Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

I början på 1930-talet gick en flicka och drömde om båtfärder till främmande länder.

 

Hon köpte en karta, följde med fingrarna floder och kanaler och bestämde sig för att fara till Wien med sin lilla snurrebåt. Hon berättade om sina drömmar för en kamrat, som tyckte att hon var galen. Sedan höll hon sina planer för sig själv.

Flickan var bara 20 år och hette Aina Cederblom.

På sätt och vis skulle hon bli trettiotalets Herman Lantz, i varje fall när det gällde att med okuvlig framåtanda segla långt i en liten farkost. Hon hade dock inget av Herman Lantz yttre tuffhet. Tvärtom, när man läser hennes böcker om färderna förvånas man över hennes absoluta tillförsikt till sina medmänniskor.

Hon gav sig in i farorna, för även i de vatten där hon färdades fanns det farligheter, med en absolut tilltro till andra människor. Ville man andra människor väl, så skulle de väl visa samma vänlighet tillbaka, menade hon.

 

Femmetersbåt med 8 hk utombordare

Hon hade skaffat sig en fem meter lång, öppen båt med en utombordsmotor på 6 - 8 hk. Säljaren hade sagt att det var en bra båt, som hon rent av kunde gå till Åland med. Hon tänkte sig dock längre med båten, som hon döpt till Rospiggen.

Aina Cederblom startade från Stockholm en augustidag 1931. Det var ingen som viftade av henne och det var inte heller någon som visste vad hon hade för några planer.

Utrustningen var minimal. Hon hade packat allt det nödvändigaste i en liten väska, som fick plats under fördäcket. Bensindunkarna lyftes ned, så också tågvirket och det nya tiokilosankaret. Två tunna filtar, en kudde stoppad med hö, en tjock kappa att sova i och en regnkappa - det var allt. Matsäcken fanns i en liten korg.

Hon gick onödigt långt ut vid Landsort och bensinen tog slut vid Arkö. Aina fick ro i land, men upptäckte att det inte fanns någon bensinstation. Däremot fanns det skola, där man i biologisalen hade en orm förvarad i en flaska, som man fyllt med bensin då man inte hade sprit. Aina fick hälften av ormbensinen och kunde med hjälp av den ta sig till nästa brygga.

Det var vackert väder och Rospiggen avverkade sjömil efter sjömil. Så småningom började dock motorn hacka och konstra. Aina kunde rensa en förgasare och torka ett blött tändstift. Djupare än så sträckte sig inte hennes motorkunskaper. Hon blev allt mer bekymrad, men i Kalmar slumpade det sig så att hon lade till vid ett båtvarvs brygga. Varvsgubbarna tog sig en titt på motorn. Det var dags att sota den.

I Trelleborg gick hon i land för att skaffa sig ett tullpass för båten. Nu blev det stora vatten och Aina ångrade att hon inte skaffat sig en kompass i Trelleborg. Hon vände och vred på sin järnvägskarta över Norden och tog ut den kurs mot Möen som hon tyckte var rimlig.

Så småningom siktade hon land och upptäckte en stor vit byggnad. Hon styrde ditåt. Det blev besvärligt att ta sig iland, för det var långgrunt. När hon kom iland upptäckte hon att hon var i Falsterbo.

Det var tämligen snopet, men hon såg ut över havet. Långt borta syntes ett vitt litet moln. Där måste Möens klint ligga, och det visade sig faktiskt också att så var fallet.

Sedan kom språnget från Falster till Warnemünde, fem svenska mil öppet vatten. Hon räknade ut att om hon höll en viss vinkel mot vågorna så borde hon styra mot Warnemünde. Det blev grövre sjö än vad hon varit med om tidigare och hon tyckte att det kändes en smula vanskligt när landet försvann bakom henne. Lyckligtvis siktade hon dock några fiskebåtar. Det visade sig att de var på väg till den tyska hamnen och det blev bara att följa efter i deras kölvatten.

 

På tyska floder och kanaler

Från Warnemünde fortsatte hon på floder och små kanaler mot Elbe. Hon kände sig instängd efter färden på det fria havet och det blev inte bättre av att det regnade både dag och natt.

Elbe blev både en besvikelse och prövning. Vattnet var gult och det var ordentlig motström. Regnet fortsatte att ösa ned och därtill började motorn att hacka igen.

I Dresden drogs Rospiggen upp och sattes på en godsvagn till Regensburg. Sedan blev det sjösättning i Donau, som inte var blå utan gul. Lyckligtvis blev det dock nu medström och Aina styrde söderut. Motorn blev allt ovilligare, hostade och vägrade att gå annat än på lägsta varv.

 

Motoröversyn i Passau

I Passau plockade Aina isär motorn. Hon lade upp varje skruv, mutter och motordetalj tillsammans med en lapp, där det stod skrivet var den skulle sitta. Sedan torkade och smorde hon varje liten detalj, plockade ihop alltsammans och provkörde. Det visade sig att motorn åter gick perfekt.

Vädret blev vackert och det blev en fin färd till den österrikiska staden Pöchlarn, där Rospiggen skulle läggas upp för vintern.

På våren kom Aina tillbaka till Pöchlarn med kitt, färg och fernissa och satte igång med vårrustningen. Hon hade lärt sig av erfarenheterna. Nu hade hon med sig extra bensindunkar, kompass, riktiga kartor och yllekläder. Meningen var att hon också skulle haft med sig reservdelar till motorn, men motorfirman slarvade med leveransen och hon fick inte delarna i tid.

Det monterades också in en 70 liters bensintank under mittoften. Matsäcken var två kolossala limpor, fem burkar kondenserad mjölk, tre små salamikorvar, en burk honung och kakor samt marmelad.

I Wien varnade man Aina för gränskontrollerna. Man sköt på båtar som inte stannade. Än värre skulle det vara längre ned på Donau, för där skulle det finnas rövare och banditer.

Vid Szob, den ungerska gränsstationen, blev det problem. Tullarna godkände inte Rospiggens tullpass och Aina ställdes inför valet att erlägga deposition eller fortsätta till Budapest under soldateskort. Hon valde soldateskorten. Soldaten bar både sabel och pistol. Aina tyckte att de skulle dela på vapnen och soldaten lämnade henne pistolen. Då hon började fingra på den blev han dock rädd och tog tillbaka den.

I Budapest förtöjde Rospiggen nedanför parlamentshuset. Myndigheterna blev till sist övertygade om att Aina inte hade onda avsikter så soldaten slog ihop klackarna, gjorde honnör och försvann, fortfarande beväpnad till tänderna.

Även den jugoslaviska tullen var misstänksam. Tullarna gick igenom allt som fanns ombord och blev förskräckta när de öppnade matsäckskorgen. Där fanns bröd och salamikorvar med mögelfläckar, men Aina förklarade att det bara var gott med lite mögel.
Efter Belgrad blev floden ibland bred som en sjö.

Bortom Moldau höjde sig berget Babakai. Strömmen var stark och floden trängdes samman mellan bergen. Aina försökte lägga sig bakom stora fartyg för att kunna utnyttja deras kölvatten och just när Rospiggen närmade sig den farligaste passagen erbjöd en bogserare hjälp. Aina tog chansen, för hon hade hört att strömmen vid Järnporten kunde sätta med upp till 35 kilometer i timmen, och det var mer än en snurra skulle orka med.

Hon levde enkelt för att inte säga spartanskt. Så småningom kom hon till Rumänien. Man hade varnat henne för rumänerna, men hon fann dem vänliga och hjälpsamma. Det enda bekymret var att det ideligen regnade.
Dag efter dag fortsatte hon längs Donau utan några äventyrligheter. Det var först då hon kom till Donaudeltat som det började bli olustigt.

Gång på gång dök det upp båtar med vilda sällar, som ville ta sig en titt på den mystiska flickan. Flera gånger fick hon snabbstarta för att komma bort från det obehagliga sällskapet.

 

På Svarta havet

Väl ute på Svarta havet gjorde hon samma upptäckt som Herman Lantz hade gjort en gång för länge sedan. Stränderna var otroligt långgrunda. Vid ett tillfälle var det nära att hon gick på grund trots att Rospiggen var långt från land.

Aina Cederblom kunde inte tänka sig att någon ville henne ont. Vid gränsen mellan Rumänien och Bulgarien passerade hon på nära håll en fyr. Där stod ett par karlar och gestikulerade vilt. De ville att hon skulle lägga till, men stranden verkade minst av allt lämplig för en tilläggning. Hon girade därför ut mot havet. Det small till och en kula slog ned i vattnet inte långt från Rospiggen. "Snällt av dem att varna mig," tänkte hon. "Antagligen var jag på väg mot något farligt grund, men de skjuter dåligt. Jag kunde ju ha blivit träffad!"

Lite senare passerade hon under en hög klippa. På krönet stod ett par soldater och vinkade. De hade också gevär och började att skjuta. Kulorna visslade runt Rospiggen och Aina Cederblom förvånade sig storligen över soldaternas vårdslöshet med bössorna. Till sist träffade en kula motorn med resultatet att denna rusade upp i högvarv och snabbt förde Rospiggen ut till havs.

Det var först på kvällen, när hon funderat igenom saken, som hon kom på att de där skjutgalna karlarna kanske var gränsvakter, som velat tvinga in henne till passkontroll.

Färden längs Donau och på Svarta havet hade tagit längre tid än vad Aina räknat med och det var redan juni månad då Rospiggen plöjde fram på Bosporen mot Istanbuls minareter. Hon hade tänkt sig vara hemma till hösten och hon visste att det skulle bli mycket besvärligt att passera Dardanellerna med dess opålitliga strömmar och att Egeiska havet var ökänt för snabbt uppblåsande vindar.

 

s/s Småland ger lift

Det låg ett svenskt fartyg, s/s Småland i hamn och Aina talade med kaptenen. Resultatet blev att Rospiggen lastades ombord. Ny sjösättningen skulle det bli vid Sicilien.

Så sjösattes Rospiggen igen efter ångbåtsfärden från Turkiet och det blev en blöt Medelhavspremiär. Båten läckte som ett såll efter att ha stått uppallad som däckslast i den brännande solen.

Färden gick vidare längs Messinasundet och den italienska kusten. I stort sett var det fint sommarväder, men det bröt ut några oväder. Då var det bara att snabbast möjligt söka sig in mot land och vänta på bättre väder.

En dag råkade hon köra på en delfin. Delfinen bara skakade på sig och försvann till tryggare vatten, men brytpinnen till propellern hade gått av. Sådant kan vara försmädligt, men är lätt att åtgärda om man har en extra brytpinne ombord. Det hade inte Aina Cederblom, som nu fann sig driva omkring hjälplöst på havet. Hon funderade och kom till sist på att tälja fram en brytpinne ur ett hårt tandborstskaft.
Det fungerade.

Några dagar senare, då hon var på väg mot Livorno, råkade hon komma helt vilse på Medelhavet. Det började med att hon körde i nattmörkret mot något som liknande en fyr. När morgonen kom visade det sig att hon var ute på det öppna havet. Hon siktade dock några små öar förut. Hur hon än körde under dagen så verkade det som om hon inte kom närmare de mystiska öarna. Det skulle bli ännu besynnerligare.

 

Äventyr på Medelhavet

Egentligen borde navigationen vara enkel. Det gällde ju bara att hålla Italien på styrbordssidan så skulle hon komma rätt.

Nu hade hon öarna åt styrbord, men det märkvärdiga var att solen gick ned över dem. En titt på kompassen visade att det inte var något fel på väderstrecken men däremot på geografin. Hon måste ha ändrat kurs totalt under natten och där de små öarna låg, där fanns inga öar.

Efter ytterligare en dag på havet, en stekhet dag då motorn krånglade och måste plockas i sär och gås igenom, fann hon att Rospiggen närmade sig ett högt bergsland. Till sist siktade hon en liten by, styrde dit och frågade försiktigt en fiskare var hon var. Rospiggen hade hamnat på Korsika!

Det var inte långt till Bonifacio, den sydligaste staden på denna stora ö, vars bergstoppar hon tagit för små öar. Sedan blev det till att fortsätta mot Calvi på nordkusten.

Det är en mycket lång sträcka öppet hav mellan Korsika och det franska fastlandet och Aina Cederblom tvekade länge om hon skulle våga sig över det vida vattnet. Kaptenen på passagerarfärjan, som gick mellan Calvi och fastlandet, menade dock att det borde kunna gå om hon hade en bra kompass, och det tyckte hon att hon hade.

Kaptenen hjälpte henne med att ta ut rätta kursen mot Monaco och förklarade de fyrkaraktärer, som hon kunde ha nytta av att känna till.

Hon gav sig av i fint väder och allt gick till en början bra. Korsikas höga berg sjönk vid horisonten och förut siktade hon Alpernas toppar. Då gav motorn upp totalt. Aina Cederblom försökte montera ned motorn, men ett par skruvar vara omöjliga. Det var bara att ta till årorna och att ro.

Vid ett tillfälle siktade hon små valar, som blåste intill båten, men de lämnade dock lyckligtvis Rospiggen i fred. Så småningom dök det upp en tysk ångare. Kaptenen tog Rospiggen på släp och Aina fick komma ombord. Hon var då inom synhåll av kusten och kapten satte henne i land i Nice.

Sedan puttrade hon vidare längs Rivieran och uppför Rhône förbi Avignon. I Lyon tog hon tåget till Strasbourg och sedan blev det medströmsåkning nedför Rhen mot Nordsjön. Efter en sväng ut på Nordsjön passerade hon Kielkanalen och fortsatte därefter mot Göteborg och Göta Kanal. När Rospiggen närmade sig Stockholm så blev det rimfrost på däcket de sista nätterna.

 

Aina Cederbloms Atlantfärd

1933 gav sig Aina Cederblom av igen.

bild

 

Palmgrens varv i Söderköping hade byggt en ny båt ,Rospiggen II, inte mycket större än den gamla men med skåp för proviant, utrustning och verktyg. Det fanns inbyggd tank för 300 liter bensin och lösa däcksluckor, som kunde läggas på som skydd mot överbrytande sjöar. Dessutom satt det en ny sju hästars Archimedes på akterspegeln och det fanns också en riktig spritkompass.

Den här gången tänkte Aina ge sig in på något som ingen annan hade försökt sig på. Hon skulle ut på Atlanten med snurrebåt.

Båten sjösattes i Göteborg och Aina startade sedan färden mot Utsiras fyr. Från Utsira styrde hon rakt ut mot Atlanten med kurs mot Shetlandöarna.

Det var sjöar som Aina aldrig hade varit med om tidigare. Rospiggen dök ned i vågdalarna som en racerbåt, tappade farten men segade sig sedan uppför nästa vågkam.

Hon körde timme efter timme och oroade sig över att hon skulle komma ur kursen. Det blev backe upp och backe ned hela dagen. Ögonen föll ihop och till sist insåg hon att hon måste sova. Hon hade suttit till rors trettio timmar i sträck, och det var inte mänskligt.

Nästa morgon värmde solen. Hon kröp upp, såg en val på avstånd och fram mot dagen siktade hon en fiskebåt. Jo, hon var bara ett par timmars gång från Lerwick på Shetlandsöarna. Fiskebåten tog Rospiggen på släp.

 

Mot Färöarna

Efter ett par dagars uppehåll i Lerwick fortsatte Aina mot Färöarna.

Det blev en lång och svår dust mot havet. Det var gropigt och skummet yrde. Motorn blev vit av salt och det gnistrade om tändstiftskablarna.

Efter femton timmars gång lade Aina ut drivankaret och kojade. Dagen därpå mojnade det något. Hon gjorde ren motorn, som var full av salt, och fortsatte.

Just före mörkningen siktade hon ö långt borta. Nästa morgon var hon tidigt uppe, befriade motorn från salt och startade igen. Så småningom siktade hon ön igen samt en trålare.

Skepparen på trålaren upplyste henne om att det var Fuglöy som låg vid horisonten, den nordligaste av Färöarna. Kaptenen på trålaren Stella Maria lovade att ta med Rospiggen II och Aina Cederblom till vattnen utanför Grönland, närmare sagt Grönlands västsida utanför Godthaab.

Danskarna hade utfärdat ett strängt förbud för utlänningar att besöka Grönland, och det förbudet var stenhårt. Aina hade dock andra planer. Hon skulle köra snurrebåt till Amerika!

Avståndet mellan Grönland och Cumberlandhalvön i Kanada är inte mer än 350 km, det menade hon borde kunna klaras på några dagar.

Den 22 juli sattes Rospiggen i sjön. Aina hade tagit på sig pälsen och alla de varma kläder hon hade. Besättningen trugade på henne proviant i massor. Hon tyckte att det var onödigt, men ville inte säga nej.

Så förvandlades Stella Maria till en liten svart prick mot Grönlands snögnistrande fjäll och Aina satte kurs mot Cumberland.

 

Strapatser i packisen

Nästa dag siktade Aina något som såg ut som en vit mur. Det var is. Det kom isflak och små isberg. Så var Rospiggen plötsligt inne i en labyrint av is och snö. Propellern slog i mot ett isflak och tvärstoppade. Det visade sig att propellern klarat törnen, och Aina fortsatte. Hon insåg att hon hamnat i packisbältet och att det började bli farligt.

Hon letade sig fram, hittade kryphål och blev allt tröttare. Efter fyrtio timmars vaka hände det, en ny smäll mot ett isflak. Den var så kraftig att motorn gav upp helt. Det hade kommit in vatten i cylindrarna och den vägrade att starta igen. Hon fick ta till årorna.

Hon rodde. Det blev soliga dagar och dagar då det fräste vitt från vågtopparna. Provianten, som hon tyckt vara så överflödigt väl tilltagen, började tryta och hon ransonerade mat och vatten. En gång rodde hon sexton timmar i sträck.

På femtonde dagen sedan hon lämnat Stella Maria började det bli glesare mellan isbergen. Den sextonde dagen kom - äntligen - med sol. Havet låg blankt och det fanns ingen is i sikte.

Hon åt två kex mycket långsamt och drack sedan ett tredjedels glas vatten. Sedan monterade hon ned motorn, torkade av, smörjde och oljade. Det tog hela dagen och sedan kom den stora frågan. Skulle motorn starta? Hon ryckte till i startsnöret. Inget hände. Ett nytt ryck och inget livstecken från motorn. Så ett sista, desperat ryck. Motorn gick igång!

Aina Cederblom styrde tillbaka mot Grönland. På nittonde dagen siktade hon en bergstopp. Det var fjället Sukkertopp och några timmar senare fick hon syn på ett fångstfartyg.

Det var ett fartyg från Färöarna. Hon togs ombord, fick varmt te och somnade. Äventyret i Grönlandsisen var slut!

 

bildEPILOG

Aina Cederblom, 1896 - 1986, berättade om sina äventyr i två böcker, som kom ut i början av 1930-talet. Den som har tur kan hitta dem på något antikvariat. Dessutom utgavs 1979 en bok som handlar om Aina Cederbloms händelserika liv och där finns också hennes reseskildringar i sammandrag.

Hon kom sedan att göra en viktig insats i Finlandshjälpen och startade senare en systuga i Sydamerika.

Aina Cederblom blev känd för hela svenska folket efter ett uppmärksammat program "Här är ditt liv" i TV, 8 februari 1980. Programledare var Lasse Holmqvist och detta var hans första program i serien som kom att gå i många år. I varje program intervjuades en känd person och dennes vänner och bekanta dök upp i studion.

Båten Rospiggen ägs nu av museumet i Klaksvík på Färöarna, och den står förvarad hos Hoygaards i Rituvík.

 

KÄLLA
"En snurrefärd genom Europa", Aina Cederblom, Bonniers Förlag, 1932 (2a upplagan 1938)
"Som sjöluffare på Atlanten", Aina Cederblom, Bonniers Förlag, 1934
"Världshavens vagabond", William Rigmark, Harrier Förlag, 1979
Stig Sandelin

 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.