Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

Som stadsbo kan mitt förhållande till djur vara komplicerat. Att många unga är veganer eller vegetarianer både av hänsyn till djuren och till naturen tycker jag är uppmuntrande. När jag äter kött vill jag helst inte tänka på djurstallar, transporter, slakthusmiljöer eller avlivningsmetoder. Minns hur den stora Newfoundlandshunden reagerade när vi i bil svängde av mot slakthuset i Helsingborg för att köpa hundfoder. Inte vet jag vilka signaler som nådde hunden, men inte handlade det om mat.

 

En medlem har reagerat negativt på Dorete Blochs artikel om grindvalsjakt i Tíðindablaðið nr 54 och det har jag funderat över. Själv har jag en annan inställning till grindvalsjakt än till annan valjakt. Storvalsfångst har också bedrivits vid Färöarna där norska fångstmän inledde den 1894. De byggde upp fångststationer, liksom på Island, men valarna blev allt färre. Färöingar fångade en del fram till 1984.

Sedan dess står valstationen við Áir på Streymoy och ser fallfärdig ut, den enda av stationerna i Nordatlanten som finns kvar, lätt tillgänglig. Den borde bevaras som ett monument över industrialismen där valoljan var ett smörjmedel och användes bland annat till produktion av tvål, såpa och margarin. I en utställning i við Áir kunde också berättas om de stora valar som fortsatt passerar öarna. En gång hade jag turen att se några blåsa mellan Hestur och Koltur och det var helt oförglömligt.

Grindvalsfångsten har en helt annan karaktär. Den har aldrig varit näring utan ett tillskott till kosten. Öarna är så små, klimatet så oberäkneligt, kornet mognade inte alltid, höbärgningen kunde hålla på till november, fodret till kon blev därefter, vintern kunde gå hårt åt fåren och många stod utan jordlott och därmed utan rätt till fårbete och gräsvall till kofoder.

Fisket blev på 1800-talet näringen som kunde bära en växande befolkning. Det färska kött som bokstavligt kunde dyka upp var till oerhörd hjälp, som ofta omvittnats i litteraturen.

Fångsten har alltid varit reglerad. Redan lagtexten i Seyðabrævið från 1298, det så kallade Fårabrevet, har bestämmelser om val, delar av dem gäller ännu. Mycket handlar om rättvis fördelning av utbytet, inte knuten till jordäga utan till hushållet, och det har varit kärnan.

I reglerna, som konfirmerades 1832, sades också hur budet om att någon sett grind skulle föras vidare mellan öarna. En modell på Naturhistoriska museet i Tórshavn visar hur det gick till innan telefonen kom 1906. Signalsystemet leder tanken till våra vårdkasar. Det behövdes båtar från flera bygder för att kunna driva en flock valar, och den skulle landa i en godkänd vik. Det skedde och sker under ledning av valda grindaförmän, men det är sysslomannen, högsta polismyndigheten under landsstyret, och hans kontor som ser till att valarna blir värderade och registrerade. Först därefter kan fördelningen ske som Dorete Bloch beskrev. I statistiken har varje fångst och varenda val rapporteras sedan 1709.

Med vägar och snabba båtar har läget ändrats och grindareglementet justerats. Efter protester från miljöorganisationer mot slakten har också metoderna förbättrats så att endast vissa redskap får användas. Mätningar har visat att det tar i genomsnitt under en halv minut att avliva ett djur. I genomsnitt fångas nära 1 000 grindvalar årligen av en nordatlantisk stam om 600-700 000 djur.

Sedan 1992 deltar Färöarna i samarbetsorganet NAMMCO, The North Atlantic Marine Mammal Commission. Havets resurser är livsviktiga också för Grönland och Island. De är liksom Norge med i kommissionen som övervakar däggdjuren för att säkra en hållbar fångst. Observatörer från den deltar i val- och sälfångst, som framgick av Dorete Blochs artikel. Grind kan komma både sommar och vinter och jakten bröt förr allt pågående arbete. Den kunde ge upphov till både upplevelser och kontakter och hade stor social betydelse. Medan folk väntade på tidvatten eller på att köttet skulle fördelas fanns både självskriven gästfrihet i alla hus och färöisk dans. Det är lätt att förstå att grindvalsfångst fått en särskild ställning i folks medvetande. Samhället har förändrats, men krisen 1990 visade hur sårbart det är. Både späck och kött fick ett ökat ekonomiskt värde. Inte så att det fanns eller finns till salu, utan det fördelas och konsumeras. Det sorgligaste är dock att det i tio år funnits förbud mot att äta grindvalskött eller späck alltför ofta på grund av de föroreningar i havet som samlas i dessa långlivade djur.

 

INFO
Dorete Bloch (1943-2015) var professor och chef för zool. avd vid Naturhistoriska museet på Färöarna.

LÄNKAR
Naturhistoriska museet på Färöarna
NAMMCO

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.