vanligen åtgick fyra eldar. Elden sköter kvinnan med hjälp av en eldtång av järn, klovi. Den torkade säden drar hon sedan ned från ugnen med en höräfsa, varpå själva tröskningen vidtager. Som lön för sitt besvär fick sodnkonan dels turkageykn (så mycket korn som hon kunde hålla mellan bägge händerna) av var sodnur, dels de ax, som föllo ned mellan spjälorna, sodnkjerakorn, dels det korn som var kvar i agnarna efter dryftningen (Svabo Mns).

Efter repningen tillvaratages även halmen. Denna lägges på nytt i kärvar, bundi, varefter man börjar rensa, strugva, halmen från ogräs. Vid denna strugving griper man om en del av stråna, där axen förut sutto, knäcker till litet, skakar så av gräset, som ju är kortare än kornhalmen och därför vid skakningen faller av, och stryker sedan bort det gräs, som alltjämt finnes kvar, med fingrarna. På Österö kom därvid en egendomlig träkam, strugvari, till användning. Att döma av detta redskaps obetydliga utbredning är det väl ett förhållandevis ungt redskap. Härför talar även att ordet självt till sin bildning verkar ungt i färöiskan (meddelande av bibliotekarie M. A. Jacobsen, Torshavn).

Den rensade halmen ombindes med halmrep, i det att man med händerna vrider och knyter ihop ett band runt kärven. Halmkärvarna, holgi, sammanställas till en sockertoppformig stack, halmaskrugv, i högården.

Halmen ersatte eller kompletterade näver vid takläggning, vilket förklarar den möda man nedlade på dess rensning; ibland användes den såsom nämnts som foder.

Tröskningen av de repade och ugnstorkade axen försiggick undantagsvis i rökstugan, eljest i sodnhuset eller i ett grothus, som tjänade som loge. Både torkning, tröskning och rensning av säd hörde till kvinnosysslorna. Enligt Landt s. 315 ansågs det här och där nästan oanständigt, att manfolk toge befattning med dessa sysslor. Vanligen brukade tre kvinnor tröska (treskja) samtidigt; de lågo då på knä och slogo med sina träklubbor, treskjitræ eller treskja, i takt, vilket fordrade en viss övning. Säden låg därvid på det hårda jordgolvet, som kallades treskjan, eller också på en träplatta med samma namn. Dennas storlek var cirka 1,5 x 1,5 cm. Tröskplattan torde vara en senare uppfinning, ty på Viderö är den okänd och själva ordet saknas i Jacobsens-Matras ordbok. - När man klubbat en stund och säden spritts för mycket, sopade man den samman med en kvast av fågelvingar, kvastur, och fortsatte sedan att klubba, tills kornet helt lossnat från axen.

Nu vidtog rensningen. Kvinnan lade dryftetråget, tiningartrog, på golvet och sopade med vingen in kornet i tråget. Sedan grep hon tråget med bägge händerna i handtagen och skakade det upp och ned, vilket kallades att tina, så att agnarna flögo utåt. Därefter satte kvinnan sig med tråget i knäet, och om det ännu fanns kvar något grovt och tungt orent, som icke tinats bort vid skakningen nyss, tog hon bort det med handen. Agnarna, som lagts i ett hörn, gåvos sedan i torrt eller kokt tillstånd åt korna.

Där med var det mödosamma arbetet med tröskningen slut, och sedan kom det ej mindre slitsamma strävandet vid handkvarnen.

De färöiska tröskredskapen och metoderna äro påfallande primitiva. Dock kunna vi även för tröskningens vidkommande iakttaga en tydlig utveckling. Vad axrepan angår, erinrar den genom sin typ, särskilt genom att de två yttersta tinnarna äro böjda utåt i ögleform, om danska och sydvästsvenska linrepor.* 60 Tydligen är det lagman Debes (död 1769), som väl i samband med sina juridiska studier i Köpenhamn också sett linrepan begagnas i Danmark och hemkommen överflyttat den till att tjänstgöra som axrepa. Svabos uppgift i Mns, att denne Debes är denna repas uppfinnare, bör väl fattas på ovan antydda sätt. Att redskapet är ungt framgår redan därav, att dess förebild, den dansk-svenska typen av linrepa, torde att döma av dess utbredning vara jämförelsevis ung och vidare av att axrepan ännu på Svabos tid ej var i bruk på Österö.* Axrepans införande betydde ett framsteg. Därförut hade repningen skett med fingrarna. För hand repade en man 3-5 kärvar mot 20--30 med ripari, varvid arbetaren dock måste ha två medhjälpare.

Före tröskningen har man som nämnts torkat säden på halmbelagda spjälor över en ugn i ett sodnhus. På Svabos och Landts tid ersatte Norderöbor, som blott hade litet korn, ugnstorkningen genom torkning av säden på runda eller fyrkantiga torkramar, meis* 61, upphängda över härden i rökstugan. Där meis användes, försiggingo både repning, torkning och tröskning inne i boningshuset.

Själva ugnen visar nära frändskap med motsvarande ugnsform på Shetlandsöarna. Även där ligga ribbor över ugnsöppningen, vilka vid torkningen täckas med halm. Jag har på annat ställe sökt uppvisa, hurusom denna form av torkhus med ugn liksom den i västra Sverige spridda kölnan med sin spjälbotten över ugnen sammanhänga med kulturella impulser från den brittiska övärlden. Terminologien visar åt detta håll. Själva ordet sodn (med -dn ur äldre -rn; jfr färöiska hodn 'horn') som även är belagt från Norge (Romsdal, Nordmöre, Innherad) är lån från kelterna (jfr gaeliska sorn 'bakugn, ugn för korntorkning') som i sin tur fått ordet ur latinet (jfr lat. furnus 'ugn'). Man jämföre härmed ordet kölna, som via det engelska kiln kan ledas tillbaka till lat. culina 'kök'.* 62 Den t. ex. på Norderöarna kvarlevande torkningen på meis är tydligen den ursprungliga metoden, som sedermera ersatts av torkningen över ugn i ett särskilt ugnshus. När ugnstorkningen börjat införas, veta vi icke. Dock bör av språkliga skäl detta ha skett före övergången -rn till -dn, d. v. s. före 1500.* 63

Vid själva tröskningen ersättes den eljest i våra delar av Europa åtminstone sedan medeltiden spridda slagan av dess föregångare, en grov påk. Både i Norge och på den skotska övärlden tröskar man med en slaga. EnligtSvabo Mns ha de fattiga ej ens haft denna klubba att tillgå, utan de nöjde sig ibland med att bulta med en avlång sten - sten fanns det gott om, trä däremot var en dyrbar vara på Färöarna.

Hur man egentligen skall förklara att sådana gamla redskap som slagan, den typiska skäran etc. saknas inom den gamla färöiska bondekulturen, är väl en fråga, som tills vidare måste lärornas öppen. Man kan emellertid hänvisa till ögruppens starka isolering och dess fattigdom, som givit den färöiska kulturen karaktären aven typisk randkultur. När det gäller jordbruksredskapen, har väl åkerbrukets ringa utbredning här spelat en viss roll.

Tröskningen på färöarna löser, efter vad jag tror, slutgiltigt ett problem, som europeisk språkforskning länge haft att kämpa med. Det är väl känt, att de romanska låneord, som utgå från det germanska verbet tröska, betyda trampa el. dyl., en betydelse som saknas på germanskt område. Meyer-Lübke, som beIlandlat hithörande problem i Wörter und Sachen I, gissar på att germanerna en gång låtit djur trampa ut säden, en i Medelhavsländerna av ålder hemmahörande metod, som dock är fullkomligt okänd från äldre tiders Norden. Nu visar det sig emellertid, att man på Färöarna ännu vid slutet av 1700-talet lät klubbningen föregås av en trampning av säden (Svabo Mns, Landt).* 63b När kornet nedtagits från ugnen, trampa, troda, två eller tre flickor med bara fötter på axen mot en på sned mot dörröppningen ställd dörr, tills axen något krossats, varpå själva klubbningen tar sin början.

På Shetland fick jag i somras en motsvarande uppgift. Efter den egentliga tröskningens avslutande lät man pojkar med nakna fötter trampa, rub, i en så, tub, i vilken den tröskade säden ligger.

Jag finner det därför i hög grad sannolikt, att vi på Färöarna ha den forngermanska tröskningsmetoden bevarad: efter att ha slitit av axen med fingrarna har man trampat, »tröskat», säden med nakna fötter, varpå man bultat säden med en käpp eller klubba.

Måhända har Färöarna också bevarat den forngermanska rensningsmetoden med sin dryftning i tråg, en metod välkänd även från vårt land. Vår andra rensningsmetod, att kasta säden med en skopa, saknas härute; den är väl i så fall ett yngre tillvägagångssätt i våra delar av Europa. Härför talar även att Söndmöre ännu vid 1700-talets mitt konservativt fasthöll vid att dryfta i drøfting 'tråg', sedan kastning införts på andra håll i Norge (Ströms Beskrivelse över Söndmöre I, 349 f.)

I det stora hela visa de färöiska tröskmetoderna så när som på ugnstorkningen väsentliga avvikelser från de på de skotska ögrupperna Igängse. På Shetland tröskar man med en slagtyp, som nära överensstämmer med den äldsta svenska formen, den, som träffas i övre Sverige. - Därute brukar man även slå kärvarna mot ett underlag med taggar eller järnstänger el. dyl. Redskapet företer en stor variation i typ. Man uppgav för mig allmänt, att detta redskap blott vore några årtionden gam, malt, vilket även av andra skäl föreföll troligt, trots att detta redskap har primitiva motsvarigheter på andra håll. Efter tröskningen pläga två personer skaka (to winnow) säden på en kvadratisk halmmatta, flaki* 64 varvid vinden tar bort agnarna. Efter torkningen över ugnen få pojkar trampa säden med nakna fötter i en så, tub, varefter man börjar på nytt skaka (to fan) säden, denna gång på en stor rund bricka, weight, gjord av ett tunnband, överspänt med avhårat fårskinn.* 64b Ibland utgöres stommen av en i ring böjd, 3/4 dm. bred bräda. Denna djupare form påstods vara den äldre. Efter rensningen följa sedan malning och sållning.

Likheter mellan Shetland och Färöarna äro utom den redan nämnda trampningen av säden även avsaknaden av kastning, i vilket fall dock Färöarna nära överensstämmer både med närmaste trakter av Norge (Söndmöre) och väl även med England i övrigt.* 65

Vid sidan av säd har man på Färöarna även odlat angelika (archangelica officinalis), rovor och potatis. Synnerligen primitivt verkar utnyttjandet av den halvvilda angelikan (hvonn). Invid huset finnes ofta en kringgärdad hvanngardur, stor som ett vanligt rum. Ibland är det högården, som tas i bruk för odlingen. Vid midsommartid, då angelikan växer frodigt till manshöjd, skär man med kniv av bladstängeln, som benämnes hvonn; den blombärande stängel, hvonnjolur, är oduglig och ratas. Beredningen är enkel: man skär först bort bladen så att endast huvudstängeln med sina tre grenar, bein, sitta kvar, den odugliga ytterbarken skalas bort, stängeln klyves, delas i småbitar och är sedan omedelbart färdig att ätas.

Angelikans odling - om man så kan kalla den obetydliga vård, som kommer på dess lott - är på sina håll ganska ung. Ännu vid slutet av 170Q-talet voro hvonngårdar sällsynta på Norderöarna (Svabo Mns) och enligt vad herr R. Thomsen, Koltur, berättat mig, var på denna ö hans farbror den förste, som omkring 1845 började odla hvonn invid gården i sin Kalgardur, där man förut odlat rovor, på färöiska kal. Alltjämt heta hvonngårdarna på Koltur kalgardar. Förut hade man där liksom ännu på sina håll tillvaratagit särskilt den i de otillgängliga fågelbergen växande vilda hvonnen.* 66 Man kunde då ej bära hem sin skörd i leipen utan brukade i stället kasta ned den i sjön, där en väntande båt samlade in den.

Hvonnen ätes som sagt rå, ibland även sockrad tillsammans med tjockmjölk, romastampur, ibland ätes den till fleytir 'mjölk med ostlöpe i, som omrörts flitigt'. Hvonnen gör alltså närmast tjänst som en slags krydda till mjölkmat. Den både odlas och ätes halvt på lek och har föga ekonomisk betydelse numera.

Det förefaller troligt, att utnyttjandet av angelika har gamla anor i Norden. Roten och stjälken åtos förr i Norge och på Island* 67 och även våra lappar ha använt sig av denna växt.* 68 Från Söndmöre säges att man förr reste i flockar till fjälls vid midsommartid blott för att äta angelika »ligesom til et Gæstebud»; både rot och stjälk kommo till heders.* 69 Även i Ryssland* 70 äta barnen stängeln av denna växt, där vi för övrigt även möta samma festliga insamlande av vissa vilda växter, som omnämndes från Norge om angelikan.

Före potatisen odlades rovor, som ha benämnts kal eller føroyska røtur, och varje gård hade då sin kalgardur med rovor i. Ännu 1924 odlades rovor av gamla slaget på Koltur. Svabo uppger omkring 1780, att potatisen ännu är föga spridd, detsamma uppger Landt 20 år senare. Enligt en uppgift av en 80-åring på Sand skulle potatisen där ha blivit spridd först omkring 1820. Tydligt är att potatisen först sent slagit igenom. Man kan här jämföra med Shetland, där potatisen skulle ha kommit i bruk redan omkring 1750.* 71

Vid hackning och kupning av potatisland användes på Sand en hacka, hyppijarn, vanligen skott med en uttjänt spadskoning. Redskapet torde vara kommet med potatisodlingen och saknas ännu nästan helt på Norderö. Även ordet är sent inkommet (jfr da. hyppejärn till medellågtyska hypen, ty. häufeln).

 

SLÖJDER M. M.

Skinnberedningen spelar alltjämt en viktig roll i hushållen på Färöarna. Då ingen skog finnes, har man heller ingen bark att tillgå, utan man nöjer sig med ett surrogat, roten av potentilla erecta 'blodrot', som emellertid betecknande nog fått överta den riktiga barkens namn. Roten kallas nämligen för bark på färöiska.* 72 Utrustad med en grävpinne, barksneis, går kvinnan ut i marken, och där hon finner blodrotens små gula blommor lysa, gräver hon upp dess rot och lägger den i t. ex. en medförd påse av fårskinn eller i en hit 'påse av koblåsa'. Hemkommen krossar hon knäliggande rötterna, »barken», till en gröt i små hål i en klippa, barkhella, invid stugan medelst en sten, barkstein. Barkgröten kokas sedan med urin och skinnet lägges i över natten. Denna behandling med urin och rot av potentilla kompletteras genom sträckning och gnuggning av skinnet - samtliga metoder bära ju en ytterligt primitiv prägel.

Skorna, som visa samma typ men olika material för män och kvinnor, tillverkas av vart kön för sig. Kvinnorna göra sina skor av det mjukare fårskinnet, männen nyttja ko-, ev. häst- eller sälhud till sina skodon. På få minuter är ett skopar tillverkat. Skoämnet, skødi, av ett enda stycke skinn, dras samman fram- och baktill medelst en söm. Kvinnoskorna sys med lintråd, mansskorna med en urprimitiv tråd av valsenor. Sedan skäres ett hål baktill för ullsnöret - vitt för män, rött för kvinnor - som lindas runt benen.

I detta sammanhang må erinras om det ytterst primitiva utnyttjandet av djurmagar och urinblåsor till påsar och säckar. Beredningen är enkel. Magen eller blåsan blåses upp, får hänga och torka och är efter rengöring omedelbart färdig att tagas i bruk.

Sålunda nyttjas urinbIasan både av häst och ko under namn av hit till förvaring av ull, blodrot etc. (jfr norska hit 'skinnpåse', fornisl. hit dets., nyisl. hit 'stor skinnpåse, bälg').

Den lilla blåsan, blødra, från fåren bruka barnen på lek slå sönder med en knall, bresta blødrur, speciellt vid bröllop, väl för att härma männen, som då pläga skjuta med bössor.

Också magen från stora hälleflundror tillvaratagas såsom hit att ha ull i etc. - Magen av grindvalen, kikur, nyttjas i flerahanda uppgifter och kallas då vanligen alltjämt kikur. Tranen till lampan förvarades sålunda i en lysikikur; ibland tjänstgjorde den som påse, hit, för ull, och ofta blåstes den upp till boj eller flöte, kikur, till fisklina. En kikur 'valmage' kunde även användas som mjölsäck till och från kvarnen, varvid den var placerad i en leipur. Stundom användes den som ullsäck. - Den vattentäta påse, prilla, vari fågeljägaren nedlade lomviens ägg, kunde också utgöras aven sådan kikur* 73; ibland använde han dock ett vanligt skinn, som hopdragits i hörnen och sedan ombundits med ett snöre, så att en vattentät påse uppstår (Svabo s.4).

Både som prilla och som flöte kunde också brukas en avhårad, helflådd kalvbälg med igenstoppade kroppsöppningar. Sådana helflådda bälgar äro liksom blåsor och magar säkerligen uråldriga förvaringskärl, fast de i Sverige endast kunna spåras i mycket obetydliga rester. Jag erinrar i övrigt om Orientens vattensäckar, om rennomadens utnyttjande av blåsor och magar* 74 etc. Av utomordentligt intresse är därför den bild 20 återgivna klædsekkur eg. 'klädsäck', gjord av skinnet av en svidnungur 'sälunge', som bäres som en sidväska över ena axeln.* 75 Vid tillverkningen av en sådan bälg skär man upp strupen och vränger sedan av huden hela vägen. På bilden synes, hur både ben (fitjing) och stjärt (hali) sitta kvar, ja, t. o. m. ansiktet med morrhåren kunna skönjas. Till denna bärsäck hör en brokig bärögla, fetil, flätad för hand av tolv trådar samtidigt, s. k. tolvtradaband. Onekligen erinrar detta fornpräglade bärdon, där t. o. m. sälens ansikte, gron, med dess morrhår, skegg, kunna iakttagas, om den nordiska gudasagans berättelse om de vandrande gudarna, som nödgades fylla en utterbälg till randen med guld. Då ännu ett morrhår syntes, täcktes det med en dyrbar ring. Bakom sagan bör ligga kännedomen om säckar av bälgar. Dylika primitiva helflådda säckar äro utom från Färöarna och Island eljest okända från modern nordisk allmogekultur. Först i det finska Karelen möta oss bär don av kalvbälgar.* 76

Även av sälens fötter får man små bälgar, vilka nyttjas till tobakspungar. De heta liksom sälens fötter kopalabbi. Jämför den här avbildade svanfoten, vari man förvarat sydon.

En viktig sysselsättning för färöbonden är torvtäkten, måhända en gång den viktigaste av alla, den som möjliggjorde en bosättning härute, då denna skedde på 800-talet e. Kr. Överflöd på fisk och jaktbyte, det saftiga betet kunna väl ha lockat till bosättning, men det är väl först tillgången på bränsle, som möjliggjort den. Vi ha såvitt jag vet ingen anledning att hos nordborna förutsätta någon nämnvärd användning av tranen i annan uppgift än som lyse. Att gödsel brukats som bränsle på Färöarna är mig okänt men är därför givetvis icke uteslutet. På Island tar man tillvara fårgödseln i fårhuset, som skäres i skivor, vilka sedan resas mot varandra och torkas. I somliga trakter av Nordlandet är gödseln det enda bränsle, som förekommer.* 77 Man frågar sig emellertid, om på Färöarna, där i motsats till Island skog aldrig funnits, kogödscl någonsin funnits i tillgänglig mängd för det årliga bränslebehovet. Där kunna vi ju icke räkna med vare sig häst- eller fårgödsel, eftersom hästar och får gå ute året runt och häst och fårstall saknas. Man synes därför vara berättigad att förmoda, att en bosättning på Färöarna förutsatte kännedomen om torv som bränsle.* 78

Torven skäres sommartid, torkas och transporteras hem vid behov, vanligen på den egna ryggen i leypur. Torvspaden, torvskeri, visar samma typ som den vanliga spaden, men på senare tid har den på många håll vid sin sida fått en form, där järnskoningen, grev, nedtill utvidgats med en vinkelställd vinge, pinnur. På Sand kom denna spadform i bruk omkring 1900. Denna spadtyp med vinkelformigt blad synes vara spridd över stora delar av Storbritannien (Pertshire i Skottland* 79 Wales* 80), ja, den träffas på de Frisiska öarna,* 81 där man med den fördelar den till bränsle tjänande gödseln i lämpliga briketter. Den shetländska torvspaden, som förövrigt bär samma namn som det färöiska redskapet, tushker, (samma ord som det färöiska torvskeri), har på senare tid utvecklat sig ett steg längre. Vingen har kraftigt förlängts och vid skoningens andra sida har en andra vinge tillkommit. Den färöiska torvspaden har alltså tydligen kommit från sydost och har även fått sin förbättrade form med vinkelformigt blad på samma väg: det förefaller icke otroligt, att liksom spaden kommit därifrån, även torvkulturen över huvud taget ytterst stammar från samma håll.

Rikedomen inom djurlivet utnyttjade färingen även på en mångfald andra sätt, främst till mat förstås. Av jaktdjurens päls fick han ett och annat klädesplagg; eljest var det fåren som fick släppa till ull: han var klädd i ylle från topp till tå, t. o. m. skjortan var av ylle.

Av ben och knotor tillverkade man åtskillinga ting. Av kulan till överarmbenet på kon gjorde man sländtrissor; en del av benet från frambenet av samma djur splitsade man rep med; med ett ihåligt svanben blåste man upp de nämnda bojarna till långlinor med; dessa kunde också liksom svanpennor användas som nålhus. Skulderbladet av grindvalen försågs som nämnt med ett skaft vid ledgropen och nyttjades som gödselspade, skubla.
Valens revben tjänade som lunnar (lunnur) att dra upp båtar över vid båtstället, dess kranium, grindaskøltur, upplades till gärdesgård, speciellt vid högården, dess ryggkotor, grindageisli, gjorde tjänst som stolar inne i rökstugan eller som städ att bulta torrfisk på. Mindre valknotor lekte småttingarna med. Små och stora lekte dessutom ett slags spel med de tolv småbenen i kons eller fårets fötter, kompletterade med en trettonde pjäs, knotan i kons knä. Spelets ålder antydes redan av ordet jallar 'jarlar' för fyra av dessa knotor. I British Museums salar ligga många dylika knotor, som gamla och unga lekt med i det gamla Rom och Grekland.* 82

Av horn pressade man skedar med hjälp av en press, sponalag, vars typ stämmer med svenska sådana.* 83 Även dryckes-, krut- och snushorn, bägare och kammar tillverkades av horn. T. o. m. koklöven föraktades icke. Den kokades, skrapades ur, lades i ett sponalag och pressades till sked. Som skaftet var mycket kort, användes sådana klövskedar av småttingarna.

När på så sätt skinn, kött, magar och blåsor, ben och horn utnyttjats, finns ju inte mycket kvar. Färingen förstod dock även att av valsenan bereda sig en förträfflig tråd att sömma ihop mansskorna med. Här må tillfogas att rockans skinn flåddes av och användes till både skor och förkläde.* 84

Ett rikt kapitel är som vanligt det textila arbetet. Som nämnt växer varken lin eller hampa på öarna. Däremot har hampa importerats. Det förnämsta spånadsmaterialet har ullen varit. På senare tid ha moderna kardor, kardi, ersatt de äldre, skaftade kammarna, togkambur (till tog 'ull'), som hos oss använts vid lin- och hampberedningen.

Ännu finnas sländor mest i var stuga. På Sandö spinner kvinnan på en mindre slända, tradsnælda, mannen på en tyngre handsnælda eller reipsnælda. Sländorna ha alltid trissan sittande närmare kroken än tenens andra ände, de äro alltså övertyngda. Åtminstone på Österö har det varit vanligt, att man snott sländan mot ett skinn, snuiskinn. För spinning av vanlig ulltråd har en egenartad form av storrock, rokkur, med hjulet fästat vid väggen, länge varit i bruk. Enligt Svabo sid. 102 lärde under Kristian V:s regering 1670-99 två shetländare färingarna att spinna på skotrokke, varmed just den nämnda storrocken avses.* 85 Den stående vävstolen är däremot så fullständigt försvunnen att ej ens medelålders personer i Sand kunde minnas den* 86 och dock föreslår ännu omkring 1800 Landt sid. 407 att man borde sända ut vävmästare för att lära befolkningen att använda den liggande vävstolen.

Sedan gammalt är det egendomligt nog männen som karda och spinna, medan kvinnorna sticka. De »isländska» tröjorna påstås till största delen komma från Färöarna!

Mannen spinner även snören till rep med kastvinda, hampasnælda. Parterna slås samman med små nyckelliknande krokar, teymaspjaldur, som ha särskilt intresse som föregångare till den hos oss mest spridda formen av repstol med flera krokar. Typen, som väl är utvecklad ur spinnkroken, är mig eljest okänd, och synes i det övriga Norden ha försvunnit. Med dessa krokar lägger man endast snören av fyra parter. Till tre parter brukas en snøristolur, som liknar den nämnda, hos oss förekommande repstolen och som är belagd redan hos Svabo s. 47.

Egenartade äro färingens sätt att bära, som äro fördelade efter kön. Männen bära med bärögla gående över pannan, kvinnan lägger fässlan över bröstet. Även här torde vi ha gamla sammanhang med de Brittiska öarna. På de skotska öarna bära numera både män och kvinnor med fässlan gående över bröstet. Dock torde sättet att bära med bandet över pannan icke vara helt försvunnet i Skottland. Enligt vad chefen för National Museum of Antiquities, J. Graham Callander, Edinburgh, berättat mig, bära fiskarkvinnor stundom sin korg, creel, i ett band över pannan. Däremot synas själva bärdonen hänga samman med nordisk kultur. Den för Färöarna så typiska spjälburen, leypur, kan vara en ur den skandinaviska mesen utvecklad form. Detta skulle framgå av leypurns primitiva form, som under namn av grotleypur användes att bära sten etc. i. Den skiljer sig från de skandinaviska stegeformade mesarna endast genom sin hylla nedtill.* 87 Dock förefinnes även den möjligheten, att färingen, ev. islänningen upptagit de spjällådor, som av gammalt på nordisk botten använts t. ex. för förvaring av ull.

Laggkärlet för mjölk med det överspända, rakade fårskinnet, vari kvinnan bär mjölken, erinrar om de på Vestlandet i Norge brukliga mjölkbyttorna* 88, som även spännes över med ett skinn och som bäres på ryggen, fast med två fässlor.

Hästen får också göra tjänst som bärare: man klövjar leypar över hästryggen. Klövsadeln, klibbari eller klyvberi, dyker upp med samma namn och av samma typ på Shetland. Jag har redan tidigare i denna tidskrift uppvisat, att denna nordiska sadelform varit allmänt spridd över hela den av nordisk kultur influerade atlantiska övärlden (Island, Färöarna, Shetland, Orkney och Caithness, det sistnämnda gammal nordisk koloni på skotska
fastlandet).

Typen har tidigt lånats av lapparna men är eljest på skandinavisk botten sedan lång tid tillbaka försvunnen. Den torde ha givit vika för den träsadelform, som vi i Sverige ha belagd sedan folkvandringstid.* 88b

Hjuldonen äro tydligen sent importerade och träffas endast sporadiskt. Gammal verkar däremot den grotsleda »stensläpa», som saknar ståndare eller fjättrar och till typen stämmer med vår stendrög. Det viktigaste kommunikationsmedlet har båten varit. Alla byar ligga vid sjön. Det må här endast nämnas, att båtarna här ute till in på sista tiden visat påfallande likhet med vikingatidens farkoster.

Utrymmet tillåter inte att här ingå på andra arbetslivets områden; dock må födans beredning vidröras med några ord.
- Öarnas för alla vindar utsatta läge har utnyttjats för luftkonservering, framför allt av den för export avsedda klippfisken: kött och fisk hänger eljest i spjälhus, hjallur, småfisk sitter på spett efter husväggarna. Rökning praktiseras föga, i så fall hänger man blott upp det som skall rökas i den öppna eldstaden. Grindvalskött plägade man enligt Debes s. 160 salta med ett svart salt, som man själv utvann ur tång, som torkades och brändes till aska.

Brödtillverkningen var och är delvis ännu en besvärlig procedur. Alltjämt males nämligen det inhemska kornet på handkvarn; vattenkvarnen är alltjämt mindre vanlig; Landt s. ;318 beräknar dem till 20 på Färöarna. Handkvarnen vreds dagligen under sång av en, två eller tre kvinnor samtidigt. Det osyrade kornbrödet bakades varje afton för morgondagens behov. Det askbakade brödet förekommer i form av cylindriska c:a 2 dm. långa bullar, tjocka som en handled. En sådan drylur utgjorde två personers brödranson till en måltid. Endast till fester bakades en tum tjocka kakor av rågmjöl (Landt).

Mjölkberedningen visar ungefär samma verktyg som hos oss. Mjölken kärnas i en kirna, vars lock är fördjupat till ett litet laggkärl och därigenom visar släktskap med de dansk-tyska kärnor, som i Sverige träffas ända upp i Västergötland.* 88d Mjölken förvaras i låga bunkar, stampur. Silträ förekommer i två former, dels den vanliga med armar, dels en som en rund skål med botten ersatt av en silduk. Den sistnämnda, till vilken en silstege, siluarmur, är oundgänglig, känner jag ej från Sverige. Ostkar i lådform ha även använts.

Måltiden intogs vid ett lågt litet bord, cirka 4 dm. högt, bord. Större bord tyckas ha saknats i rökstugan. Var det många i huset, hade man flera dylika små bord. Först åto männen och sedan kvinnorna. Fast föda åt man ur ett gemensamt brädtråg, etingartrog; flytande föda åts med sked ur laggkärl, stampur, ofta så, att två åto ur samma kärl. Trätallrikar, bordiskur, voro ovanliga och förekommo mest vid fester.

I all sin knapphet torde den ovan givna framställningen ur vissa synpunkter ge en översiktlig bild av Färöarnas etnografiska orientering åt skilda håll, åt Norge, Danmark, Island och den Brittiska övärlden. Särskilt påfallande synas mig de talrika relikt aven nordlig och ytterligt ursprunglig kulturtyp vara, vilka till våra dagar levat kvar inom den färöiska allmogekulturen, konserverade genom öarnas läge och natur.

Till sådana uråldriga drag räknar jag utnyttjandet av magar, blåsor och bälgar, som förvaringsrum och bärdon, liksom över huvudtaget bärningens stora övervikt över andra äldre och yngre transportmetoder, såsom klövjning, ridning och släpning, vidare körning med hjuldon. Ålderdomliga jaktmetoder möta vi i klubbningen av säl och drevjakterna efter grindval med stenkastning och spjut. Inom jordbruket hava vi att göra med en spadkultur, som varken känner plog, harv eller vält. Den färöiska spaden har för övrigt det gemensamt med människans äldsta grävinstrument, grävkäppen, att man aldrig, sätter foten på den under arbetet. Där finnes i själva verket ingen utvecklad klack på spadbladet att sätta foten mot. Liksom grävkäppen stötes den i marken.* 89 Den shetländska tushker saknar totalt klack och måste således handhavas på samma sätt som den färöiska spaden. Samma klacklösa form uppträder även i Wales.* 90 Den färöiska och än mer de nämnda shetländska och waleska spadarna erinra även genom sin smala form starkt om grävkäppen. Däremot saknar vi på Färöarna den styltliknande grävkäppen, som ofta övergår till en skev spade och som Leser belagt från Aranisland, Irland.* 91 En närmare undersökning visar, att denna sistnämnda form haft en betydande nordvästeuropeisk utbredning. Den träffas både på Island* 92 och Shetland,* 93 är belagd från norsk vikingatid från Osebergsskeppet* 94 och återgives i ett engelskt kalendarium* 94b från 11. århundradet. Hit hör även den egendomliga bröstspade, som Peate pl. XXVI, 2 avbildar från Wales och som han betecknar som breastplough men som väl ingenting har med plogen att göra, lika litet som det mycket diskuterade redskap, cashrom, som vi möta på Hebriderna.* 95

Skörden med kniv istället för skära, tröskningen med påk och genom trampning samt dryftningen i tråg äro metoder, som verka mycket primitiva. Likaså skodonen, sammansydda med djursenor. Det envisa fasthållandet vid slitningen av ullen och vid kniven som ersättare för saxen gör ett ålderdomligt intryck. Inom det textila arbetet möta vi den stående vävstolen, sländan och de nyckelformiga redskapen för repslagning samt en utbredd användning av flätningsmetoder.

Huvudmassan av den färöiska sakkulturen är otvivelaktigt nordisk, dock tydligen inkommet från olika håll, Norge och Danmark, och på olika tider. Den yngsta gruppen bilda de danska inslagen i färöisk kultur, t. ex. bruket av hjuldon, den danska kärnan, kupningshackan, linrepan. Därvid har dock hackan skotts efter färöiskt mönster ooh linrepan har på Färöarna övergått till axrepa. Till de äldre nordiska elementen höra bland mycket annat tråg för dryftning, trälås, laggkärl övertäckta med avhårat skinn iför mjölktransport liksom även övriga laggkärlsformer, askarna, med sidan av i ring böjd bräda, sydd i skarven, sänghästar, satta vid sängkanten för att hindra sängkläderna att falla i golvet, de ställbara grythängarna (fär. skerdingur), järngrepen med tre tinnar, den övertyngda sländan, klövsadeln (från Västnorge?), det lådformiga ostkaret, kastvindan, repslagningsnycklarna och repstolen. Därvid förbinda de nämnda dryftetrågen och laggkärlen Färöarna med Västnorge. Vidare må nämnas, att inom silversmidet kosor, skedformer och smycken med hängande löv anknyta tilt äldre nordiskt silver, och att det för övrigt rätt magra träsnideriet har ett nordiskt kynne med sitt yttäckande, enkla karvsnitt, varemot Färöarna just inom träskärningell bildar en kraftig motsats till den isländska, delvis romanskt präglade rika folkkonsten.

Inslagen från sydväst, särskilt från den Skottska övärlden, te sig äldre än de danska. Utnyttjandet av blodrot till barkning av skinn har Färöarna gemensamt med Shetland. Den vid väggen fästa spinnrocken har importerats från Shetland omkring 1650. Torvspaden är inkommen på samma väg, även i den sista förbättrade formen med vinge. Det starka användandet av gräs, hö och halm till flätning av rep till tak, skorstenar och höstackar samt till korgar torde väl härstamma från sydost, där vi möta detta material utnyttjat i större utsträckning, än vad fallet varit på den skandinaviska halvön.* 95b Bärandet över bröst och panna förenar Färöarna med tydligt ålderdomliga skikt i brittisk kultur. Från samma håll ha måhända torveldningen över huvud taget samt vidare torkhusen med ugnar kommit.

Liksom alltid vid ett försök till kulturinventarium visar sig den väldiga massan vara långods, endast på en och annan punkt finner man en självständig insats. I det fallet äro väl färingarna lika andra folk. Det synes, som om fågelstången skulle vara en färöisk uppfinning, iså fall en synnerligen förnämlig insats. Det mångfaldiga utnyttjandet av grindvalen torde väl i flera avseenden icke ha motsvarigheter på andra håll. Möjligen har utvecklingen från mes till leypur försiggått här, eller eljest har färingen förändrat de spjällådor i stolpkonstruktion, som av ålder varit brukliga i Norden, till ett för sig lämpligt bärdon. Bärvalken är väl även inhemsk.

Resultaten av denna översikt av ovan behandlade sidor av den färöiska allmogekulturen visar en starkt ålderdomlig kultur av nordiskt - närmast norskt - kynne, som dock under äldre tider och i någon mån även senare mottagit intryck från den brittiska övärlden via Shetland* 95c och i senare tid även från Danmark.

De ursprungliga dragen inom arbetslivet synas mig berättiga till den slutsatsen, att Färöarna i själva verket i detta hänseende uppvisar den ursprungligaste kulturtypen på germanskt område.

 

FOTNOT

1
Uppsatsen meddelar resultat från en av Göteborgs museum till Färöarna utsänd expedition sommaren 1929. I expeditionen deltogo utom författaren intendent Sven T. Kjellberg och amanuens Olof Hasslöf. Vår resa gick från Färöarna till Shetland, där en del jämförande material insamlades. De gjorda samlingarna tillhöra Göteborg's museum. Språkliga belägg efter ordböcker av Torp, Blöndal, Hellquist och M. A. Jacobsen, Chr. Matras samt J. Jakobsen. Substantiv och verb återgivas i sin grundform. Tyvärr ha längdtecken över vokaler måst utelämnas och stunget d ersättas av vanligt d. Fotografierna äro tagna av eller genom intendent Sven T. Kjellberg. Av de avbildade föremålen tillhöra alla utom fig. 2, 20, 23, 25 och 35 Göteborgs Museums samlingar från Sands by på Sandö, Färöarna.
2
Jag bortser alldeles från de få träd, som växa i några skyddade trädgårdar i Torshavn, eller de förkrympta trädplanteringar, som man möter här och där på öarna. Se även Brøgger s. 7l.
3
Bruun s. 177.
4
Lützen.
5
Lützen.
6
Brøgger s. 80.
7
Bruun Tur. s. 135. På Papey, Island, fångade bonden år 1900 11,000 fåglar, mest lunnar, och insamlade 50 kg. ejderdun. Brunn III, s. 79.
8
Det sportmässiga i denna jakt har lockat många skildrare. God framställning hos Bruun s. 212-226, Landt s. 366 f., Svabo s. 1 f. och S. Patursson i Naturen årg. 40, Bergen 1916.
8b
Jfr Svabo s. 4.
9
Meddelande av herr Benedikt Jacobsson, Reykjavik.
10
Ström I 246, där metoden även omnämnes.
11
Se vidare Svabo s. 4 f., där övriga variationer av jakt med stång utförligt skildras etc.
12
Bruun Fortidsminder s. 350, 369 och 378.
13
Medd. av herr B. Jacobsson, Reykjavik, Fågelstången heter på Nordlandet havur.
14
Bruun Fortidsminder s. 369. Flottar med ett hundratal snaror av hästtagel för sjöfågelfångst omnämner Landt s. 375 från Drangey, Island.
15
Konietzko s. 12 f.
16
Denna håvtyp förekommer även på skandinavisk botten.
17
Svabo s. 17 f.
18
På Shetland har man skattat fåglarna på ägg och dun. Medd. mr Ratter, Lerwick.
19
»Store Praase af sammenviklet gammelt Linnet, som omgives med Tælle» Landt sid. 377 f. Enligt Debes s. 153 hade man två armstjocka ljus med i båten.
20
Landt s. 377. Enligt Debes s. 151 nyttjades även särskilt dresserade hundar vid jakten, varjämte nät kommo till användning.
21
Ström tab. III fig. 11. Norska klepp (kölle med järnhake til at ta fisken ind i baaten med) belägger Torp från nästan hela Vestlandet. Ordet synes ha spritt sig till nordligaste Jylland (Vendsyssel enl. Feilbergs ordbok). I Bohuslän visar kläppen formen av en vanlig enkel fiskhake (Rencke Bohusfisket s. 143). J. Jakobsen översätter shetländska klepp med orden »træstang med en stor jærnkrog på enden» etc., vilket synes antyda en äldre typ av denna fiskkrok, som i likhet med den bohuslänska saknar klump. Ordet träffas även som nordiskt lån i nordlengelska clep (krok att hugga i fisk) (Torp).
22
Bl. a. av N. Lithberg Gotlands stenålder s. 118 f., Klein Svenska Kulturbilder III och Jirlow Västerbotten 1930.
23
Bruun Fortidsminder s. 397.
24
Jirlow Västerbotten 1930, s. 90.
25
Klein s. 137 f.
25b
Den s. k. utsælen slås ihjäl med käppar pä öar i Breidifjord. Olavius s. 84.
26
Gråsälen, shetl. haf-fish, har på Shetland jagats både med klubba, shetl. clob, pä skären och med bössa. Medd. mr W. Ratter, Lerwick.
27
Bruun III s. 79.
28
Bruun Fortidsminder s. 368.
29
Jfr även Landt s. 377 f.
30
Bruun s. 239 f., Landt s. 393.
30b
Ibland kastar man det i fiskereven fastsatta sänket, vadsteinur, emot flocken, något som har den fördelen att man kan dra in stenen igen och använda den i fortsättningen. Landt s. 395.
30c
Angående principerna, som tillämpades vid delningen, se Landt s. 398.
31
Klein s. 133.
32
Bruun s. 194.
34
Jfr Torp art. bide: nyisländska bida »mindre kar, bötte», norska dial. (Sundmöre) bide »kjernekar».
35
Jfr Torp s. 228.
36
Grude Stölsdriften.
36b
Detta är på Island endast fallet på Sydlandet. Eljest förekomma på Island både häst- och fårstall. Bruun Fortidsminder s. 186 f., Bruun IV s. 114.
37
Jfr haki »spade» och spjad, en bildning till verbet spjada »sprida omkring».
38
Enl. Svabo Mns tillverkades därav även knappar till männens vadmalsrockar.
39
Bruun s. 199 visar typerna av bol.
40
Haberlandt bild 190. Bomann Bäuerliches Hauswesen und Tagewerk s. 180.
40b
På Suderö redo männen vid fårjakten. Debes sid. 121.
41
Fortegnelse etc.
42
Även benämnt framerki.
43
Shetl. ru av fornisländska ryja. Shetl. ordbok s. 672.
44
Jfr shetl. kadel »binde en snor eller stneng, kadel, omkring halsen eller i öret på et lam som kendemærke (till fornisländska kadall 'rep' Jacobsen I, 373.
45
Tjogv betyder även lår och träffas i betydelsen liehals på Island, i vissa trakter av Norge och Sverige, väl ett vittnesbörd om denna lietyps ålder; se Hellquist och Torp.
46
Enligt Bruun Fortidsmincler sid. 268 infördes omkring 1870 på Island den s. k. skotska lien, som har en rygg, vid vilken det kan nitas en egg av stål, som icke behöyer skärpas i smedjan. Isländska liar finnas på Lyngby museum.
47
Brunn III s. 35.
48
Firth bild vid s. 116.
49
Handskrivet kalendarium från 11. århundradet i British Museum (Cotton M. S. Julius A. VI f. 6).
50
Typen återfinnes på en medeltida framställning av en slåtterkarl, som slipar sin lie, från Notre Dame (Sirelius finska etnografi I, 292).
51
Bruun Fortidsminder .s. 266.
51b
Landt:s skildring s. 321 f. ger en betydligt primitivare bild, där räfsan nästan helt saknas.
52
På Island klövjas höet hem. Bruun Fortidsminder s. 321.
53
Enl. Svabo Mns inlades på Norderöarna en sten i höet för att motverka röta.
54
Jensen, P. Malkekvægets fodring og pleje paa Færöerne, Torshavn 1917.
54b
Upprepade försök att införa plogen ha gjorts. Se Landt s. 303.
54c
Debes s. 237.
55
I Svabo Mns påstås att en liknande metod förekom i norra Skottland.
56
Matras s. 8.
57
Matras s. 8.
58
Ännu Cowie säger att lien sällan användes vid skörden på Shetland. Sedan omkring 1900 har dock lien trängt igenom där.
60
Jirlow i Nordiskt folkminne s. 178.
59
Varken Debes 1673 eller Patriot 1763 omnämner axrepan i sina arbeten. År 1800 uppger Landt s. 313 den vara brukad mest över allt.
61
Redan Svabo s. 77 avbildar både runda och fyrkantiga sådana meisar. Då den runda är den till konstruktionen äldre och även är jämförlig med i Skandinavien förekommande mesar för klövjning, torde den vara den äldre typen.
62
Jirlow Zur terminologie der flachsbereitung s. 88 f. med källhänvisningar.
63
På 1500-talet övergår -rn till ,-dn i isländskan. A. Noreen De nordiska språken Stockholm 1903 s. 15.
63b
Det äldsta belägget hos Debes s. 237: »Siden i stæden for tærsken træde qvindfolkene axene sönder med deris bare födder.» Utförligare är Landt s.315: »En dör lægges på langs; men skrå op til en væg; langs med denne Dör lægges de törrede ax på gulvet - - -; alle tre fruentimrene stille sig langs med dören, dog med ryggene vendte mot vägen og med hælene træde og stöde axene mod den skrå liggende dör, indtil de nogenlunde ere knuste; nogle spmnde et rep langs foran sig, i hvilket de holde med hænderne for at stötte sig og lette dem i deres arbejde.»
64
Ordet är nordiskt. Jacobsen ordbok art. f1aki.
64b
Enl. Landt s. 316 brukade på Färöarna dryfterskan kasta sin dryftade säd i en medhjälperskas såll, vars botten var ett utspänt torrt skinn men utan hål. Sållet svänges och vrides så att avfallet kommer att ligga överst, vilket då borttages med handen. Säden återgår nu till dryfterskan och i hennes tråg får säden undergå en slutlig dryftning. Metoden, som synes stämma med den shetländska, omnämndes ej vid expeditionens besök på Färöarna.
65
Handskrivet kalendarium från 11. århundradet i British Museum (Cotton MS. Julius A. VI f. 8 b).
66
Svabo Mns skiljer mellan vildväxande bjargakvonn och odlad hajmakvonn.
67
Grundriss der germ. Phil., hrsg. v. H. Paul III, s. 448.
68
Drake s. 153.
69
Ström I, s. 71.
70
Zeleuin Russische Volkskunde s. 119.
71
Sinclair s. 78. Samma uppgift har jag själv fått där ute.
72
Även på Shetland nyttjas samma växt, shetl. bark, till skinnberedning enl. J. Jacobsen; vid Vårt besök kompletterades dess verkan genom användning av alun, soda och kalk. Som grävkäpp, barkklepp, brukas ett vid ett träskaft fastgjort krokigt stycke järn (jfr ovan anm. 21). Av Ström I, s. 131 framgår att blodrot i Söndmöre ej använts vid barkning av skinn; ej heller synes den ha varit i bruk på Island, där i stället björkbark använts (Falk Altwestnordische Kleiderkunde s. 48).
73
Jfr norska dial. (Ryfylke) kik »opblaast sauebelg, brukt som böie», shetl. keger »mave paa lange eller torsk, egl. opblæst mave». Torp.
74
Drake s. 113.
75
Också Svabo Mns omnämner klassäcken.
76
Sirelius finska etnografi I, s. 358 och bild l s. 359.
77
På Nordlandet brukas gödsel under vintern, gödsel och ved under sommaren; på Sydlandet och Östlandet nyttjas däremot torv, mor, i ganska stor utsträckning. Medd. av herr B. Jacobsson, Reykjavik.
78
Enligt en tradition återgiven av Cowie s. 95 f. skulle bruket av torv som bränsle ha införts av Torf-Einar, den fjärde skandinaviske jarlen på Orkney och Shetland, vilken därav fått sitt tillnamn.
79
Ett ex. i Museum of Antiquities, Edinburgh, återgivet i teckning av int. Sv. T. Kjellberg, Göteborg.
80
Peate pl. 21~: 9 och 10.
81
Konietzko IV s. 5.
82
Se vidare Guide to Greek and Roman Life3 s. 200 f. Det antika spelsättet synes dock mera stämma med det sätt att spela pjär, som förf. omkring 1900 varit med om som pojke i Stockholm.
83
De ha dock även en vidare utbredning: en press av samma typ finnes t. ex. i Museum of Antiquities, Edinburgh, från Orphir, Orkney.
84
Väl även till byxor? Jfr fär. skøtubuksur »gamle, flikkede Bukser» och skøta »Rokke»
85
Detta framgår av Landt sid. 403 f. På Shetland påstods vid expeditionens besök att denna typ tidigare funnits där, men att den numera vore försvunnen.
86
Senast har den stående vävstolen försvunnit från Norderöarne. Se H. M. Jacobsen Gamal føroyskur vevur (i Vardin VIII, 187 f.).
87
Dock förefinnes även möjligheten att färingen, ev. islänningen upptagit som transportdon de spjällådor, som av gammalt på nordisk botten brukats t. ex. för förvaring av ull.
88
Grude Stølsdriften
88b
Norberg i Rig 1929 s. 97 f.
88d
Ett ex. i Skara Museum.
89
Skillnaden mellan grävkäppen, som stötes i marken, och spaden, som trampas i marken, klarlägges av Leser s. 291.
90
Peate pl. XXVI, 9.
91
Leser abb. 5. Se även Nat. geogr. mag. 1927 s. 2:97.
92
Hazelius bild 101.
93
Foto av moor-spade med intappad klack i Göteborgs Museum.
94
Grieg s. 19.
94b
Handskrivet kalendarium i British Museum. (Cotton M. S. Julius A. VI, f. 4).
95
Se Leser o. a. a. om cashrom.
95b
Den i korgarna använda tekniken är urgammal - de tillhöra den grupp, som N. Lithberg i Rig 1922 benämner bundna korgar och som i den allmänna etnologiska litteraturen vanligen går under beteckningen coiled basketry.
95c
A. Bugges åsikt i »Vesterlandenes indflydelse etc.» på grundval av några få keltiska låneord, att åkerbruk och boskapsskötsel på Färöarna stått under ett kraftigt keltiskt inflytande, synes mig icke vara tillräckligt styrkt och bekräftas i alla händelser endast delvis av föreliggande undersökning.

 

ÅBEROPAD LITTERATUR

Bruun, D.
Fortidsminder og Nutidshjem paa Island. Köpenhamn 1928.
Bruun = Bruun, D.
Fra de färöiske bygder. Kph. 1929.
Bruun, Tur. = Bruun, D.
Turistorter paa Færøerne. Kph. 1915. f.
Bruun I-V = Bruun, D.
Turistruter paa Island I-V. Kph. 1921-27.
Brøgger, A. W.
Gamle emigranter. Oslo 1928.
Debes, L.
Færoae et Færoae reserata Kph. 1673.
Drake, S.
Västerbottenslapparna under förra hälften av 1800:talet. Uppsala 1918.
Firth, J.
Reminiscences of an Orkney Parish. 2 uppl. Stromness 1922.
Fortegnelse
Fortegnelse over Faaremmrkerne paa Færøerne med vedföjet Afrids af Mærkerne. Udgivet av Færø amt. Kph. 1879.
Grieg, S.
Vikingetiden i Norge: Oslo 1928.
Grude, J.
Stølsdriften paa Vestlandet. 1891.
Haberlandt, A.
»Die volkstiimliche Kultur Europas etc» (i Buschan »Ill. Völkerkunde» 2.)
Hazelius, A.
AfbiIdningar af föremål i Nordiska Museet. 2, 3. Island. Sthlm 1890.
Konietzko, J.
Die volkstiimliche Kultur der Halligenbewohner. Sonderdruck aus der »Niederdeutschen Zeitschrift fiir Volkskunde».
Landt, J.
Forsøg til en Beskrivelse over Færøerne. Kph. 1800.
Leser, B.
Bodenbaugeräte mit Stelztritt. (i Ethnologie III, 285 f. Liltzen, M. W. Landbruget paa Færøerne. 1924.
Matras, Chr.
Fornur Hugsunarháttur (i »Vardin» 1925).
Olavius, O.
Oeconomisk Reise igennem Island. Kph. 1780.
Patriot
Sandfærdig og tydlig beskrivelse om agerdyrkningen og kornavlingen paa Færøerne af en Patriot. Kph. 1763.
Peate, I. C.
Guide to the Collection of Welsh Bygones. Cardiff 1929.
Sinclair, J.
Statistical Account of Shetland. 1791-99. Lerwick 1925.
Ström, H.
Beskrivelse over Søndmør. Soroe 1762-66.
Svabo = Svabo, J. C.
Føroyaferdin 1781-82, utg. av M. A. Jacobsen. Torshavn 1924.
Svabo Mns = J. C. Svabos anteckningar
J. C. Svabos anteckningar, förvarade i Kgl. bibl. i Köpenhamn. Ha endast varit förf. tillgängliga i den i Torshavns bibliotek förvarade avskriften.

 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.