Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

Som många andra före mig mötte jag både det färöiska språket och dansen ombord på MS Tjaldur på resan till Tórshavn dit jag var på väg med ett studiestipendium från Färöarnas landsstyre. På båten gavs den 18 april 1964 både kedjedans och modern dans, vals och schottis, till dragspel och en uppsluppenhet medan båten rörde sig tungt på dyningen. Stigum fastara [á] gólv, så mycket förstod jag av omkvädet, men några dansvisor var på danska.

 

Dans sommaren 1964

Under midsommar var jag på Jóansøkustevna i Vági på Suðuroy. Där dansade ungdomarna modern dans i trängsel och jag tyckte att den färöiska dansen var bättre, även om där var brist på goda försångare. Senare på natten dansades Sigmundskvadet, med kungsbonden från Kirkjubø i spetsen, ombord på inspektionsfartyget Vædderen och se, det var riktig dans.

Under sommaren hade jag turen att som arkeolog arbeta i kyrkan i Kirkjubø och bo på Bispakontórið hos den gästfrie kungsbonden och hans familj. Vi var över ett dussin vid bordet, ladugården skulle gjutas färdig och det rustades till bröllop. En tisdagskväll, mitt i förberedelserna, började plötsligt en dans och brudens farfar, den gamle kungsbonden, kungsbonden och hans två söner visade sig alla vara goda sångare. Dansen gick till morgonen. Torsdag kom brudgummen med glas och flaska i hand och bjöd oss arkeologer till bröllopet följande dag, den 21 juli. Efter bröllopsmiddagen, när de bortåt hundra gästerna ätit i omgångar, började dansen i stokkastovan och den fortsatte halva lördagen. När jag kröp in i alkoven på loftet under snedtaket gungade fortfarande hela huset. Aldrig hade jag sett så många dricka så mycket, dansa så mycket och bli så lite berusade. Lördagen, brudhusdagen, var också en festdag och dansen fortsatte åtminstone i brudens hem, kanske också den tredje dagen.

En vecka senare, den 28 juli, var det årlig Ólavsøka i Tórshavn med färöisk dans i teatern och lite överallt, i många hem. Det var en otrolig feststämning, just som den ofta beskrivits i reselitteraturen.

En vacker lördagskväll, den 8 augusti, drevs en flock grindvalar av ett fyrtiotal båtar in i fjorden i Vestmanna. Där vaktade man grindin, flocken, i väntan på tidvattnet och ljuset för att lättare kunna driva den i land. Under tiden gick kedjedansen i danshuset.

Färöisk dans 1964

Män trampade i stora stövlar med knivarna guppande i bältet och där dansade kvinnor på höga klackar. Grindavisan, diktad av amtman Christian Pløyen 1835, sjöngs med inlevelse: ”Raske drenge, grind at dræbe det er vor lyst”, som omkvädet lyder. Försångarna var ganska goda, tyckte jag och noterade att de gick ut ur kedjan ibland för en styrketår. Det var varmt bland alla ylletröjorna och stämningen var förtätad.

En söndagskväll, den 16 augusti, när jag missat båten från Skopun på Sandoy, var det dans i dansistovan, danshuset, och jag fick förklaringen att det var för dem som inte kunde dansa modern eller ongilskur, engelsk, dans.

 

Danstid

Traditionellt varade danstiden från annandag jul och fram till fastan. När höstarbetet i lantbruket var slut och fisket vilade, då var det också tid för bröllop. Nu är det en helt annan arbetskalender som styr. Bröllop hålls helst om sommaren när många kan komma hem till öarna, men vintern är danstid i de många dansföreningar som strävar för att hålla den färöiska dansen levande. Det gäller att få fram goda försångare också till de långa kvaden och att alla kan följa med och gärna sjunga mer än omkvädet. Alla kan gå in i kedjan och dansen går utan musikinstrument. Melodin er knuten till omkvädet, ringen rör sig mot vänster och två steg går vänster och ett åt höger, sex rörelser på sex taktslag, enklast uttryckt. Försångare, skiparar, är efterfrågade, inte minst vid bröllop då den högtidliga brudvisan brukar inleda danskvällen, som sedan kan rymma all slags musik. Dansen går vid sommarens stämmor eller festivaler, men inte längre vid grindvalsfångst.

Med Nordens Hus för 25 år sedan kom en scen för ett nytt musikliv och musikskolan fick ett uppsving. Nu spelar symfoniorkestern och nya musikaler och opera har uppförts. Färöiska musiker och sångare framträder jorden runt med olika slags musik.

 

Svabo

En som 1782 beskrev den almindelige gamle færøeske dansen var Jens Christian Svabo (1746-1824), som i sina skildringar kan jämföras med Linné. Han ritade upp både öppen och sluten danskedja som krumelurer och nämner också andra danser som bandadansur, där danspar håller band mellan sig (se fig. 3 och 4, nedan). Den färöiska dansen har i Tórshavn börjat ge vika för menuetter, reel och contradanser, skriver han.

Svabo var språkintresserad och antecknade en mängd ballader eller episka dikter efter goda sångare. Eftersom det då inte fanns något färöiskt skriftspråk, skrev han ner dem med grov ljudbeteckning. Svabo ansåg att balladerna borde tryckas och finnas på bibliotek för att inte vara bortglömda om hundra år.

Han delade in balladerna i tre grupper. Kvad eller kvæði, som var de gamla isländska eller norska kämpadikterna som sjöngs med omkväde, men de kunde också handla om öarnas fåglar och fiskar. Ríma är kortare och handlar om en enstaka strid eller tilldragelse. Táttur är en del av ett kvad eller en yngre nidvisa om en löjlig eller skamlig händelse. Den sorten är Svabo mindre stolt över. Svabo spelade själv fiol och en notbok med sällskapsdanser, som tillhört honom, har hittats på en vind och i den fanns också melodier till några danska och färöiska folkvisor.

 

Kvadet om Sigurd Fafnesbane

Kvadet om Sigurd Fafnesbane fanns inte med i Svabos samling, tryckt 1939, men redan 1822 gavs Sigurdskvadet ut av prästen H. C. Lyngbye och det väckte stor uppmärksamhet.

Berättelsen finns illustrerad på 1000-talet, ristad på Ramsundsberget i Sörmland nära Mälaren. Där sticker Sigurd svärdet genom ormen Fafner som ruvat på guldet vilket Sigurd lastar på hästen Grane. Sigurd steker ormens hjärta, bränner sig, slickar den blodiga tummen och förstår då fåglalåt och hör fåglarna varna honom för smeden Regin, som han dräper. De tillhörande runorna förtäljer enbart att Sigrid, dotter till Orm, rest bron till sin make Holgers själ, far till Sigröd. När runorna ristades, behövde bilderna inte förklaras.

Historien om den germanske hjälten Sigfrid eller Sigurd har ett förmodat ursprung i frankisk ättesaga på 500-talet. Den finns avbildad på flera ställen och berättas också i den medeltida isländska litteraturen. På Färöarna lever den kvar i dansen och i Nólsoy brukar man kväda just delen Regin smiður, om smeden Regin.

 

Kvadet om Sigmund Brestisson

De äldsta uppteckningarna av Sigmundarkvæði har gjorts av Svabo. Det är ballader av senmedeltida snitt, som handlar om hjälten Sigmunds kristnande av Färöarna, och är unik, eftersom den skildrar öarnas historia. Huvudpersonerna är Sigmund Brestisson och Tróndur í Gøtu och de är kända från Færeyinga saga, den isländska Färingasagan, som anses vara från 1200-talets början. I den berättas om landnamet och förhållanden till Norges kung och den rymmer också en mängd sägenstoff. Både sagan och balladen har inspirerat färöiska diktare. Noregis menn! dansið væl í stillum (Norges män, dansa väl och lugnt).

hemsidan hos Sláið Ring, dansförbundet för färöisk dans, ser jag att en färöisk lärare publicerat en ny ballad med 22 verser om Sigmunds död, Deyðastund Sigmundar. Hjälten hade flytt undan Tronds angrepp och simmat från Skúvoy till Sandvík i Suðuroy, där Torgrímur dödade honom och tog hans ring. Detta bör ha hänt 1005. Omkvädet i den nya balladen är: Treðum lættliga dansin (Låt oss stiga lätt i dansen).

 

Hjalmar Thuren och Hulda Garborg

När jag bläddrade i Føringatíðindi från 1890-talet såg jag att insändare i bladet klagade över att den färöiska dansen höll på att ersättas av engelsk dans. I Köpenhamn dansade, som tidigare, färöiska studenter och där började Hjalmar Thuren (1873-1912) uppteckna hur man dansade och sjöng, inte bara hur kvadet borde vara. I en liten avhandling, Dans og Kvaddigtning paa Færøerne, som gavs ut 1901, noterar han att ”der har alltid rådet en uskyldig barnlig Stemning ved de færøske Sammenkomster”. *1*

Hjalmar Thuren var på Färöarna sommaren 1902 för att skriva ner melodier och han hade en fonograf med sig. Det var en tid då djuphavsfisket utvecklades och samhället genomgick stora förändringar, men han sade att särskilt i Sumba, längst i söder på Suðuroy, fanns dansen ännu “ i uforfalsket oprindelig skikkelse”. Resan överträffade alla hans förväntningar och 1908 kom hans gedigna översikt Folkesangen paa Færøerne. Läs om Færöerne i vore dage

I Norge var Hulda Garborg (1862–1934) en av de många engagerade i det nationsskapande arbetet med det norska språket och folkdräkten i de nybildade ungdomslagen. Hon hade hört föreläsningar om folkvisor och gjorde försök med dans till dem. I Köpenhamn såg hon Hjalmar Thurens nya skrift och i Kristiania träffade hon kungsbonden från Kirkjubø som rådde henne att komma till Färöarna. Försommaren 1902 reste hon dit för att studera den dans som hon menade också hört till Norges medeltid. Vädret var dåligt, hon kunde inte resa runt och upplevde bara en gång riktig dans och det var härligt även om ”Slik Hedenskab har jeg aldrig set i Dans. Gamle vejrbitte Mænd blev helt vilde och skraalede af Fryd og Livsglæde.” *2*

Hulda Garborg såg dansen som ett socialt och nyktert alternativ till vanlig, syndig runddans eller pardans och ett sätt att väcka vistraditionen till liv. Hon kallade dansformen för songdans och talade om folkviseleik, anpassad till tidens krav. Den blev oerhört populär och med sina medarbetare grundande hon songdanslag på många orter. Hon gav ut boken Songdansen i Nordlandi 1903, översatte kvadet om Sigurd Fafnesbane, gav ut Norske folkevisor och konstaterade i 1919 års utgåva att ungdomen tagit visorna till sig och dessutom skapat nya.

I Stockholm hade Artur Hazelius byggt upp Nordiska museet och Skansen där han också ville förmedla norsk folkkultur. Föreningen Svenska folkdansens vänner fanns redan på Skansen och Artur Hazelius önskade 1901 visa Hulda Garborgs dans. Hans son och efterträdare Gunnar Hazelius bjöd in henne och hon kom 1903 med Bondeungdomslaget till vårfesten, dansade efter färöiskt mönster och lärde ut det. Den svenska benämningen blev folkvisedans. Hulda Garborg återkom 1904, undervisade en svensk grupp och efter det besöket bildades Folkvisedanslaget 1905. Laget framträdde flera gånger på 1910- och 20-talen på den årliga vårfesten.

I det norska laget, som kom till Skansen, ingick den unga Klara Semb som kom att ta över ledningen av songdansen och hon deltog i det andra nordiska folkdansmötet på Färöarna 1911. En grupp därifrån kom till Norge 1925 och visade färöisk dans på flera orter.

 

Svenskt visarkiv och Samfundet Sverige–Färöarna

I Norden har det länge funnits stort intresse för balladen som en anonym medeltida berättande dansvisa, som anses stamma från kontinenten allt från 1200-talet. Svenska handskrivna visböcker finns bevarade från 1500-talet, de tidigaste tryckta är från början av 1800-talet. De äldsta danska tryckta balladerna, som A. S. Vedel gav ut 1591 och Peder Syvs hundra år senare, fanns på Färöarna och till dem, skillingtryck och andra visor har man dansat.

En ríma, från Svabos samling, togs med i Svenska Folkvisor av Geijer och Afzelius som kom i början av 1800-talet. Då upptecknades också på Färöarna mycket ur den muntliga traditionen. I Svend Grundtvigs stora samlingsverk Danmarks gamle Folkeviser, som började ges ut på 1850-talet, kom en hel del visor från Färöarna. Sven Grundtvig och Jörgen Bloch ordnade också material till handsskriften Føroya Kvæði, Corpus Carminum Færoensium, som långt senare givits ut. Band VIII, tillägg 2002, rymmer melodier utskrivna efter inspelningar.

Svenskt visarkiv tillkom 1951 med huvuduppgiften att registrera, systematisera och publicera svenskt vismaterial och med syfte att bli en central institution för visforskning. När Bengt R. Jonsson tillträdde 1954 tog insamlingen av ballader fart och den ledde fram till samlingsverket Sveriges medeltida ballader 1983–2001. Mats Arnberg, som var en av initiativtagarna till Visarkivet, for för Sveriges Radio till Färöarna och spelade i januari-februari 1959 in sång av bland andra kungsbonden på Kirkjubø. En skiva med kvaddans på Färöarna gavs ut av Caprice 1978. Märta Ramsten berättade om sin bok Ormen långe i Sverige på balladkonferens på Sandoy 1994. I Visarkivets bibliotek finns en samling av färöiska böcker och hela folkutgåvan av färöiska kvad från Bókagarður.

Inspiratören Birgitta Hylin (1915–1998) hade blivit fascinerad av visskatten och språket på Färöarna och hon samlade och översatte skjaldur eller barnramsor. Med bland andra sin barndomsvän Erik Stark från Folkvisedanslaget grundade hon 1973 Samfundet Sverige–Färöarna med syfte att öka kontakterna mellan länderna och sprida kunskap om Färöarna i Sverige.

I Färöarnas nationella strävanden i slutet av 1800-talet kom – i avsaknad av eget skriftspråk – särskilt balladernas ordskatt, dansen och dräkten att framträda som viktiga delar av den egna kulturen. Omvärldens intresse har förmodligen också bidragit till att ge dem symboliskt värde.

Färöingar gjorde 1925 en resa för att visa upp dans i Norge och en annan gjordes 1927 till Danmark med ett framträdande på en fest i det Kongelige Teater i Köpenhamn. Den färöiska radion började sända 1957 och det påverkade sången. De första dansföreningarna bildades då och de har strävat efter att föra traditionen vidare.

Från Sverige gick 1974 en inbjudan till Färöarna och det blev en mycket stor grupp från Nólsoy som kom på en dansresa i Riksutställningars regi. Ett besök i Hå i Hälsingland ledde till ett vänortsutbyte mellan Hå och Nólsoy som fortlever. Ännu en dansresa med nólsoyingar gjordes 1978. Många andra dansföreningar visade också färöisk dans på olika platser i Norden på 1980-talet. Under Medeltidsveckan i Visby 2004 framträdde nólsoyingar i samarbete med ett norskt danslag.

 

Dansresa hösten 2007

BildSom en uppmuntran för dansföreningen i Nólsoy planerade och genomförde Samfundet Sverige–Färöarna i samarbete med Svenskt visarkiv en dansresa till nordiska huvudstäder 3-11 november 2007. Den inleddes i Oslo med årsfest i vänföreningen Norsk–Færøysk Lag. Sex par från Nólsoy presenterade kedjedans och bandadans och några andra danser till visor som de sjöng med olika försångare. Ett motsvarande program framfördes under alla resans sex danskvällar. Efter presentationen gick alla in i danskedjan. Den andra kvällen var det dans med Oslo Songdanslag, bildat 1923, i Bygdelagssamskipnadens hus där det varje söndag brukar vara “gamaldans, litt turdans och songdans attåt”.

I Helsingfors togs nólsoyingarna emot av Tjaldur – vänskapsförening Finland–Färöarna, och dansade tillsammans med folkdanslaget inom Föreningen Brage, grundad 1906.

Följande kväll i Stockholm var det dans på Stafsund med Folkvisedanslaget och sedan hölls ett symposium som inleddes på Postmuseet den 8 november och fortsatte följande dag på Musikmuseeet. Under rubriken ”Balladdans i Norden”3 talade åtta forskare och dansintresserade med olika infallsvinklar om ballader och dans. Symposiet lockade omkring 80 deltagare.


Från Färöarna kom Sólfinn Hansen som skrivit sin avhandling om färöisk dans. Han tog i sitt föredrag bland annat upp inlärning av balladen förr och nu. Dansen finns som ett ämne i skolan, vilket, liksom religionsundervisning, föräldrarna kan välja bort enligt skollagen från 1997. Inställningen till dansen har varit, och är, kluven eftersom sedan början av 1900-talet starka frikyrkliga rörelser och en del präster varit emot den. Detsamma kom också fram i ett föredrag om dansen i skolan på Färöarna och Island av Eva Fock. Det är visserligen länge sedan balladdansen försvann på Island, men varken traditionell dans eller sång finns med i den nationella kulturpolitiken eller lärarutbildningen där eller på Färöarna.

Dagen avslutades i Folkmusikhuset på Skeppsholmen, där färöisk dans förekommer flera gånger per termin. Nu gick dansen på Segelsömmarloftet oerhört bra med hundra deltagare, som hade varit med förr och förstod vad det rörde sig om.

Resans sista kväll dansade den färöiska gruppen i kulturhuset Nordatlantens Brygge, kulturhus för Färöarna, Grönland och Island i Köpenhamn och där böljade danskedjan hela kvällen.

 

Forskning

BildSedan 1800-talets början har sånger, som levt mer eller mindre i muntlig tradition, givits ut i tryck. Visor inspirerade både skalder och kompositörer och föll väl in i nationalromantiken. Många forskare har studerat ballader eller episka visor i den litterära traditionen. Som etnologistuderande tycktes mig det var ett så tekniskt studium, att jag kände att det var bara för specialister och jag antecknade inte mina upplevelser 1964. Forskningen förändrades och nordiskt folkloristmöte 1973 togs frågan upp om inte hela kontexten eller sammanhanget borde uppmärksammas. Det skedde under en tid då den färöiska dansen, liksom i början av 1900-talet, passade in i sociala rörelser i det nordiska samhället.

Undervisning i folkvisedans finns på dans- och musikhögskolor, men forskning på universitetsnivå främst i Trondheim och vid Etnologiska institutionen i Göteborg. Därifrån kommer forskaren Mats Nilsson, som på symposiet ställde frågetecken inför de kategorier som dans till sång delas upp i och försökte ringa in kärnan i dansen, det som ger flyt eller flow.

Jag tror att det är viktigt alla känner till innehållet i texten. I den finns alltid något som fångar. Sången kräver uppmärksamhet, men hela tiden finns också ett socialt samspel mellan de dansande och rytmen blir allt mer suggestiv medan timmarna går. Kanske kommer den pågående hjärnforskningen om sinnenas inverkan på människan att komma med helt enkla kemiska nycklar till den glädje och lyckokänsla som ligger i den färöiska dansen.

 

Stöd till projektet

Projektet, Nólsoy danslag till nordiska huvudstäder, var ett samarbete mellan sju ideella föreningar och två institutioner. Det kunde genomföras tack vare stöd från Nordiska kulturfonden, Vera och Greta Oldbergs stiftelse, Letterstedtska föreningen, Clara Lachmanns fond, Färöarnas lagting och landsstyre, Tórshavns kommun, Finlands generalkonsulat på Färöarna och Kulturfonden för Finland och Danmark.

 


TEXT
Nanna Hermansson

FOTNOT

  1. Thuren 1901 s. 8.
  2. Obrestad 1992 s. 11.
  3. Fördragen under symposiet ”Balladdans i Norden” kommer att publiceras i serien Meddelanden från Svenskt visarkiv. Nr 48.

LITTERATUR

Färingasagan / Inledd och översatt av Bo Almqvist / Förord av Olle Isaksson / Fotografier av Sören Hallgren. Hedemora: Gidlunds Bokförlag i samarbete med Statens historiska museum 1992.

Føroya kvæði. Vol. 8, Løgini = Melodies, ritstjórnað fyri Universitets-Jubilæets Danske Samfund av Marianne Clausen. Stiðin, Hoyvík 2003.

Føroya kvæði / Inngangur og urtók eftir Dánjal Niclasen et. al. Bókagarður, Tórshavn 1998–2005.
Obrestad, Tor, Hulda. Oslo: Gyldendal norsk forlag 1992.

Ramsten, Märta, ”Ormen långe i Sverige. Färöisk kvaddans som förebild vid rekonstruktion och återupplivande av balladframföranden i Sverige från sekelskiftet och framåt.” I: Fróðskaparrit /Annales Societatis scientiarum Færoensis. 42. Tórshavn 1994.

Svabo, J. Chr., Indberetninger fra en Reise i Færøe 1781 og 1782 / udgivet af N. Djurhuus. Færoensia. 11. København 1959.

Svabos færøske visehaandskrifter / udg. ved Chr. Matras. København 1939.

 

SUMMARY

FAROESE BALLAD-DANCING

In the Faroe Islands medieval and later ballads have been handed down as an oral tradition while being sung by dancers with a lead singer. Men and women dance in a ring or a winding chain, moving left with two steps forward and one step back, six movements in six beats. Both traditional Scandinavian and Faroese long ballads and folksongs have been practised, and the dance goes on for hours.

As the Islands were under Danish rule, and still are, the Danish language displaced Faroese in writing. The ballads recorded by the scholar J. Chr. Svabo in 1782 came to illustrate the richness of the language and later it was reconstructed. The medieval ballad of Sigurd is mentioned here to stress the joint heritage from the continent; the same story is also depicted on a rock in Sweden with a runic text from around 1000. The late medieval ballad of Sigmund is the only one telling Faroese history and the content is known in the Icelandic sagas around 1200. A new ballad telling of the death of Sigmund the hero was published this autumn.

The dancing period was from Christmas to Lent, but in summer there was also dancing at the feast of St Olav. In 1964 the author also encountered traditional Faroese dancing on the boat going to the islands, in the preparations for a wedding, at the wedding itself and while waiting during a whale hunt. Today the tradition lives on at Ólavsøka and other feasts, such as weddings, and several dancing societies practise in winter to keep the tradition of the chain dance alive.

In November 2007 a group of twelve from the dance club of the island of Nólsoy travelled to Oslo to sing and dance together with a Norwegian-Faroese friendship society and a song-dance group established in 1923. The dance of the Norwegian group stems from the beginning of the twentieth century when Faroese dancing was used by the Norwegian Hulda Garborg in the recreation of what was regarded as Scandinavian medieval ballad-dancing.

In Helsinki the Faroese group were the guests of the Finnish-Faroese Friendship Society and danced with the folk dancers of Brage, a society formed in 1906. In Stockholm the folksong club Folkvisedanslaget was established in 1905, inspired by a visit from Hulda Garborg, and in 2007 the Faroese guests danced with the still existing club.

A symposium on Nordic ballad-dancing with Nordic scholars and dancers was held in the Museum of Music with eighty people participating. It ended with a chain of a hundred people dancing in Folk Music House. On the journey back to Nólsoy the group also danced in the culture centre Nordatlantens Brygge in Copenhagen; as at all the other events they first demonstrated and then let everybody join in the dance.

The whole project was arranged by the Samfundet Sverige-Färöarna (Swedish-Faroese Friendship Society) and Svenskt visarkiv (Centre for Swedish Folk Music and Jazz Research), and was supported by the Nordic Cultural Fund and other Scandinavian cultural funds.
 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.